Nytt kryss: styltslöpare

Skådare och mc-folk – olika men ändå lika.

Styltlöpare på långa ben i Frövisjön.

ETT ROLIGT DRAG i torsdags: till Frövisjön och styltlöpare. Den fågeln har jag alltid kollat in i fågelböckerna, de där otroligt långa benen har inte gått att undvika att fascineras av. I Israel för några år sedan såg jag en hel del som stolpade omkring i de anlagda sjöarna i Hula Valley, men här hemma har jag inte räknat med att få se någon så här lättvindigt. Sverigekryss nummer 325.

Till en början stod fågeln rätt trist och vilade med ryggen mot oss, men senare flyttade den på sig och visade allt man kom ihåg från boken: svartvit, långa röda ben, spetsig svart näbb. Men Frövisjön var egentligen aldrig trist den här dagen eftersom det fanns en hel del annat att se raritetsmässigt när styltlöparen var färdigkollad. En hona stäpphök patrullerade på meternivå över området, en flock på säkert 70 svarttärnor rörde sig över vattnet och i östra änden av sjön simmade två svarthalsade doppingar – bara andra gången jag ser sådana. Dessutom låg minst en årta i vattnet. Tokig liten sjö det där – har ju nyligen också haft svartand, jungfrutrana, gulkindad kricka och en massa annat.

När vi stod vid vägkanten och spanade ner mot vattnet kom en strid ström av motorcyklar och raggarbilar på vägen. Vi tittade på varandra och undrade samtidigt hur fanken man kunde spendera en hel dag på respektive vis.

RESAN TILL FRÖVISJÖN var faktiskt veckans andra fågeltripp, redan i tisdags bestämde jag mig för att haka på till Ledskärsviken också. En fältpiplärka som hade setts där lockade kanske lite, men mest såg jag fram emot att lämna allt jobb hemma för en dag. Fältpipen var inte där, men det blev rätt bra ändå med en massa nya arter för året. På topp av dem var en röd glada – en sällsynt syn i norra Uppland.

Mellanspett vid Lummelunda

Hoburgen, inte långt från Gotlands sydspets.

Fotograf och intervjuobjekt vid Närsholmen.

Mellanspett: nätt huvud, klen näbb och inte mycket svart i ansiktet.

Det rödas begränsade utbredning på huvudet gör att det är en hona.

DET FÖLL SIG så bra att en jobbresa för Club300:s tidning Roadrunner gick till Gotland härom dagen, och det samtidigt som den där mellanspetten fortfarande tycker att lövskogen vid Lummelunda bruk duger som skafferi. I måndags gav vi oss upp till området vid det gamla järnbruket i ett rätt ymnigt snöfall. Fågeln hade setts både på marken och uppe i träden så vi rände runt vid ån och de dammar och småbäckar som finns mellan träden för att försöka få syn på den.

Just att försöka få syn på en mellanspett har inte varit aktuellt i Sverige sedan början av 1980-talet. Fram till 1982 fanns den som häckfågel här, men sedan dess har den varit försvunnen från landet – bara ibland har en fågel nerifrån kontinenten hamnat i Sverige tillfälligtvis. Som mellanspetten som upptäcktes vid Lummelunda i mellandagarna.

I TRE TIMMAR gick vi omkring i området utan att se mycket mer än koltrastar, gärdsmygar och ett par strömstarar. När vi i det undermedvetna började planera för lunch och sakta drog oss mot parkeringen så klack det plötsligt till, en i sällskapet sa de förlösande orden ”där sitter ju en spett” och snart såg vi andra också det som faktiskt var den mellanspett vi letade efter.

Under några minuter rörde den sig högt och lågt bland träden och gjorde skådandet lätt för oss. Folk plåtade genom sina jätteobjektiv och jag slängde i väg ett par bilder med mobilen genom handkikaren. Det blir aldrig bra, men jag gör det ändå.

RESTEN AV GOTLANDSVISTELSEN tog oss runt till flera av öns klassiska fågellokaler. I dammen vid Almedalen simmade bläsänder tillsammans med fiskmås, gräsänder och en rörhöna och i hamnen simmade vigg och smådopping förutom mängder av måsfågel. När vi på tisdagen drog oss söderut mot Hoburgen började vi se fler rovfåglar också, vid Hoburgen faktiskt kungsörn, havsörn, pilgrimsfalk och ormvråk på en ganska liten yta.

Gotland så här års liknar förstås inte Gotland i oktober eller på våren vad gäller fågeltillgång, men om man håller koll på sina årskryss så klickar det till bra mycket mer på listan än om man skulle ha stannat kvar på hemmaplan. Jag ser på gamla listor att jag aldrig haft så många som 60 arter den här tiden på året, och att vissa av de arter jag redan sett i år inte ens är givna senare på året. Inte minst gäller det förstås mellanspetten, min 324:e Sverigeart.

Rallhägern togs vid Järvafältet

Grisar vid Vada gör de här grisarna.

Stubbåker, gravkullar, himmel – vid Vada.

Varfågel vid Vada.

Bobo Olsson kryssade rallhäger i morse.

Rallhägerkryss vid Översjön, strax efter klockan åtta.

Bredstjärtad labb på Öland. Krysstecken.

DET VAR I måndags förra veckan som jag och en skådarkompis fick ändan ur vagnen och åkte ner till Jönköping för att kolla in den rallhäger som då hade befunnit sig vid Rocksjön i över en vecka. Hela Sydsverige hade redan sett den, så det var ingen rusning vid sjön när vi kom dit. Några enstaka skådare var ändå där, men vi kammade alla noll den dagen och hade lika lång väg tillbaka hem.

”Den dyker nog upp på Järvafältet snart”, skojade vi  i bilen norrut, sen försökte vi glömma att vi bommat den där hägern. Men i går kom ett larm om rallhäger på Järvafältet och lusten att se den vaknade till. I går kunde jag inte dra, så det planerades in en gryningsräd för i morse i stället. Den lyckades, från Översjöns badplats såg vi en fågel röra sig i vassen några hundra meter bort, och när den lyfte och flög några korta meter såg vi också de fantastiskt vita vingarna. Klart – och Sverigekryss 323.

HÖSTEN HAR GETT ett par andra kryss också. Under en tripp till Öland fick jag både kungsfågelsångare och bredstjärtad labb. Labbar hade ju passerat Öland i parti och minut veckan innan vi kom ner, men då vi skulle bevittna det rekordartade sträcket var det plötsligt helt tomt längs kusten. På söndagen, den 19 oktober, fick vi till slut ändå närkontakt med en så kallad brelle när en sådan kom flygande nära oss över Västrevet nere vid södra udden. Ytterligare några brellar tog också chansen att dra söderut förbi Ottenby den morgonen, så vi fick vår del av flödet ändå.

På hemmaplan har det såklart börjat stilla sig ute i markerna, men det finns ju alltid fågel att kolla på om man ligger i lite. I söndags sprang jag på några bändelkorsnäbbar i ett lärkträd vid Lötsjön i Sundbyberg, till exempel. Jag har också vid ett par tillfällen stannat till vid Vada kyrka och gått en runda där. Vada ligger i höjd med Angarn men har inte samma fågelmagnetiska status som det stället, men ibland är det skönt att bara pulvra på för sig själv också. Inga rariteter har dykt upp där ännu, men ändå en liten blandning av stationära och övervintrande/flyttande fåglar.

Vadalistan ser ut så här efter två turer dit, en två efter arten visar att jag sett den vid två olika tillfällen:
Havsörn
Sparvhök
Ormvråk (2)
Fjällvråk
Enkelbeckasin
Tamduva
Större hackspett (2)
Koltrast
Björktrast (2)
Entita (2)
Blåmes (2)
Talgoxe (2)
Nötväcka (2)
Trädkrypare
Varfågel (2)
Nötskrika
Skata
Kaja (2)
Kråka (2)
Korp
Stare
Gråsparv
Pilfink
Gråsiska (2)
Domherre (2)
Gulsparv (2)

Rosenstare och wilsonsimsnäppa

LÖRDAG BLEV DRAGDAG. På förmiddagen lät jag disk och stök från fredagskvällens middagsbjudning stå för att i stället dra till Lövstaslätten utanför Uppsala. Där hade en ung rosenstare setts redan på fredagen och en rapport sa att den setts i SLU:s stora kohagar tillsammans med vanliga starar. När vi kom dit så tog det inte många minuter innan den ljusa staren hittades några hundra meter ut i hagen, sittandes på en staketstolpe.

Rosenstare har jag sett fram emot att se i många år och hade kanske hoppats på att den första skulle vara en vuxen individ, med ljust rosa fält i kontrast mot det svarta – och med en liten tofs i nacken. Men den som befann sig utanför Uppsala var som sagt en ungfågel med gråaktig kropp och mörkare vingar. Den skilde sig starkt mot övriga starar och blev en riktigt trevlig bekantskap.

VÄL HEMMA SKULLE resten av lördagen ägnas åt stök och disk, men först tänkte jag unna mig lite ryggläge i soffan. Men hjärtat började slå några extra slag när ett larm om en möjlig wilsonsimsnäppa i Ledskärsviken plingade till. Den här nordamerikanska fågeln ses inte så ofta i Sverige, bara tio gånger sedan 1963, så jag fick lite snabbt fundera på de plus och minus en tvåtimmarsresa förbi Tierp och ut mot kusten skulle innebära. Plus övervägde och jag kom i väg strax efter halv fyra på eftermiddagen.

Bra precis två timmar senare var jag framme och fick kolla in den misstänkta fågeln genom en tub. Det jag såg då var egentligen bara en lite vadare med vit undersida och svart ovandel, huvudet och näbben såg jag inte eftersom fågeln stod och sov. Det är ju inte riktigt nöjaktigt att inte få se mer av den, även om alla vid det här laget var överens om att det verkligen var en wilson.

Rätt vad det var blev den uppskrämd och tog till vingarna tillsammans med ett gäng kärrsnäppor och jag tappade kontakten med den. Snart hittades den igen och ett vackert simsnäppehuvud visade sig tillsammans med en nålstunn näbb – typisk för wilson. Snart fick jag också se den födosöka genom att simma och likt andra simsnäppor röra om i vattnet så att små munsbitar gick att nypa åt sig med näbben. Sverigeart nummer 319 och 320 alltså, och disken har klarats av i dag.