Svartand i Frövisjön

Sjön Kornan där rutten gås, klockan sex i går. 
Fågeln är en kanadagås, ingen rutten gås.

Undertecknad under kaffepaus.

Unga nötdjur vid Frövisjön.

HADE INTE RÄKNAT med att dra på en raritet i går. Min plan var ju att ge mig ut på standardrutt 11I7H Kornan och efter det rulla hem och ta igen förlorad sömn. Nu rullade jag mot Västerås efter avklarad inventering i stället och kunde väldigt enkelt kryssa in min 317:e Sverigeart vid Frövisjön, Skultuna kommun.

Anden hade rapporterats redan kvällen före, men jag ägnade den inte så mycket tanke eftersom jag bestämt mig för att göra inventeringsrutten under den morgon som vädermässigt såg bäst ut. Så jag klev upp vid halv två på morgonen, åkte vägen mot Rimbo, Rånäs och Kornan och kunde ge mig ut på rutten vid planerad tid, klockan 03.30. Kallt var det, bara tre grader, men precis som jag hade hoppats var blåsten nästan minimal.

RUTTEN BJÖD INTE på några överraskningar, däremot en rejäl dos naturupplevelse av bästa slag. Kungsfåglars rullande sång, ringduvors tidiga hoande, trädpiplärkors galna avslut, någon enstaka svartmes pumpande pip. Orrspel hördes i norr vid punkt 3 och på sträckan efter punkt 4 fick jag både höra och se en snygg spillkråka komma flygande över huvudet. På samma hygge satt också en törnskata i ett högt, torrt träd och muttrade.

Jag har inte fört in observationerna från rutten ännu, men jag tror att jag hamnade på kring 50 arter på de åtta kilometerna. Nya för i år var törnskata, brun kärrhök, storskarv och säkert nån art till som jag inte kommer ihåg nu. Men hur många det blir är egentligen inte så noga, bäst är att få vara ute och gå när skogen mornas. Tur då att jag inom den närmaste månaden ska göra elva rutter till, de flesta placerade i Hälsingland och Jämtland.

STRAX FÖRE KLOCKAN nio var jag klar med rutten och koncentrationen kunde läggas på annat. Som den där svartanden. Lite uppspelt efter morgonpromenaden kändes inte en resa mot Västerås så galen, så i stället för att åka hem och sova gav jag mig ut på vägarna. Lite mat i magen gav nog med energi för att ta mig till Frövisjön, alltså samma ställe som hyste en gulkindad kricka i fjol. Krickan är en så kallad klamrad art, en fågel som inte anses uppträda normalt i landet, men svartanden brukar anses som spontan.

I vanliga fall håller den till i Nordamerika, men fynd görs då och då i Europas västligaste delar, som Island och Irland, men två gånger har den också setts i Sverige tidigare, senast 1997. Skådare på plats pekade ut var jag kunde hitta anden, och snart hade jag en gräsandsliknande figur i kikaren – totalt sett mörkare än en gräsandshona, svart mössa och lite gul på näbben. Den var ingen superskönhet, även om fåglars komposition alltid ligger på den sköna sidan, men helt klart värd att åka på om man nu som jag gillar att sätta en bock i boken på de arter jag ser. Men skönast är att jag nu slipper åka på svartand nästa gång en sådan dyker upp i Sverige, målet är ju att se allt för att kunna slå mig till ro på en hemmalokal nån gång i framtiden. Tjo.