Tjockfot och rostand i Härjedalen

ATT FÅ LÄGGA HELT NYA ARTER till sin lista känns alltid bra, den senaste veckan har det blivit fyra nya. Uppe i Handöl hade jag tänkt mig att en gång för alla få in bergand och ringtrast, två arter som jag borde ha sett för länge sen egentligen. Enligt rapporter på Svalan skulle det finnas ett bergandspar i Ånnsjön, det hade sagts att de dessutom verkade vara i häckningstagen. I måndags gick jag till Nätaholmens stora fågeltorn och tittade ut över sjön, och rakt söderut såg jag en bergandshona komma simmande med minst tio ungar efter sig. Kanon.

Ringtrastar håller gärna till i närheten av branta, våta sluttningar uppe på fjället, så tillsammans med en långbent ringmärkare gick jag upp på Lillgetryggen vid Storulvån för att försöka få syn på den här trasten vid ett klippstup. Just som vi närmade oss klippan såg jag en fågel som flygande smet över en liten ås. Vi följde efter den och rätt vad var så var vi så nära att den stöttes upp igen. Känslan av att se den vita fläcken på halsen var kanon. En stund senare flög ännu en svart fågel upp framför oss på samma sätt, en ringtrast det också.

ALLA NYA KRYSS ÄR OLIKA. Vissa ser man bara snabbt och bara tack vare duktiga skådare intill lyckas man få grepp om karaktärerna som är typiska för just den arten. Om jag stått själv när mindre lira och alkekung snabbt kom förbi Ölands södra udde i våras, hade de fåglarna bara funnits kvar i medvetandet som en ovisshet. Andra gånger håller sig den rara fågeln så pass länge på samma ställe att man lugnt kan spana in den medan man dubbelcheckar fjäderdräkt och annat i fågelboken.

I en vecka har det rapporterats om en tjockfot utanför Gästis i Vemdalen. Efter min sejour i Handöl visade det sig att den fortfarande fanns kvar där på åkern, så i dag satte jag mig i bilen med morsan och åkte dit och kollade in den. Fågeln har förstås flugit rejält snett eftersom arten annars håller till i södra Europa, norra Afrika eller i Asien och har nog behövt det lugn som en fjällby kan erbjuda. Från luften såg den kanske Härjedalens enda plöjda åker och slog sig ner där för att hämta krafter att flyga vidare. När vi såg den låg den på bara backen och vilade, ögonlocken hängde tungt över de gulsvarta ögonen.

I ÖSTIBACKEN dök det upp en rostand i fredags, bonden som har gården i sluttningen ner mot Ljusnan upptäckte den. Eftersom det bara var ett par mil bort, mot Hede, så åkte vi dit också. När vi kom fram lyfte anden från åkern och la sig i vattnet i en kvart innan den kom tillbaka upp på land och började beta gräs knappt hundra meter framför oss. Rostanden är också en östlig art och ibland kan den misstänkas vara en parkrymlig från nånstans i Europa. Men allt tyder på att det här är en vild individ som ville se världen. Ungefär som vi gjorde i dag.

Sömnig tjockfot i Vemdalen.

Morsan fick två tunga kryss i dag.

Rostanden i Östibacken utanför Hede.