När jag kom till Berga ängar hade örnen inte setts på ett tag, men det fylldes på med skådare som var sugna på att få se den så området skulle bli välbevakat. Vi reagerade på allt som svävade ovanför ängarna; ormvråkar, havsörnar, bruna kärrhökar, tornfalkar, fiskgjusar. Men ingen fågel visade upp en ljus undersida. Efter ett par timmar på platsen räknade jag inte med att få se ormörnen, utan tänkte att det ändå var positivt att jag kunde lägga ett gäng kustpipare och myrspovar till årslistan – de sträckte över platsen.
MEN SÅ BÖRJADE DET MUMLAS om nåt misstänkt i horisonten rakt norrut. Kikarna riktades dit och en tung fågel gick rakt emot oss på långt håll. Medan den närmade sig sågs fler karaktärer som talade för att det skulle vara ormörn, och när fågeln till slut gjorde en sväng i luften kunde alla se den ljusa undersidan.
Örnen kom allt närmare och stannade då och då till för att ryttlande spana av marken under sig efter middagsmat. Det var en fantastisk syn att se en så stor fågel ryttla, vingspannet är ändå upp emot 185 centimeter och det är inte ofta så stora fåglar rör vingarna på det sättet. Klang och jubel, ormörnen kunde kryssas.
 |
| Full fokus på ormörnen i fjärran. |
 |
| Surkörsbär, det som på vissa ställen kallas klarbär, höll hungern borta de timmar jag stod och spanade ut över fälten. |
 | |
| Ett av larmen visar att det är lite nervigt att se en rar fågel, fingrarna hänger liksom inte med. ”Rakt mot väster från reningsverket”, tror jag att det ska stå. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar