Nytt kryss: styltslöpare

Skådare och mc-folk – olika men ändå lika.

Styltlöpare på långa ben i Frövisjön.

ETT ROLIGT DRAG i torsdags: till Frövisjön och styltlöpare. Den fågeln har jag alltid kollat in i fågelböckerna, de där otroligt långa benen har inte gått att undvika att fascineras av. I Israel för några år sedan såg jag en hel del som stolpade omkring i de anlagda sjöarna i Hula Valley, men här hemma har jag inte räknat med att få se någon så här lättvindigt. Sverigekryss nummer 325.

Till en början stod fågeln rätt trist och vilade med ryggen mot oss, men senare flyttade den på sig och visade allt man kom ihåg från boken: svartvit, långa röda ben, spetsig svart näbb. Men Frövisjön var egentligen aldrig trist den här dagen eftersom det fanns en hel del annat att se raritetsmässigt när styltlöparen var färdigkollad. En hona stäpphök patrullerade på meternivå över området, en flock på säkert 70 svarttärnor rörde sig över vattnet och i östra änden av sjön simmade två svarthalsade doppingar – bara andra gången jag ser sådana. Dessutom låg minst en årta i vattnet. Tokig liten sjö det där – har ju nyligen också haft svartand, jungfrutrana, gulkindad kricka och en massa annat.

När vi stod vid vägkanten och spanade ner mot vattnet kom en strid ström av motorcyklar och raggarbilar på vägen. Vi tittade på varandra och undrade samtidigt hur fanken man kunde spendera en hel dag på respektive vis.

RESAN TILL FRÖVISJÖN var faktiskt veckans andra fågeltripp, redan i tisdags bestämde jag mig för att haka på till Ledskärsviken också. En fältpiplärka som hade setts där lockade kanske lite, men mest såg jag fram emot att lämna allt jobb hemma för en dag. Fältpipen var inte där, men det blev rätt bra ändå med en massa nya arter för året. På topp av dem var en röd glada – en sällsynt syn i norra Uppland.

Rosenstare och wilsonsimsnäppa

LÖRDAG BLEV DRAGDAG. På förmiddagen lät jag disk och stök från fredagskvällens middagsbjudning stå för att i stället dra till Lövstaslätten utanför Uppsala. Där hade en ung rosenstare setts redan på fredagen och en rapport sa att den setts i SLU:s stora kohagar tillsammans med vanliga starar. När vi kom dit så tog det inte många minuter innan den ljusa staren hittades några hundra meter ut i hagen, sittandes på en staketstolpe.

Rosenstare har jag sett fram emot att se i många år och hade kanske hoppats på att den första skulle vara en vuxen individ, med ljust rosa fält i kontrast mot det svarta – och med en liten tofs i nacken. Men den som befann sig utanför Uppsala var som sagt en ungfågel med gråaktig kropp och mörkare vingar. Den skilde sig starkt mot övriga starar och blev en riktigt trevlig bekantskap.

VÄL HEMMA SKULLE resten av lördagen ägnas åt stök och disk, men först tänkte jag unna mig lite ryggläge i soffan. Men hjärtat började slå några extra slag när ett larm om en möjlig wilsonsimsnäppa i Ledskärsviken plingade till. Den här nordamerikanska fågeln ses inte så ofta i Sverige, bara tio gånger sedan 1963, så jag fick lite snabbt fundera på de plus och minus en tvåtimmarsresa förbi Tierp och ut mot kusten skulle innebära. Plus övervägde och jag kom i väg strax efter halv fyra på eftermiddagen.

Bra precis två timmar senare var jag framme och fick kolla in den misstänkta fågeln genom en tub. Det jag såg då var egentligen bara en lite vadare med vit undersida och svart ovandel, huvudet och näbben såg jag inte eftersom fågeln stod och sov. Det är ju inte riktigt nöjaktigt att inte få se mer av den, även om alla vid det här laget var överens om att det verkligen var en wilson.

Rätt vad det var blev den uppskrämd och tog till vingarna tillsammans med ett gäng kärrsnäppor och jag tappade kontakten med den. Snart hittades den igen och ett vackert simsnäppehuvud visade sig tillsammans med en nålstunn näbb – typisk för wilson. Snart fick jag också se den födosöka genom att simma och likt andra simsnäppor röra om i vattnet så att små munsbitar gick att nypa åt sig med näbben. Sverigeart nummer 319 och 320 alltså, och disken har klarats av i dag.