Sävsångare i vassen

FICK NÅGRA FÖRMIDDAGSTIMMAR vid Angarn i går. Dimman höll precis på att lätta och ur den tornade ett gäng på ungefär 60 tranor fram på en åker. Fint att se. Nästa mäktiga syn var när en äldre havsörn flög över sjön och fick hundratals grågäss på vingarna. Den attackerades av kråkor och en brunkärrhök innan den satte sig i en björk, men därifrån fick den också flyga i väg när kråkorna inte gav sig.

Jag tog sikte på ett dike med vass för att kolla om något hade rastat där under natten. Men några uppenbara rastare såg jag inte till, bara ett några av de vanliga invånarna: sävsparv och sävsångare. Sparvarna satte sig i toppen av vassen som för att värma sig när solen tittade fram, när mornandet var klart såg jag dem inte mer. Sävsångaren avslöjade sig med ett zäck som fick mig att hoppas på videsparv, trots att jag inte vet hur en videsparv låter – Fågelguiden som app innehåller inte det lätet. Att jag ändå vet att det var en sävsångare beror på att jag till slut såg fågeln. Förutom kalasväder gav inte rundan något extra pulshöjande i fågelväg.

En ynka blåhake

ALLA SKÅDNINGAR KAN inte vara fantastiska – innehålla nya arter eller annat toppspektakulärt. Hur ofta är man inte bara ute och iakttar det alldeles vanliga, en runda på hemmalokalen som bara bekräftar det man visste. Men trots det så kan man alltid hitta en speciell händelse som blev turens höjdpunkt. Kanske kom man riktigt nära en spillkråka, kanske fick man äntligen läge att kolla in vad som skiljer en duvhök från en sparvhök när de flög tillsammans, kanske valde man en fikaplats med utsikt över en grå flugsnappares jaktmarker.

I dag snodde jag åt mig ett par timmar i markerna, åkte ut till Angarnsjöängen. Jag valde parkeringen på östra sidan för att snabbare ta mig till de platser jag kände kunde vara intressantast: de stubbade åkrarna, enebackarna och den buskiga våtmarken. Hur intressant blev det då? Jag kom förvisso nära en spillkråka, men det var inte den som blev dagens höjdpunkt. I topp hamnade i stället en hastig obs av blåhake.

PÅ ÅKRARNA FANNS inga lappsparvar eller spännande vadare, som jag kanske hade hoppats. Däremot ganska många ringduvor och skogsduvor. En hel del sädesärlor hittade också mat där, och nära åkerkanten fanns rätt mycket bofink. Men videbuskarna ute mot blötan lockade, så jag drog mig ditåt. En ung sävsparv pep från en av buskarna, men annars var det riktigt lugnt.

Men strax efter jag trampat ner med hela vänsterbenet i ett dike och tagit mig mot ett gäng buskar så flög en liten rödstjärtad fågel upp och försvann lika snabbt igen lite längre bort. Jag klafsade i dess spår, och bakom en buske fick jag syn på den igen i samma ögonblick som den tog till vingarna och försvann djupare in i riset. Stjärten hann jag se igen, men framför allt ett tydligt vitt ögonbrynsstreck som gjorde det tydligt att det var just en blåhake. Könet hann jag inte få någon uppfattning om.

JA, EN YNKA liten blåhake, men ändå tveklöst den lilla höjdpunkt som alla fågelturer bjuder på.