30 sekunda minuter på balkongen + 20 till + 2 april

NU KOMMER EN rätt fattig rapport från balkongen. Ställde mig där i en halvtimme för att friska upp luften i mig och för att kolla om det gick att komma upp i tio fågelarter. Fick ihop tolv: Blåmes, talgoxe, pilfink, gråsparv, bofink, skata, björktrast, ringduva, tamduva, fiskmås, skrattmås, steglits.

Kråka och kaja borde ha dykt upp, koltrast också. Liksom grönfink. Men bofinken var ju kul – kan kanske vara den där som jag såg tidigare i vintras, strategin att inte flytta söderut i höstas verkar ha varit lyckad. Nu har den överlevt prövningarna och hinner skaffa sig ett bra revir tills någon hona kommer tillbaka. Om de kommer tillbaka. Man kan ju inte så noga veta vad de råkar ut för söderöver. Men det är nog inga problem.

GICK UT IGEN någon timme senare och tog då in följande: skata, kråka, koltrast, talgoxe, blåmes, pilfink, gråsparv, tamduva, skrattmås, fiskmås, silltrut, duvhök. Tolv arter då också, alltså, varav fyra helt nya för i dag. Och en helt ny för året, silltruten. I år kom den precis en vecka före fjolårets första balkongobs av arten.

Duvhöken har under vintern bara fått fajtas mot kråkor, men i dag fick den utstå skrattmåsarnas spott och spe. Höken skulle bara flyga förbi tre måsar som låg och cirklade i luften, men de kom på andra tankar och ägnade flera minuter åt att mobba den stackars höken. Till slut kom de rakt ovanför balkongen och jag fick hålla i mig i räcket för att inte ramla. Varför får man för sig att man ska ramla över balkongräcket bara för att man kollar rakt upp i luften genom en kikare? Det kanske bara är så.

2 APRIL: FICK kanske smak för balkongen i går, för nu på förmiddagen var jag ute en sväng till. En kvart, kanske. Kallare i dag, snö i luften, nordlig vind. Nötskrika, grönfink, sparvhök var nya för de senaste dagarna, talgoxe, blåmes, gråsparv, pilfink, fiskmås, skrattmås, silltrut, skata, kråka, ringduva, tamduva, bofink var upprepningar. 15 arter.

Smygstart i Angarn

JAG BRYDDE MIG inte om bromsokets eventuellt nära förestående kollaps. Kanske hade ett par veckor i stillhet i garaget gjort att allt ordnat sig, ungefär som när man botar träningsvärk genom att ta det riktigt jäkla lugnt ett tag. Och bilen rullade faktiskt på utan några uppenbara bekymmer raka vägen till Angarn i morse, i nollgradigt solsken och några centimeter nylagd snö på backen.

Jag hörde ju tofsvipor från Angarn härom dagen. I dag såg jag dem också. Uppenbart sura stod de mest och kurade på ängarna, missnöjda med att deras sökande efter mat blivit så mycket svårare på grund av snön. Grågäss fanns i massor och de verkade inte bry sig lika mycket om snön. Vi sökte igenom flockarna i jakt på bläsgäss utan att hitta några, några sädgäss var det enda avvikande som hittades (kanadagäss fanns också). Enstaka tranor gladde också med sin närvaro, men mysigast av allt var att en hel del sånglärkor flög omkring och sjöng som om det vore maj.

DET SNÅDDE ONT i nordvästvinden, det blev riktigt kallt när den hade fri fart över ytorna inför krocken med min person. Uttrycket ”snå ont” är för övrigt jämtländska och betyder nåt i stil med ”blåsa kallt”, men även om ”blåsa kallt” beskriver precis vad det gjorde där på Angarnsängarna så tycker jag inte att det fångar känslan lika bra som när man påstår att det ”snådde ont”, det ligger nåt lite mer lömskare i det som jag vill åt.

Vid matningen på Midsommarberget läade det lite och rätt mycket steglits, grönsiska och bofink pickade i sig de frön som under vintern hade ramlat ner på backen. Uppe på berget spejade vi ut över vattnet och upptäckte både ett snatterandspar och en ensam brunandshanne. Fortfarande är det rätt lugnt därute, men det var grett att få komma ut en sväng och att kärran höll. ”Grett” är också ett ord på jämtska och betyder ungefär att något är okej eller bra. Eller ska man till och med dra det till det engelska ”great”, som nästan stavas likadant? jorå, det kan man. It was great.

Kvick var seg att leverera

Kvick i februari, fortfarande fanns snö på gården.

JAG FICK MIN Kvick, den klassiska fågelfröautomaten, nån vecka in i februari. Det var precis när värmen kom och småfåglarna som dittills varit beroende av matningar kunde plötsligt hitta mat lite överallt. Min lilla matning på sjätte våningen sket de blankt i, inte ett solrosfrö togs ur Kvick under hela februari, inte i mars heller.

Tills i dag. Sommarvädret de senaste dagarna har bytts mot kyla och regn, nästan snöblandat. Chocken måste ha fått traktens fåglar att leta efter säkra kort i matfrågan igen, för sedan i morse har ett gäng blåmesar suttit på talgbollarna. Men att få dem att upptäcka vad Kvick har att bjuda på var svårare, ingen satte sig på bygeln så att locket öppnades och fröna blev tillgängliga.

Kanske berodde det på att öppningen var riktad in mot balkongen, som på bilden ovan? Jag vände på steken och snart råkade faktiskt en blåmes sätta sig på bygeln och nappa åt sig ett frö. Succé, eller nåt i den stilen. Men någon rusning har det inte blivit, möjligen är det bara en av dem som löst koden, de flesta mesar väljer fortfarande hellre talgbollarna.

ANNARS HAR INTE fågellivet kommit mig så nära de senaste dagarna. Gjorde ett försök att lyssna in lite ugglor i Lappdal norr om Angarn i onsdags, men det var dödstyst på den plats jag de två senaste åren kunnat höra sparvuggla, pärluggla och kattuggla. Mer liv hördes från själva sjöängen vid Angarn, en hel del gäss kacklade på och bland ljuden lyckades jag höra årets första tofsvipa. Ett annat ljud kom från några tranor, inget årskryss på dem, men likväl de första för Uppland  i år.

Norra kyrkogården – inte mycket liv

I ett skogsparti på Norra kyrkogården fanns en korp.

ÄR LITE OSÄKER på bilen, har låtit den stå i garaget de senaste veckorna. Sist jag använde den hakade en bakbroms upp sig. Den släppte som tur var, men jag anar att det kan hända igen. Så jag har inte vågat stäva i väg mot några vidare bra fågellokaler, utan fått nöja mig med grönområden i närheten.

Ett av dem är Norra kyrkogården, det grönaste jag har bara knappt en kilometer hemifrån. Tall och några glest placerade gamla lövträd. Men inte mycket fågel, det märks att det inte hänt mycket på flyttfågelfronten än. Ringduva var den enda återvändaren jag såg. I övrigt mesar, trastar och några spelsugna nötväckor. Och korp. Får nog laga bilen om det ska bli nån fart på skådningen.

Ringduvan har hittat till Solna

KLASSISK SKÅDARMARK I DAG, soffan därhemma. Inte många vårtecken därifrån så här långt, förutom att skatorna har dragit omkring i stora gäng den senaste tiden. Och så lite sång och snack med vårröster från talgoxar och blåmesar.

Men så satte sig nåt bekant på grannhusets takantenn, en ringduva i all sin prakt. Det är nåt med ringduvor som gör att man gillar att se dem när de är vårtecken, annars inte så mycket. Det kanske är orättvist, alla fåglar är ju ett slags mirakel, men jag är inte ringduvornas största fan.

Just den som satte sig på antennen fick jag dock lite respekt för, för den fågel som redan satt på antennen var en sparvhök. Ringduvan var bra mycket större än höken och behövde bara hytta lite med vingarna så fick den antennen för sig själv, det såg ut som när någon ska tuffa sig lite för en annan, skjuter fram bröstet och knyter nävarna. Höken gled därifrån och ringduvan sitter kvar där än.

TILLÄGG, EN TIMME senare: Fick finbesök till den andra antennen, en stor jäkla korp. Har ju sett korp i den här trakten tidigare, men har nog inte haft nån sittande på antennen. Till skillnad från ringduva är korp en fågel som jag inte kan få nog av.

Rovor i söder

Duvhöken på antennen.

Och så grannhuset i all sin prakt.

JAG HAR JU ett skrivbord hemma, men grejen är att jag mest sitter i soffan och jobbar. Sveriges ergonomer skulle nog inte godkänna den arbetsställningen, men faktiskt är det inte så dumt att skriva halvliggandes.

När jag ändå satte mig vid skrivbordet i går så visade det sig att det funkade också. Dessutom fick jag utsikt mot söder genom den franska balkongens fönster – kanske en bra plats inför norrsträcket i vår. Jag har också koll på en matning på andra sidan tågspåret från skrivbordet. Gråsparvarna verkar gilla det som finns där, stadsduvorna också.

TVÅ ROVFÅGLAR VISADE sig också. Först en duvhök som flög längs rälsen västerut, kanske var det samma som sedan satte sig i antennen på huset mittemot. Över husen i Huvudsta såg jag några kråkfåglar göra utfall mot en större fågel. Några gråtrutar hade flugit förbi tidigare, men de brukar inte bli attackerade på det viset. Jag fick klar rovfågelvibb på den stora fågeln och i kikaren visade det sig vara en havsörn. Den blev snart av med förföljarna och la sig och skruvade över Bällstaviken eller Ulvsundasjön. Sen försvann den.

Kungligt i Hjälstaviken

Soligt i Hjälstaviken, och ganska rävspårigt.

Slottet i Skokloster. Eller är det slottet som heter det?

FIN DAG I Mälardalen, perfekt för en tripp ut i markerna. Jag har länge tänkt att jag borde dra mig till Hjälstaviken för att kolla in om en kungsfiskare fortfarande sitter kvar vid Svannäs och fiskar i det öppna vattnet invid vägen. Vädret ballade ur på vägen dit, riktigt intensivt snöfall i trakten av Barkarby, Kungsängen och ännu längre västerut. Kom att tänka på att jag borde ha tagit en mössa med skärm. Men det sken upp när vi kom mot Bålsta och svängde av E18 och en vanlig toppluva dög fint.

Och kungsfiskaren var på plats, satt i en buske och gjorde ett par korta utflykter ner mot vattnet. En gång kom den upp med en liten fisk i näbben – inte att undra på att den hänger kvar på en plats med sån fiskelycka. När jag vände på mig och kollade åt andra hållet såg jag en rovfågel i luften. Stor och bredvingad, i kikaren såg jag de typiska vita vingfläckarna som unga kungsörnar har. I fjol såg jag bara en kungsörn, i år har jag säkert fem på listan – trippen till Gotland gav ju några.

FLER KUNGSARTER BLEV det inte. Kungsfågel hade man kanske kunnat hoppas på, men knappast alkekung, kungskobra eller kungskrabba. Men det blev inget mer än så, letade lite efter skäggmes i vassen men hade inte tid att nöta eftersom brallorna på en i sällskapet hade gått sönder. En säkerhetsnål räddade dock dagen så vi kunde ta en omväg hemåt utan att skämmas, bland annat hamnade vi längs en runstensrik väg som tog oss till slottet i Skokloster. På väg hem sågs två fjällvråkar dra över vägen, det var nog i höjd med Kungsängen.

Väl hemma la jag märke till att duvhöken var tillbaka på sin plats på grannhusets höga tv-antenn. Eller om du nu är duvhökens plats, en kråka sitter där bra mycket oftare. Och kanske var det just den kråkan som till slut tröttnade på höken och gjorde upprepade utfall mot platsen högst uppe på antennen. Duvhöken parerade med några loja duckningar, men när ytterligare en kråka började dyka mot den så seglade den i väg över taken. Kanske mot Sundbyberg. Den första kråkan tog över platsen och sitter där än. Den sitter vänd söderut och ser kanske inåt stan. Om den tittar västerut ser den solnedgången.

Större efter grå och mellan

SKÅDNINGSFATTIGT SLUT PÅ januari, har laddat på med jobbande och inte tagit mig ut. Helt enkelt. I samband med ett jobb hamnade jag dock i trakten av Uppsala och kunde årskryssa större hackspett. Ingen anmärkningsvärt med det egentligen, förutom det faktum att jag årskryssade både gråspett och mellanspett före den. Har aldrig hänt förut.

Mellanspett vid Lummelunda

Hoburgen, inte långt från Gotlands sydspets.

Fotograf och intervjuobjekt vid Närsholmen.

Mellanspett: nätt huvud, klen näbb och inte mycket svart i ansiktet.

Det rödas begränsade utbredning på huvudet gör att det är en hona.

DET FÖLL SIG så bra att en jobbresa för Club300:s tidning Roadrunner gick till Gotland härom dagen, och det samtidigt som den där mellanspetten fortfarande tycker att lövskogen vid Lummelunda bruk duger som skafferi. I måndags gav vi oss upp till området vid det gamla järnbruket i ett rätt ymnigt snöfall. Fågeln hade setts både på marken och uppe i träden så vi rände runt vid ån och de dammar och småbäckar som finns mellan träden för att försöka få syn på den.

Just att försöka få syn på en mellanspett har inte varit aktuellt i Sverige sedan början av 1980-talet. Fram till 1982 fanns den som häckfågel här, men sedan dess har den varit försvunnen från landet – bara ibland har en fågel nerifrån kontinenten hamnat i Sverige tillfälligtvis. Som mellanspetten som upptäcktes vid Lummelunda i mellandagarna.

I TRE TIMMAR gick vi omkring i området utan att se mycket mer än koltrastar, gärdsmygar och ett par strömstarar. När vi i det undermedvetna började planera för lunch och sakta drog oss mot parkeringen så klack det plötsligt till, en i sällskapet sa de förlösande orden ”där sitter ju en spett” och snart såg vi andra också det som faktiskt var den mellanspett vi letade efter.

Under några minuter rörde den sig högt och lågt bland träden och gjorde skådandet lätt för oss. Folk plåtade genom sina jätteobjektiv och jag slängde i väg ett par bilder med mobilen genom handkikaren. Det blir aldrig bra, men jag gör det ändå.

RESTEN AV GOTLANDSVISTELSEN tog oss runt till flera av öns klassiska fågellokaler. I dammen vid Almedalen simmade bläsänder tillsammans med fiskmås, gräsänder och en rörhöna och i hamnen simmade vigg och smådopping förutom mängder av måsfågel. När vi på tisdagen drog oss söderut mot Hoburgen började vi se fler rovfåglar också, vid Hoburgen faktiskt kungsörn, havsörn, pilgrimsfalk och ormvråk på en ganska liten yta.

Gotland så här års liknar förstås inte Gotland i oktober eller på våren vad gäller fågeltillgång, men om man håller koll på sina årskryss så klickar det till bra mycket mer på listan än om man skulle ha stannat kvar på hemmaplan. Jag ser på gamla listor att jag aldrig haft så många som 60 arter den här tiden på året, och att vissa av de arter jag redan sett i år inte ens är givna senare på året. Inte minst gäller det förstås mellanspetten, min 324:e Sverigeart.

2015 startade i Jämtland

Hårkan vid utloppet från Hotagen. Strömstare och utter siktades.

ÅRSLISTAN FICK SINA första kryss i Jämtland i år, stannade helt enkelt kvar där över nyår. Den 3 januari åkte jag till Laxsjö från mitt läger i Laxviken och mitt i byn anade jag en hackspett som flög över vägen och satte sig i ett träd. Det var en gråspett, en hona. Eftersom det i fjol tog ända fram till slutet av december att få in en sådan på årslistan så lönade sig mitt jämtska nyårsfirande kan tyckas.

Så många andra specifika Jämtlandsarter blev det kanske inte. Men visst är talltita vid fågelbord, orrar i träd invid vägarna och tutande domherre överallt nåt som inte skulle ha noterats om jag hade inlett söderut i Sverige. Inte strömstararna i Hårkan heller. Nedanför dammluckorna i södra änden av Hotagssjön är det en säker plats att få se strömstare om vintrarna. I år räknade jag till minst fem strömstarar inom några hundra meter av älven. Fem knipor var på plats i det strömmande vattnet dagarna före jul också, men de såg jag inte på nyåret. Däremot såg jag nåt som jag först trodde var en lekande öring. Det plaskade i ett lugnvatten och jag såg en stjärt/svans försvinna ner i vattnet. När jag såg ett huvud också så förstod jag att det var en utter. Den såg faktiskt ut att leka.

SISTA JÄMTLANDSARTEN BLEV sidensvans. En flock på 30–40 fåglar satt på ett par tv-antenner mitt inne i Östersund. Då och då gjorde de en flygning över hustaken, kanske finns några bärträd i närheten. Troligen var det delar av den flocken som jag såg för jul när de sirrade förbi hustaken ett kvarter neråt sjön.

Väl nere i Solna igen fattar man att det ändå är stor skillnad på klimat på norr och söder. Här dök koltrast och björktrast upp, liksom steglits – det är inget man kan vänta sig i Jämtland så här års.

Vintrig tornfalk

Tornfalken i Ope, ryttlandes över snötäckt skafferi.

JAG TRODDE ATT det var en tamduva jag såg från bilen när jag körde på gamla E75:an genom Ope, söder om Östersund. Men när jag stannat vid en busshållplats och fått upp kikaren såg jag att det var en tornfalk som ryttlade över den snötäckta åkern. Det var inte väntat den här tiden på året.

Jag körde upp på en mindre väg och parkerade, tog fram tubkikaren och kollade in falken som då hade satt sig på en kraftledningsstolpe. Snart gav den sig upp i luften igen för att kolla in sorktillgången, det var då jag kunde ta en halvkass bild med telefonen genom tuben. Det var en solklar hane, med grått huvud och grå stjärt som avslutades med ett kraftigt svart band. Jag kan inte tänka mig att den hade det särskilt lätt i födosökandet, ett par decimeter nysnö under natten döljer nog sorkarna rätt bra.

EN TITT I artdatabanken visar att det under 2000-talet har rapporterats tornfalkar i december i Jämtland vid två tillfällen. Troligen rörde det sig om samma fågel som sågs i trakten av Alsen den 14 och 31 december 2004. Under 1900-talet finns inga rapporter om så sena tornfalkar. Spännande.

Inne i stan tänkte jag åka förbi en adress där det rapporterats turkduva. Men redan när jag svängde in på Odensalagatan och det bostadsområde jag bodde i tills jag var sju år så fick jag syn på duvorna. Den ena satt på trottoaren medan den andra satt mitt i vägen och pickade i sig nåt. Jag fick svänga runt fågeln, för den flyttade sig inte. Undrar om den möjligen börjar bli svag och dum, så oskygg borde den ju inte behöva vara.

Den tredje gråspetten

Granen i mitten blev gråspettens rastplats för en kort minut.

NÅGRA DAGAR FÖRE dopparedagen och jag har dragit mig till hemmatrakterna i Jämtland för att jula. Inte mycket snö, men i alla fall ett tunt lager som lyser upp de mörka timmarna.

Bilskådade i trakterna av Brunflo och stannade till då och då för att titta och lyssna. Det var nån nötskrika, nån större hackspett, lite talgoxar och några pipande domherrar i skogskanterna, men inte mycket mer. Korp förstås, speciellt en som jag minns eftersom den tvingade av en kråka en matbit i luften. Maten dalade ner från luften och lade sig på en åker och korpen dalade ner och snappade åt sig den. Mer snö hade gjort det svårare att återfinna munsbiten.

FYRA KORPAR TILL gasade över åkrarna i Bodal, och vid ett hygge lite söderut längs vägen såg jag en hackspett flyga och sätta sig i en grantopp. En grön spett, eller snarare en gråspett, min tredje nånsin bara. Den satt en minut i granen innan den flög vidare, tre snabba vingslag innan den gled i en kort båge för att sedan slå med vingarna igen. Vid ett hygge bara 500 meter söderut satt två orrar, en hane och en hona i en björk – dagens båda höjdare på nästan samma plats alltså.