2015 startade i Jämtland

Hårkan vid utloppet från Hotagen. Strömstare och utter siktades.

ÅRSLISTAN FICK SINA första kryss i Jämtland i år, stannade helt enkelt kvar där över nyår. Den 3 januari åkte jag till Laxsjö från mitt läger i Laxviken och mitt i byn anade jag en hackspett som flög över vägen och satte sig i ett träd. Det var en gråspett, en hona. Eftersom det i fjol tog ända fram till slutet av december att få in en sådan på årslistan så lönade sig mitt jämtska nyårsfirande kan tyckas.

Så många andra specifika Jämtlandsarter blev det kanske inte. Men visst är talltita vid fågelbord, orrar i träd invid vägarna och tutande domherre överallt nåt som inte skulle ha noterats om jag hade inlett söderut i Sverige. Inte strömstararna i Hårkan heller. Nedanför dammluckorna i södra änden av Hotagssjön är det en säker plats att få se strömstare om vintrarna. I år räknade jag till minst fem strömstarar inom några hundra meter av älven. Fem knipor var på plats i det strömmande vattnet dagarna före jul också, men de såg jag inte på nyåret. Däremot såg jag nåt som jag först trodde var en lekande öring. Det plaskade i ett lugnvatten och jag såg en stjärt/svans försvinna ner i vattnet. När jag såg ett huvud också så förstod jag att det var en utter. Den såg faktiskt ut att leka.

SISTA JÄMTLANDSARTEN BLEV sidensvans. En flock på 30–40 fåglar satt på ett par tv-antenner mitt inne i Östersund. Då och då gjorde de en flygning över hustaken, kanske finns några bärträd i närheten. Troligen var det delar av den flocken som jag såg för jul när de sirrade förbi hustaken ett kvarter neråt sjön.

Väl nere i Solna igen fattar man att det ändå är stor skillnad på klimat på norr och söder. Här dök koltrast och björktrast upp, liksom steglits – det är inget man kan vänta sig i Jämtland så här års.

Vintrig tornfalk

Tornfalken i Ope, ryttlandes över snötäckt skafferi.

JAG TRODDE ATT det var en tamduva jag såg från bilen när jag körde på gamla E75:an genom Ope, söder om Östersund. Men när jag stannat vid en busshållplats och fått upp kikaren såg jag att det var en tornfalk som ryttlade över den snötäckta åkern. Det var inte väntat den här tiden på året.

Jag körde upp på en mindre väg och parkerade, tog fram tubkikaren och kollade in falken som då hade satt sig på en kraftledningsstolpe. Snart gav den sig upp i luften igen för att kolla in sorktillgången, det var då jag kunde ta en halvkass bild med telefonen genom tuben. Det var en solklar hane, med grått huvud och grå stjärt som avslutades med ett kraftigt svart band. Jag kan inte tänka mig att den hade det särskilt lätt i födosökandet, ett par decimeter nysnö under natten döljer nog sorkarna rätt bra.

EN TITT I artdatabanken visar att det under 2000-talet har rapporterats tornfalkar i december i Jämtland vid två tillfällen. Troligen rörde det sig om samma fågel som sågs i trakten av Alsen den 14 och 31 december 2004. Under 1900-talet finns inga rapporter om så sena tornfalkar. Spännande.

Inne i stan tänkte jag åka förbi en adress där det rapporterats turkduva. Men redan när jag svängde in på Odensalagatan och det bostadsområde jag bodde i tills jag var sju år så fick jag syn på duvorna. Den ena satt på trottoaren medan den andra satt mitt i vägen och pickade i sig nåt. Jag fick svänga runt fågeln, för den flyttade sig inte. Undrar om den möjligen börjar bli svag och dum, så oskygg borde den ju inte behöva vara.

Den tredje gråspetten

Granen i mitten blev gråspettens rastplats för en kort minut.

NÅGRA DAGAR FÖRE dopparedagen och jag har dragit mig till hemmatrakterna i Jämtland för att jula. Inte mycket snö, men i alla fall ett tunt lager som lyser upp de mörka timmarna.

Bilskådade i trakterna av Brunflo och stannade till då och då för att titta och lyssna. Det var nån nötskrika, nån större hackspett, lite talgoxar och några pipande domherrar i skogskanterna, men inte mycket mer. Korp förstås, speciellt en som jag minns eftersom den tvingade av en kråka en matbit i luften. Maten dalade ner från luften och lade sig på en åker och korpen dalade ner och snappade åt sig den. Mer snö hade gjort det svårare att återfinna munsbiten.

FYRA KORPAR TILL gasade över åkrarna i Bodal, och vid ett hygge lite söderut längs vägen såg jag en hackspett flyga och sätta sig i en grantopp. En grön spett, eller snarare en gråspett, min tredje nånsin bara. Den satt en minut i granen innan den flög vidare, tre snabba vingslag innan den gled i en kort båge för att sedan slå med vingarna igen. Vid ett hygge bara 500 meter söderut satt två orrar, en hane och en hona i en björk – dagens båda höjdare på nästan samma plats alltså.

Årslistan fick salskrake

Salskrakar, Ullnasjön.

VARKEN ÖLAND I maj eller Skåne i september, ja då får man en årslista som haltar jämfört med tidigare år. Salskraken i Ullnasjön norr om Stockholm blev art 215, en summa som brukar passeras redan i juni eller juli. Kanske är det främst vadarna jag har varit kass på i år, man brukar ju kunna få några sådana på Öland om vårarna. Men jag har heller inte dragit i väg för att få in arter på årslistan, har jag haft dem på livslistan har jag inte brytt mig om dem helt enkelt.

Så här sent på höstkanten kan man inte räkna med så mycket nytt heller. Därför överraskade det mig att jag inte hade salskrake när jag såg minst 70 rasta på Ullnasjön i går. Jo, det var årskryss. Och visst kan det bli några till, det rapporteras friskt om rariteter från hela landet, till exempel dvärglärka i Jokkmokk, fläckdrillsnäppa i Kristianstad och en bergstajgasångare vid Landsort. Tajgan borde man ju ha dragit på redan, men vem ska då kolla på skidåkningen på tv?

Tillbaka i Vada

DET VAR I söndags som jag återvände till Vada igen. Stället är ju inte direkt en fågellokal i ropet så här års, men jag gillar idén att vara i ett oskådat område. Dessutom är det fint där, typiskt jordbrukslandskap med inslag av dungar, skog, hagar och en å som rinner rätt igenom den lilla dalen.

Jag satte faktiskt upp en lapp på Ica i Karby där jag frågade om nån hade en enkel stuga att hyra ut i trakten. Jag är inte ute efter nåt ställe med några större bekvämligheter, bara nånstans att utgå ifrån. Att det är i Vallentunaområdet är egentligen inte nödvändigt, allt inom tio mil från Stockholm är intressant.

JAG SLOGS AV att det var riktigt lugnt där i söndags. Några gulsparvar var enda art en lång stund in i skådandet och till slut fick jag inte ihop fler än 14 arter. En skrikande spillkråka blev en helt ny Vada-art, den gjorde sig hörd när jag gick på det jag tror är västra sidan av vägen. Just innan jag hörde spillkråkan fick jag också se en sparvhök göra ett utfall mot ett gäng gulsparvar som satt i stubbåkern, men i eftermiddagsdunklet kammade den noll.

En fjällvråk blev sista arten för dagen. Den ryttlade över en åker och drog snart in vingarna och singlade ner mot marken och en möjlig middagssork. Men den lyfte utan nåt i klorna. Nån sorts hackspett gungflög bort från mig när det började bli riktigt mörkt också. Jag såg inget vitt på den, vilket talar för att det inte var en större hackspett, och inte kändes den svart heller. Det var troligen en gröngöling.

Sidensvans 43:e balkongarten

DET FANNS ÄNDÅ ett par bärträd kvar mellan husen, sidensvansarna hittade det i morse. Jag trodde inte att de skulle hinna hit, björktrastarna började plocka i sig de där bären redan för nån månad sedan och har bara lämnat några smulor kvar. Men tillräckligt.

Kanske har sidensvansarna varit här tidigare i höst också, jag har inte haft nån vidare span ut mot träden mellan husen mer än att jag lagt märke till att det varit tjockt med björktrast där med jämna mellanrum. I morse såg jag rörelse av dem igen, men när jag öppnade balkongdörren så hörde jag inte bara trasttjatter, utan också några klingande toner svanssång.

JAG HITTADE DEM snabbt i en bärbuske, den där stjärttippen doppad i gulfärg lyste upp i grenarnas grå virrvarr. Kanske lockade det klirrande lätet till sig björktrastarna, för snart var sidensvansarna omringade av trastar som verkade sugna på de smulor de lämnat. I alla fall tänkte de inte lämna något till några kringstrykande svansar.

En stund senare var det bara björktrastar kvar, de satte i sig de sista bären.

Rallhägern togs vid Järvafältet

Grisar vid Vada gör de här grisarna.

Stubbåker, gravkullar, himmel – vid Vada.

Varfågel vid Vada.

Bobo Olsson kryssade rallhäger i morse.

Rallhägerkryss vid Översjön, strax efter klockan åtta.

Bredstjärtad labb på Öland. Krysstecken.

DET VAR I måndags förra veckan som jag och en skådarkompis fick ändan ur vagnen och åkte ner till Jönköping för att kolla in den rallhäger som då hade befunnit sig vid Rocksjön i över en vecka. Hela Sydsverige hade redan sett den, så det var ingen rusning vid sjön när vi kom dit. Några enstaka skådare var ändå där, men vi kammade alla noll den dagen och hade lika lång väg tillbaka hem.

”Den dyker nog upp på Järvafältet snart”, skojade vi  i bilen norrut, sen försökte vi glömma att vi bommat den där hägern. Men i går kom ett larm om rallhäger på Järvafältet och lusten att se den vaknade till. I går kunde jag inte dra, så det planerades in en gryningsräd för i morse i stället. Den lyckades, från Översjöns badplats såg vi en fågel röra sig i vassen några hundra meter bort, och när den lyfte och flög några korta meter såg vi också de fantastiskt vita vingarna. Klart – och Sverigekryss 323.

HÖSTEN HAR GETT ett par andra kryss också. Under en tripp till Öland fick jag både kungsfågelsångare och bredstjärtad labb. Labbar hade ju passerat Öland i parti och minut veckan innan vi kom ner, men då vi skulle bevittna det rekordartade sträcket var det plötsligt helt tomt längs kusten. På söndagen, den 19 oktober, fick vi till slut ändå närkontakt med en så kallad brelle när en sådan kom flygande nära oss över Västrevet nere vid södra udden. Ytterligare några brellar tog också chansen att dra söderut förbi Ottenby den morgonen, så vi fick vår del av flödet ändå.

På hemmaplan har det såklart börjat stilla sig ute i markerna, men det finns ju alltid fågel att kolla på om man ligger i lite. I söndags sprang jag på några bändelkorsnäbbar i ett lärkträd vid Lötsjön i Sundbyberg, till exempel. Jag har också vid ett par tillfällen stannat till vid Vada kyrka och gått en runda där. Vada ligger i höjd med Angarn men har inte samma fågelmagnetiska status som det stället, men ibland är det skönt att bara pulvra på för sig själv också. Inga rariteter har dykt upp där ännu, men ändå en liten blandning av stationära och övervintrande/flyttande fåglar.

Vadalistan ser ut så här efter två turer dit, en två efter arten visar att jag sett den vid två olika tillfällen:
Havsörn
Sparvhök
Ormvråk (2)
Fjällvråk
Enkelbeckasin
Tamduva
Större hackspett (2)
Koltrast
Björktrast (2)
Entita (2)
Blåmes (2)
Talgoxe (2)
Nötväcka (2)
Trädkrypare
Varfågel (2)
Nötskrika
Skata
Kaja (2)
Kråka (2)
Korp
Stare
Gråsparv
Pilfink
Gråsiska (2)
Domherre (2)
Gulsparv (2)

Rosenstare och wilsonsimsnäppa

LÖRDAG BLEV DRAGDAG. På förmiddagen lät jag disk och stök från fredagskvällens middagsbjudning stå för att i stället dra till Lövstaslätten utanför Uppsala. Där hade en ung rosenstare setts redan på fredagen och en rapport sa att den setts i SLU:s stora kohagar tillsammans med vanliga starar. När vi kom dit så tog det inte många minuter innan den ljusa staren hittades några hundra meter ut i hagen, sittandes på en staketstolpe.

Rosenstare har jag sett fram emot att se i många år och hade kanske hoppats på att den första skulle vara en vuxen individ, med ljust rosa fält i kontrast mot det svarta – och med en liten tofs i nacken. Men den som befann sig utanför Uppsala var som sagt en ungfågel med gråaktig kropp och mörkare vingar. Den skilde sig starkt mot övriga starar och blev en riktigt trevlig bekantskap.

VÄL HEMMA SKULLE resten av lördagen ägnas åt stök och disk, men först tänkte jag unna mig lite ryggläge i soffan. Men hjärtat började slå några extra slag när ett larm om en möjlig wilsonsimsnäppa i Ledskärsviken plingade till. Den här nordamerikanska fågeln ses inte så ofta i Sverige, bara tio gånger sedan 1963, så jag fick lite snabbt fundera på de plus och minus en tvåtimmarsresa förbi Tierp och ut mot kusten skulle innebära. Plus övervägde och jag kom i väg strax efter halv fyra på eftermiddagen.

Bra precis två timmar senare var jag framme och fick kolla in den misstänkta fågeln genom en tub. Det jag såg då var egentligen bara en lite vadare med vit undersida och svart ovandel, huvudet och näbben såg jag inte eftersom fågeln stod och sov. Det är ju inte riktigt nöjaktigt att inte få se mer av den, även om alla vid det här laget var överens om att det verkligen var en wilson.

Rätt vad det var blev den uppskrämd och tog till vingarna tillsammans med ett gäng kärrsnäppor och jag tappade kontakten med den. Snart hittades den igen och ett vackert simsnäppehuvud visade sig tillsammans med en nålstunn näbb – typisk för wilson. Snart fick jag också se den födosöka genom att simma och likt andra simsnäppor röra om i vattnet så att små munsbitar gick att nypa åt sig med näbben. Sverigeart nummer 319 och 320 alltså, och disken har klarats av i dag.

Höken tog höksångaren

MYCKET ATT STÅ i det senaste dagarna, men har hunnit ut ett par gånger. Första turen var i helgen, den gick till Kungsängen utanför Uppsala. Där hade bland annat videsparv setts dagarna dessförinnan vid dagvattendammarna. Nu såg jag inget annat än sävsparv när jag var där, men det var ett spännande ställe.

I går åkte jag lite halvhjärtat på ett larm om en ung höksångare som åt bär i en getapel vid Ågestasjön. Den hade varit där i några dagar redan och jag borde väl ha åkt tidigare, men så blev det inte. Under promenaden ut mot sjön mötte jag skådare som just hade sett fågeln och när jag kom närmare så såg jag en man med kikare vid apeln. Bra läge alltså.

Men när jag kom fram fick jag höra att en sparvhök just hade gjort en attack i trädet och lyckats med att få med sig en tätting. Eftersom ingen annan fågel syntes till i närheten av trädet, förutom ett par rödhakar, så utgår jag ifrån att det var höksångaren som blev hökens mellanmål. Så funkar det.

Sävsångare i vassen

FICK NÅGRA FÖRMIDDAGSTIMMAR vid Angarn i går. Dimman höll precis på att lätta och ur den tornade ett gäng på ungefär 60 tranor fram på en åker. Fint att se. Nästa mäktiga syn var när en äldre havsörn flög över sjön och fick hundratals grågäss på vingarna. Den attackerades av kråkor och en brunkärrhök innan den satte sig i en björk, men därifrån fick den också flyga i väg när kråkorna inte gav sig.

Jag tog sikte på ett dike med vass för att kolla om något hade rastat där under natten. Men några uppenbara rastare såg jag inte till, bara ett några av de vanliga invånarna: sävsparv och sävsångare. Sparvarna satte sig i toppen av vassen som för att värma sig när solen tittade fram, när mornandet var klart såg jag dem inte mer. Sävsångaren avslöjade sig med ett zäck som fick mig att hoppas på videsparv, trots att jag inte vet hur en videsparv låter – Fågelguiden som app innehåller inte det lätet. Att jag ändå vet att det var en sävsångare beror på att jag till slut såg fågeln. Förutom kalasväder gav inte rundan något extra pulshöjande i fågelväg.

23 arter från balkongen

ROVFÅGLARNA UTEBLEV, LIKSOM större hackspett, fiskmås, storskarv och steglits. Däremot fick jag in stenknäck, nötväcka, lövsångare, ladusvala och trädpiplärka, så resultatet i RM i tomtskådning blev till slut 23 arter. Jag slapp bli sist också, två skådare kom efter mig. Resultat finns här.

Jag brydde mig aldrig om att gå upp i svinottan, tänkte att jag i dimman ändå inte skulle få nåt. Men troligen var det ingen dimma under morgonen, för när jag började skåda vid sextiden var det redan klart i luften. Kanske missade jag nåt viktigt där, för redan när jag klev ut på balkongen hörde jag nåt pipigt som sträckte förbi utan att få kläm på vad det var. Kanske hade jag med lite mer tid i de tysta morgontimmarna kunnat artbestämma några vadare eller järnsparvar, men snart tog bilbruset över och det var kört. Jag hann ändå höra ett par sädesärlor, men under dagen kom det flera också.

LÖVSÅNGARE BLEV DAGENS enda nya balkongkryss. Tre stycken höll till i buskarna under balkongen tidigt på morgonen, resten av dagen höll de sig borta. Ett par ladusvalor var också fint att se, liksom stenknäcken som trots att den flög förbi ett par hundra meter bort avslöjades av sina tydliga vingband.

Vinnaren i Smedsgård i Hallandd drog in exakt 100 arter fler än mig och satte nytt RM-rekord. Bara att gratta.

ARTLISTA

Gråhäger	Koltrast	Kaja
Silltrut	Björktrast	Kråka
Gråtrut	Lövsångare	Gråsparv
Tamduva	Blåmes	Pilfink
Ringduva	Talgoxe	Bofink
Ladusvala	Nötväcka	Grönfink
Trädpiplärka	Nötskrika	Stenknäck
Sädesärla	Skata

Laddning för RM i tomtskådning

I FJOL DEN här helgen var jag nere hos Christian Cederroth på Segerstads fyr på Öland för att göra en intervju med honom för tidningen Roadrunner. Besöket sammanföll med riksmästerskapen i tomtskådning, en tävling som Christian deltar i med hull och hår. Jag har lagt in intervjun i länken Roadrunner här ovanför, man får scrolla för att hitta rätt.

I år har jag inget planerat och tänkte inte så mycket på RM förrän jag såg ett inlägg om det på Facebook. Första tanken var att komma i kontakt med nån skådare i Uppland eller Sörmland och erbjuda mina tjänster, men nu har jag börjat tänka mig att använda min egen tomt – balkongen och lilla parken bakom huset. Jag såg nämligen att under fjolåret deltog inte bara superskådare med supertomter, som till exempel Christian, utan även skådare med blygsammare tomter och blygsammare resultat. Vinnaren 2013 hade 115 arter, Christian 101, men längre ner i listan fanns folk som skrapade ihop 18, 21 och 25 arter – ett antal som jag nog borde kunna matcha med lite fajt.

I MORSE VAKNADE jag riktigt tidigt och gick upp en sväng. Det var fortfarande helt mörkt, dessutom låg en tung dimma över Solna. Jag gick ut på balkongen för att lyssna om något fanns i luften, men det var stendött. Nu vid niotiden har dimman lättat, och den lär väl göra så i morgon också.

Eftersom jag tidigare stått en del på balkongen och skådat så har jag en liten hum om vad som kan tänkas ses, och när jag nu också tillåts gå ut på själva tomten så kan kanske ytterligare nån smygare hängas in bland buskar och träd intill lekparken. Om jag ska ge mig på en gissning tror jag att följande arter kan bli aktuella:

Ringduva, tamduva, kråka, skata, kaja, nötskrika, björktrast, koltrast, silltrut, fiskmås, gråtrut, hackspett, ormvråk, duvhök, sparvhök, lärkfalk, havsörn, storskarv, sädesärla, blåmes, talgoxe, nötväcka, gråsparv, pilfink, bofink, grönfink, steglits. 27 arter. Kanske undviker jag jumboplatsen.