Kryss i taket

DET VAR PÅ VÅREN 2007 som jag började fågelskåda på riktigt, intresset i sig hade jag haft sen jag var liten. Men nu stod jag med en ny handkikare kring halsen och en tubkikare på stativ framför mig och prickade av änder och vadare vid Angarnsjöängen utanför Stockholm. Ett helt universum hade öppnat sig.

Att ha skaffat sig ett sätt att komma ut i naturen är det nyttigaste resultatet av det här. Men drivkraften är att lägga nya fåglar till listan. När 2012 började hade jag sett 227 olika arter, det hade tagit fem år. Så här långt i år har det blivit 229 olika arter, jag märkte inte ens när jag passerade antalet från årets början.

41 av årets arter är helt nya, och ändå har jag inte flängt omkring supermycket för att få tag på dem. Skillnaden mot tidigare år är bara att jag gett mig fan på att höra och se mer i närheten. Till exempel har jag tagit arter som alltid brukar dyka upp, alla de där sångarna som varje år sitter och sjunger vilt i början av somrarna till exempel, men som jag fram till i år har inte brytt om att leta efter.

DEN SENASTE VECKAN HAR OS slukat många timmar, och det har jag gillat som bara den. Men några snabba utflykter har gett både livskryss och årskryss. Nu börjar hösten på riktigt och bland de fåglar som snart börjar strömma ner över landet finns arter som jag varken sett i år eller tidigare. Jäklar var spännande.

Svartbent strandpipare i Hjälstaviken

MITT UPPLÄGG OM ATT SE fler fågelarter än dagar som gått på året kommer inom kort att bli svårt att följa. Jag har nu prickat av 229 arter, vilket gör att den 16 augusti i nuläget är dagen allt tar slut. Visst kan jag putta in några ytterligare fåglar till dess, men de flesta av de vanliga har jag redan sett. Hoppet står till överraskningar (som ormörnen i går), vild jakt på säkra arter på andra håll i landet (ripor och sånt i norr till exempel) eller att kallt vänta in flyttande vadare som nu börjar strömma ner över landet.

I går fick jag ju både kustpipare och myrspov när de sträckte över Berga ängar nära Sorunda i Sörmland. Jag såg de arterna i dag också när jag åkte till Hjälstaviken för att kolla in den där svartbenta strandpiparen som rapporterades redan i går. Det gick bra, piparen var kvar och verkade ha det ganska bra trots att den flugit fel (finns normalt i södra och sydöstra Europa).

En kille i tornet upplyste mig om att det bara var fjärde gången arten setts i Uppland, så den är alltså himla ovanlig i de här krokarna. När jag har sett den tidigare har det varit på vårarna på Öland, där brukar nåt enstaka exemplar traska runt bredvid fyrvägen ner mot Ottenby.

Not: Upptäckte att jag inte hade skrivit in blåhaken jag såg ute på Måssten i maj. Nu är den inne och jag fick en dag till.

Myrspov.

Och så den svartbenta strandpiparen. 
På långt håll blir bilderna jag tar med 
telefonen genom kikaren inte så jäkla bra...

Ormörn nära Nynäshamn

DET KOM TVÅ LARM i morse som jag hade läge att dra på. Dels en svartbent strandpipare i Hjälstaviken, dels en ormörn vid Berga ängar nära Nynäshamn. Det lutade åt strandpiparen, den skulle troligen vara kvar och det skulle ge ett säkert årskryss – ormörnen hade försvunnit för upptäckaren och skulle möjligen inte dyka upp igen. Men så larmades om att örnen setts igen, och eftersom ormörn skulle innebära ett helt nytt kryss så drog jag söderut.

När jag kom till Berga ängar hade örnen inte setts på ett tag, men det fylldes på med skådare som var sugna på att få se den så området skulle bli välbevakat. Vi reagerade på allt som svävade ovanför ängarna; ormvråkar, havsörnar, bruna kärrhökar, tornfalkar, fiskgjusar. Men ingen fågel visade upp en ljus undersida. Efter ett par timmar på platsen räknade jag inte med att få se ormörnen, utan tänkte att det ändå var positivt att jag kunde lägga ett gäng kustpipare och myrspovar till årslistan – de sträckte över platsen.

MEN SÅ BÖRJADE DET  MUMLAS om nåt misstänkt i horisonten rakt norrut. Kikarna riktades dit och en tung fågel gick rakt emot oss på långt håll. Medan den närmade sig sågs fler karaktärer som talade för att det skulle vara ormörn, och när fågeln till slut gjorde en sväng i luften kunde alla se den ljusa undersidan.

Örnen kom allt närmare och stannade då och då till för att ryttlande spana av marken under sig efter middagsmat. Det var en fantastisk syn att se en så stor fågel ryttla, vingspannet är ändå upp emot 185 centimeter och det är inte ofta så stora fåglar rör vingarna på det sättet. Klang och jubel, ormörnen kunde kryssas.

Full fokus på ormörnen i fjärran.

Surkörsbär, det som på vissa ställen kallas 
klarbär, höll hungern borta de timmar 
jag stod och spanade ut över fälten.

Ett av larmen visar att det är lite nervigt 
att se en rar fågel, fingrarna hänger 
liksom inte med. ”Rakt mot väster 
från reningsverket”, tror jag att det ska stå.

Tjäder vid Tysjöarna

VAKNADE TIDIGT I STÄLLET för sent denna Östersundsvecka och körde ut till ett nyupptäckt område norr om stan: Tysjöarna. Två mindre öppna vatten, stora områden med vit kalklera, skog och myrar finns att traska omkring på, på vårarna lär det ska vara gott om vadare och änder där. De gånger jag varit där under veckan har det varit ganska glest med fågel, men ändå lite gräsänder, krickor, ett par bläsänder, kanadagäss, gluttsnäppa, rödbena, silvertärna och sånt.

Härom dagen var jag också säker på att jag hörde en videsparvs lockläte. Jag till och med såg en fågel, men hann inte kolla in den riktigt, såg bara att det var en hona av en sparv som jag inte direkt kunde artbestämma. Jag kollade av det stället i morse också utan att få syn på den igen, kanske hade jag fel redan från början. Däremot såg jag bävern som byggt dammen där fågeln satt, den simmade omkring i lugn och ro, ibland plaskade den till och dök ner under ytan.

När jag stod där kom också ett rådjur skuttande och lite längre bort stötte jag upp en tjäderhona, årets första och ett av de tillskott jag nästan räknade med skulle komma till årslistan under veckorna i Jämtland. Nu kom det sista dagen alltså.

Längre ut längs spången kunde jag kolla in en sävsparvsfamilj som var ute och prövade vingarna. En stor flock grönsiskor klängde på växterna intill och en massa små sångare, troligen lövsångare, satt också i växtligheten utmed spången. En riktigt ung rödhake visade sig också, liksom en lite äldre rödstjärt.

Bävern i norra delen av Tysjöarna.

Dammen där jag trodde mig se och höra videsparv. 
Vid den kala stammen till vänster simmar bävern.

Några dagar till så är det plockbart.

Rävkontakt från bilen i Kännåsen.

Sävsparv gör morgontoalett.

En liten lövsångare.

Tjockfot och rostand i Härjedalen

ATT FÅ LÄGGA HELT NYA ARTER till sin lista känns alltid bra, den senaste veckan har det blivit fyra nya. Uppe i Handöl hade jag tänkt mig att en gång för alla få in bergand och ringtrast, två arter som jag borde ha sett för länge sen egentligen. Enligt rapporter på Svalan skulle det finnas ett bergandspar i Ånnsjön, det hade sagts att de dessutom verkade vara i häckningstagen. I måndags gick jag till Nätaholmens stora fågeltorn och tittade ut över sjön, och rakt söderut såg jag en bergandshona komma simmande med minst tio ungar efter sig. Kanon.

Ringtrastar håller gärna till i närheten av branta, våta sluttningar uppe på fjället, så tillsammans med en långbent ringmärkare gick jag upp på Lillgetryggen vid Storulvån för att försöka få syn på den här trasten vid ett klippstup. Just som vi närmade oss klippan såg jag en fågel som flygande smet över en liten ås. Vi följde efter den och rätt vad var så var vi så nära att den stöttes upp igen. Känslan av att se den vita fläcken på halsen var kanon. En stund senare flög ännu en svart fågel upp framför oss på samma sätt, en ringtrast det också.

ALLA NYA KRYSS ÄR OLIKA. Vissa ser man bara snabbt och bara tack vare duktiga skådare intill lyckas man få grepp om karaktärerna som är typiska för just den arten. Om jag stått själv när mindre lira och alkekung snabbt kom förbi Ölands södra udde i våras, hade de fåglarna bara funnits kvar i medvetandet som en ovisshet. Andra gånger håller sig den rara fågeln så pass länge på samma ställe att man lugnt kan spana in den medan man dubbelcheckar fjäderdräkt och annat i fågelboken.

I en vecka har det rapporterats om en tjockfot utanför Gästis i Vemdalen. Efter min sejour i Handöl visade det sig att den fortfarande fanns kvar där på åkern, så i dag satte jag mig i bilen med morsan och åkte dit och kollade in den. Fågeln har förstås flugit rejält snett eftersom arten annars håller till i södra Europa, norra Afrika eller i Asien och har nog behövt det lugn som en fjällby kan erbjuda. Från luften såg den kanske Härjedalens enda plöjda åker och slog sig ner där för att hämta krafter att flyga vidare. När vi såg den låg den på bara backen och vilade, ögonlocken hängde tungt över de gulsvarta ögonen.

I ÖSTIBACKEN dök det upp en rostand i fredags, bonden som har gården i sluttningen ner mot Ljusnan upptäckte den. Eftersom det bara var ett par mil bort, mot Hede, så åkte vi dit också. När vi kom fram lyfte anden från åkern och la sig i vattnet i en kvart innan den kom tillbaka upp på land och började beta gräs knappt hundra meter framför oss. Rostanden är också en östlig art och ibland kan den misstänkas vara en parkrymlig från nånstans i Europa. Men allt tyder på att det här är en vild individ som ville se världen. Ungefär som vi gjorde i dag.

Sömnig tjockfot i Vemdalen.

Morsan fick två tunga kryss i dag.

Rostanden i Östibacken utanför Hede.

Handölans delta

DET VI KALLAR DELTAT i ringmärkningsprotokollen är platsen där Handölan rinner ut i Ånnsjön. En väldigt vacker plats, känns olik alla andra platser jag varit på i Sverige. Olik allt annat i världen till och med, med det lätt strömmande och klara vattnet, hägrarna som kretsar lojt och stränderna som tycks vara på olika ställen varje dag. Det andra stället vi ringmärker på ligger några kilometer uppströms, mer eller mindre i Handöls by, och där spenderade vi måndag och tisdag, onsdag och torsdag har vi varit i deltat.

NÅGRA KILOMETER SKILJER de två platserna åt och ändå får vi helt olika arter i näten. I deltat ligger fokus på gulärla, men talgoxe, blåmes, sävsparv, bergfink och talltita är också rätt vanliga fångster. Uppe i byn har jag inte sett till gulärla till exempel, och det blir ju verkligen tydligt hur viktig närmiljön är för vissa arter. Skulle till exempel Elgiganten, Ica Maxi och Rusta komma på att deltat vore en bra plats för ett köpcentrum, så skulle det vara godnatt för gulärlan. Nu är nog inte risken risken för köplador så stor just där, men tänk så många gånger det byggs golfbanor, motorvägar och för den delen köpcentrum som för evigt tar bort en unik livsmiljö. Hela populationer av djurarter kan helt enkelt försvinna, och det låter inte så modernt.

Ängsull uppe på fjället. Jag tog hem några tussar och 
gjorde öronproppar av – enda sättet att bli fri myggen. 
Hellre bli biten än att höra deras eviga inande.

Ljungpipare uppe på Lillgetryggen, 
plåtat med Iphone genom handkikaren.

Längst ut i deltat. I de här krokarna 
ska vi försöka fånga silvertärna.

På väg tillbaka från deltat, Storsnasen till höger.

Det blev lite uppståndelse i ringmärkarboden 
i Handöl när en svartvit flugsnappare dök 
upp och visade sig vara utan den 
karakteristiska vita pannfläcken.

Kort film med renar från Lillgetryggen.

Från Laxviken till Handöl

HAMNADE I MORSANS HEMBY Laxviken i förra veckan, som av de som bor här kallas världens vackraste by. Visst är det vackert här – Hotagssjön, skogen, fjällen och de vackra gårdarna längs grusvägen. Men som så ofta med svenska byar så är känslan att man är på plats 50 år för sent, man har missat bensinmacken i backen, de två Ica-affärerna, Konsum, de små lantbruken, hotellet, Posten och allt det där andra som fanns här och gjorde byn till ett riktigt samhälle. Nu finns minnena av det.

I fjol fanns det också mängder av tornfalkar här, på flera håll fanns lyckade häckningar. Vi hade en i en gran vid stugan, fyra ungar föddes upp där under sommaren. Konstigt att det i år är nästan helt tomt, en ensam tornfalk som jagade över några ängar i västra delen av byn är allt jag sett. Jag fick också se en bivråk som gled över grantopparna väster om Ålåsen. Det sägs vara lite sork och lämmel i år, det förklarar förstås att det är färre rovfåglar.

SEN I GÅR ÄR JAG I HANDÖL, en by strax öster om Storlien (och några mil väster om Åre). Under en vecka ska jag vara med på ringmärkning. Under första rundan i morse satte vi ringar på totalt 52 fåglar, de vanligaste arterna var härmsångare, grönsiska och lövsångare; blåmes, talgoxe, rödvingetrast, björktrast, järnsparv och grå flugsnappare passerade också förbi våra händer. Jag kan tänka mig att nästa text handlar mer om märkningen i Handöl.

Fiske i Lilltjärn ovanför Laxsjö. Morkullor 
flög omkring ovanför oss medan vi fiskade.

Busksvätta efter vägen mot Ålåsen.

INSPELNING: Buskskvättans varningsläte.

Drillsnäppa som bestämde sig för att sätta 
sig och gnälla i en tall intill Hotagsströmmen.

Myrmark är nog ett av de finaste landskapen som finns,
just det här ligger ovanför Stora Foskvattnet.

Skruvat och knotigt.

Fyra storlommar på Västra Harvattnet.

En strömstare i Hotagsströmmen.

Och mitt på torrakan sitter det en varfågel. 
De var fyra till strax innan jag tryckte av bilden.

Stenös spovsnäppor

I går satte jag mig i bilen och körde norrut för ett par veckors paus i Jämtland. Jag hade tänkt stanna till vid nån fågellokal längs kusten och tack vare att E4:an var avstängd norr om Gävle så hamnade jag på en mindre väg öster om den. Jag kom på att om jag inte åkte tillbaka ut på E4:an så skulle jag snart hamna i Söderhamn, och att det därifrån inte är långt till Stenö varifrån det brukar rapporteras spännande arter i från.

Klockan var över ni i går kväll när jag svängde in på Stenö Camping och parkerade bilen. Det var nåt slags disco inne på campingen, men jag promenerade ut på udden i stället och gick mot ett fågeltorn. På vägen ut trippade en mindre strandpipare bredvid mig och närmare tornet satt ett femtontal småspovar som lyfte när jag närmade mig. Fisktärnor knirrade i luften och ute på sandbankarna satt både havstrut och fiskmås.

Från tornet upptäckte jag en hel del vadare också. En grupp kärrsnäppor sprang omkring i vattenbrynet och tillsammans med dem en sandlöpare. Den hängde med kärrsnäpporna trots att de då och då gjorde utfall mot den för att köra bort den. Två vackert röda spovsnäppor höll också till i det grunda vattnet. Både sandlöpare och spovsnäppor hör till de där vadarna som flyttar genom Sverige. Häckar gör de i de Arktiska vattnen. En stackars räv drog också genom området. Den såg ut att vara i så dåligt skick, svansen tunn som en kvist, att fåglarna knappt tog notis om den när den gick i strandkanten.

Jag blev påmind av morsan att vi campade på Stenö i mitten av 1970-talet, och när jag i går tittade mig omkring var det som om jag kände igen mig. Minnet av att jag en natt i husvagnen inte hann upp på toaletten kom också tillbaka. Lite skamligt var det förstås att vakna med blöt pyjamas, men samtidigt var det förstås en viss lättnad. Värre var det för brorsan som låg i slafen under, hängkojens tyg lyckades inte hålla alla droppar från honom.

Regnet gjorde sommarhimlen mörk frampå nattkröken när jag fortsatte norrut. Söder om Sundsvall svängde jag av på genvägen mot E14 genom Matfors. Nattflyn kom in i strålkastarskenet och det kändes lite trist att varelser som löst flygandets konst skulle avsluta sina liv som fläckar på min vindruta. En massa grodor försökte också passera över vägen, de lyckades jag parera för.

Kustsnäppa i Hjälstaviken – och skäggmes

SOMMARDAG I STOCKHOLMSTRAKTEN, dryga 25 grader och väldigt fuktigt. När jag kom fram till Hjälstaviken fälldes fukten ut till ett lätt regn, som om jag gick under en rejäl blomspruta. På grusstigen ut till tornet kunde jag konstatera att föryngringen av stenskvätta och buskskvätta verkar ha funkat helt perfekt, stenar och staketstolpar var fulla av ungfåglar av de arterna.

Jag hade sett att kustsnäppa rapporterats på Svalan, och eftersom det är en fågel som undgått mig – har i och för sig aldrig letat efter den – så blev det en målart för trippen. Väl uppe i tornet behövde jag inte kika länge innan jag såg en fågel som avvek från de andra vadarna, med sin röda kropp stack den ut bland grönbenor och kärrsnäppor. Riktigt kul, eftersom det alltså var en helt ny art för mig.

Som många andra arter är kustsnäppan bara en gäst i Sverige, i vanliga fall häckar de längs kusterna närmast Arktis och ses här på väg till och från Afrika. Jag antar att den som befinner sig i Hjälstaviken är på väg mot övervintringsplatsen nu. Extra kul blev det när en myrsnäppa dök upp intill kustsnäppan. Inte heller den häckar i Sverige, i alla fall inte i några stora antal, utan befinner sig säkert också på flytt.

Kustsnäppan i mitten, ovanför den ett gäng 
tofsvipor och till vänster en grönbena.

Saftigt bete framför fågeltornet.

KORNA VAR ÄNDA FRAMME vid tornet i dag, det såg riktigt smaskigt ut när de betade från buskarna. Till stor del är det kornas förtjänst att Hjälstaviken är en av Mellansveriges viktigaste fågellokaler, utan dem skulle det snabbt växa igen och då skulle många fåglar förlora en rastplats att stanna vid för att fylla på förråden under flytten vidare norrut eller söderut mot Afrika. I en buske som korna inte kom åt satt en sävsångare och sjöng som om det inte fanns någon morgondag. Då och då lyfte fågeln från busken under fortsatt sång, innan den satte sig i toppen igen.

Sävsångaren i sin buske.

INSPELNING: Sävsångaren körde på som bara den.

EFTER FÅGELTORNET TOG JAG mig ut på spången som går genom vassen. Målet där var att försöka återse nån av skäggmesarna som jag såg där för några år sedan. Jag gick över den lilla bron mitt ute i vassen, och bara 20 meter senare hörde jag skäggmesarnas typiska pip. Det lät som om flera stycken satt därinne, och mycket riktigt såg jag till slut två skäggmesar som satt och putsade sig på ett vasstrå bara ett par meter från spången.

Många fåglar aspirerar på att vara min favorit, skäggmesen är definitivt en av dem. Främst är det utseendet jag gillar. Fjäderdräkten ser fantastiskt len och mjuk ut, och hannens svarta mustasch gör den väldigt exotisk. De två jag såg i dag hade inga mustascher, så troligen var det två som förstås var födda i år. Kanon att häckningen verkar ha funkat.

Jorå, de sitter där nånstans, skäggmesarna.

INSPELNING: Skäggmes, kanske är de flera stycken.

Kornknarrens sista skrik

VI ÅKTE EN SVÄNG TILL BÄLLSTAÅN vid Järfälla kyrka för att kolla om busksångaren satt kvar. Det gjorde den. Näktergalen som suttit på samma ställe var inte där, i alla fall så hörde vi den inte sjunga, vilket förstås kan betyda att den grejat det där med parning och nu lägger energin på att skaffa mat till ungar och hona.

Busksångaren verkar däremot inte haft det flytet med sig i år, den har sjungit sina bästa strofer i mer än en månad utan att få napp. Oss skådare har den glatt i alla fall, min kompis kunde dessutom räkna in den som ett nytt kryss när vi stod i sommardunklet halv ett på natten i går. Men det lät som om fågeln börjat tröttna. När jag hörde den för tre veckor sedan körde den på som bara den, nu kom den bara med några korta strofer, nästan lite vemodiga när man fattar att det nog inte blir någon häckning i år.

SAMMA BRIST PÅ KÄRLEK gäller troligen för kornknarren vi hörde nån timme tidigare ute på slätten söder om Uppsala. Alldeles intill vägen stod den dold i gräset och gav ifrån sig sitt läte, som i litteraturen beskrivs med allt från ährp-ährp och snarp arp till rerrp-rerrp och crex crex (vilket den också heter på latin).

Det var första gången jag hörde en kornknarr live, och det var fantastiskt fascinerande. Men det fanns ett vemod även här, det där ljudet som förr var så vanligt i Sverige är verkligen på väg att försvinna. I en fågelbok jag har från 1940-talet står det att kornknarren finns i hela landet, men att den håller på att minska på grund av ändrade jordbruksmetoder. Redan då alltså.

I dag är förstås läget ännu värre, Öland och Gotland verkar vara de enda platserna där det fortfarande finns helt okej med kornknarr. Jag hoppas att den vi hörde söder om Uppsala i går till slut hittar en hona, ännu finns det ju några ängar som det går att leva i. Och det är ju så tråkigt att vara ensam.

23:30 var klockan.

Kornknarren satt till höger om skylten, i Uppsala kommun.

INSPELNING: Kornknarr vid Mora Stenar, söder om Uppsala.

Vitkindade gäss på Djurgården

”KOLLA IN SVANARNA!”, kan man höra när man är på Djurgården i Stockholm. Ganska snabbt brukar en förälder eller kompis rätta: ”Nejnejnej idiot, det är kanadagäss.”

Men några kanadagäss såg jag inte på Djurgården i går, och bara en knölsvan som simmade i kanalen vid Kungliga Motorbåtsklubben. Fåglarna som betar i gräset är förstås vitkindade gäss, och just nu ser man dem i alla åldrar, från pyttesmå dunungar till halvvuxna tonåringar som håller på att byta ut dunet mot riktiga fjädrar.

Gässen häckade förr endast bra mycket längre norrut än Djurgården; typ på Grönland, Svalbard och Novaja Zemlja, men sen nån gång på 1970-talet fick de fäste bland annat på Djurgården, längs östkusten och kring Storsjön i Jämtland. Jag har ingen aning om varför de plötsligt tyckte att det var en bra idé, med tanke på att de som art flugit över de trakterna i tusentals år utan att slå sig ned.

KANADAGÅSEN ÄR INTE BARA STÖRRE än den vitkindade, det finns flera karaktärer i utseendet som skiljer dem åt. Till exempel det svarta på halsen som på den vitkindade går ända ner till magtrakten. Och det vita på huvudet förstås. Kanadagåsen har två vita fläckar som går upp bakom ögonen, den vitkindades ögon ligger helt i vitt.

Det svenska namnet ger alltså en hint om utseendet, medan det engelska – barnacle goose – berättar om dess ursprung. Dessvärre är det helt falskt. Ordet barnacle betyder havstulpan, och tidiga brittiska vetenskapsmän var bombsäkra på att gässen inte la ägg, utan att de föddes ur havstulpaner. Beviset var bland annat att ingen hade sett dem ligga på ägg om somrarna, plötsligt fanns de bara där framåt hösten, som stigna ur havet.

Många var säkert skeptiska till det där redan då, medan andra gärna accepterade missuppfattningen eftersom kyrkan betraktade gåsen som en fisk, och att den därför var okej att äta under vissa dagar av fastan. Så kan det gå.

Nyfiken vitkindad gås.

Betande gäss med Strandvägen 
och Narvavägen i bakgrunden.

Höstens första dag

FÖRRA HELGENS HÖGTID avslöjar vad som är på väg att hända. Efter midsommar har sommarens medelpunkt rent ordagrant passerats, nu närmar sig hösten. Det är kanske svårt att tänka sig för oss som har en massa sommar kvar att göra i form av semestrar, bad och sommarhattsbärande.

I fjol tänkte jag inte på att det är så det förhåller sig, men i år har jag hängt mer med fåglar än jag gjort tidigare, och i deras värld är det solklart att eftervåren är slut och att förhösten har börjat. Bland annat läste jag om att flockar av myrspovar synts sträckande söderut över Uppland, på väg från häckningsområdena i norr till platserna som de ska övervintra på.

I HAGBY EKOPARK, den där gamla soptippen som ligger nånstans mellan Täby och Vallentuna, var det rätt lugnt i går. Säv- och rörsångare var trots allt rätt livliga, törnsångarna också. Sånglärkor gav sig upp på sina drillande, höga flykter och en brun kärrhökshona jagade över oss. I en vassrugge hördes också en mysko sångstart som ingen av oss kunde tyda, men det kan ha varit kärrsångare. Annars gav stället ett ganska lojt intryck. Kanske händer det fortfarande mer på kvällarna, både gräshoppsångare och kärrsångare var i gång ordentligt när jag var där för ett par veckor sedan efter tio på kvällen.

15 KILOMETER NORRUT ligger Fysingen, en plats jag varit på en gång tidigare. Nu hade ny vass kommit på plats i stället för den bruna, torra som stod där i våras. Grågäss och kanadagäss hade vallat sina ungar så väl att de nu såg riktigt stora ut, och snart är väl de också redo att dra mot övervintringsplatserna. Havsörn, lärkfalk, fiskgjuse och ormvråk visade sig, men roligast var att se ett par näktergalar i ett snår. De sjöng inte, utan gav ifrån sig höga, klara visslingar som jag aldrig har hört förut.

INSPELNING: Näktergals lockläte, eller vad det är.

Vi blickar norrut från Fysingens fågeltorn.

En snok ringlade över brädorna utan att få 
ordentligt fäste. Den ringlade på som en tok
innan den till slut kom upp på kanten och 
kunde simma in i vassen.