Tillbaka i Vada

DET VAR I söndags som jag återvände till Vada igen. Stället är ju inte direkt en fågellokal i ropet så här års, men jag gillar idén att vara i ett oskådat område. Dessutom är det fint där, typiskt jordbrukslandskap med inslag av dungar, skog, hagar och en å som rinner rätt igenom den lilla dalen.

Jag satte faktiskt upp en lapp på Ica i Karby där jag frågade om nån hade en enkel stuga att hyra ut i trakten. Jag är inte ute efter nåt ställe med några större bekvämligheter, bara nånstans att utgå ifrån. Att det är i Vallentunaområdet är egentligen inte nödvändigt, allt inom tio mil från Stockholm är intressant.

JAG SLOGS AV att det var riktigt lugnt där i söndags. Några gulsparvar var enda art en lång stund in i skådandet och till slut fick jag inte ihop fler än 14 arter. En skrikande spillkråka blev en helt ny Vada-art, den gjorde sig hörd när jag gick på det jag tror är västra sidan av vägen. Just innan jag hörde spillkråkan fick jag också se en sparvhök göra ett utfall mot ett gäng gulsparvar som satt i stubbåkern, men i eftermiddagsdunklet kammade den noll.

En fjällvråk blev sista arten för dagen. Den ryttlade över en åker och drog snart in vingarna och singlade ner mot marken och en möjlig middagssork. Men den lyfte utan nåt i klorna. Nån sorts hackspett gungflög bort från mig när det började bli riktigt mörkt också. Jag såg inget vitt på den, vilket talar för att det inte var en större hackspett, och inte kändes den svart heller. Det var troligen en gröngöling.

En ynka blåhake

ALLA SKÅDNINGAR KAN inte vara fantastiska – innehålla nya arter eller annat toppspektakulärt. Hur ofta är man inte bara ute och iakttar det alldeles vanliga, en runda på hemmalokalen som bara bekräftar det man visste. Men trots det så kan man alltid hitta en speciell händelse som blev turens höjdpunkt. Kanske kom man riktigt nära en spillkråka, kanske fick man äntligen läge att kolla in vad som skiljer en duvhök från en sparvhök när de flög tillsammans, kanske valde man en fikaplats med utsikt över en grå flugsnappares jaktmarker.

I dag snodde jag åt mig ett par timmar i markerna, åkte ut till Angarnsjöängen. Jag valde parkeringen på östra sidan för att snabbare ta mig till de platser jag kände kunde vara intressantast: de stubbade åkrarna, enebackarna och den buskiga våtmarken. Hur intressant blev det då? Jag kom förvisso nära en spillkråka, men det var inte den som blev dagens höjdpunkt. I topp hamnade i stället en hastig obs av blåhake.

PÅ ÅKRARNA FANNS inga lappsparvar eller spännande vadare, som jag kanske hade hoppats. Däremot ganska många ringduvor och skogsduvor. En hel del sädesärlor hittade också mat där, och nära åkerkanten fanns rätt mycket bofink. Men videbuskarna ute mot blötan lockade, så jag drog mig ditåt. En ung sävsparv pep från en av buskarna, men annars var det riktigt lugnt.

Men strax efter jag trampat ner med hela vänsterbenet i ett dike och tagit mig mot ett gäng buskar så flög en liten rödstjärtad fågel upp och försvann lika snabbt igen lite längre bort. Jag klafsade i dess spår, och bakom en buske fick jag syn på den igen i samma ögonblick som den tog till vingarna och försvann djupare in i riset. Stjärten hann jag se igen, men framför allt ett tydligt vitt ögonbrynsstreck som gjorde det tydligt att det var just en blåhake. Könet hann jag inte få någon uppfattning om.

JA, EN YNKA liten blåhake, men ändå tveklöst den lilla höjdpunkt som alla fågelturer bjuder på.