Snösiska på Måssten

NÄR JAG VAR liten och sparkade till plugget längs Skogsvägen i Brunflo så minns jag att jag stannade till och kollade in några fåglar som satt i en buske. Jag kände igen dem från fågelboken, det var gråsiskor och snösiskor. Båda två med en röd fläck på skallen, men snösiskan så himla mycket ljusare.

På senare tid har jag förstått att de två arterna inte är helt uppenbara att skilja åt. Ska det vara två olika arter ens? Och eftersom jag knappt sett en snösiska på några år så har jag tänkt att de som förespråkar att arterna slås ihop har rätt. Men så var jag ute på Måssten i Singö skärgård i söndags och i de stora gråsiskeflockarna som drog runt ön och käkade frön var det ju några fåglar som gav samma intryck som fåglarna jag såg på väg till Kastalskolan.

ÖGONEN FASTNADE FÖRST på fågeln som var ljusare än de andra. Då och då justerade den sin position genom att snabbt flaxa till så att övergumpen syntes, helt vit. När den satt still kunde jag också se hur klen näbben var, faktiskt tydligt mindre än de siskor som smaskade frön intill. Så snösiskor finns nog, och det här var första gången på säkert 30 år som jag kunde kolla in en ordentligt.

Måssten var annars ingen jättehit den här gången, inga taigasångare, inga stäpphökar, inga horder av kungsfåglar, bofinkar eller bergfinkar – som är delar av resultatet från mina tidigare tre besök. Men förutom snösiskan blev det ändå en rolig grej till, fyra–fem bändelkorsnäbbar som passade på att rasta på ön. De tutade ordentligt i sina trumpeter innan de satte sig och tuggade i sig alkottsfrön. Så jäkla kul läte.

I LÖRDAGS JOBBADE jag hemma igen, vilket betydde halvtimmesskådningar från balkongen med jämna mellanrum. Precis som förra helgen snittades tio arter per halvtimme, och totalt blev det 20 arter den här gången. Nya arter var bland andra stenknäck, skogsduva, fjällvråk och havsörn.

Vyn från balkongen på Ankdammsgatan.

Balkongdag i Solna

GAV MIG SJÄLV husarrest i dag, behövde jobba. Men jobb behöver distraktion för att utföras, så för att inte fastna i surfande och korsordslösande så systematiserade jag lite balkongskådning. Sju gånger ställde jag mig på balkongen i en halvtimme och räknade alla arter jag såg därifrån. Lustigt nog gav alla halvtimmar bra precis tio arter vardera.

Jag misstänkte att det inte skulle bli så mycket sträckskådning, utan mer en avbockning av de stationära fåglarna. Men redan första halvtimmen, med start 9.15, kom en ensam sädesärla – och de borde ju vara på väg söderut nu. I övrigt blev det de förväntade: blåmes, kråka, ringduva, tamduva, talgoxe, björktrast, skata, gråsparv och silltrut.

DET ANDRA PASSET liknade det första, så när som på att en grönfink dök upp och att sädesärla uteblev. Men tio arter igen, alltså. Nästa pass plussade på med korp, nötskrika och större hackspett, men eftersom tre andra arter inte visade sig så noterades tio igen.

Kring halv två gick jag ut för fjärde gången och såg två ormvråkar snurra i den lilla termik som fanns. De tillsammans med en stationär sparvhök och en gråtrut gjorde att trenden bröts med elva arter under en halvtimme. En dryg timme senare var jag ute igen och noterade tio arter, den här gången var kaja ny.

KLOCKAN 17 VAR det dags för en ny tiorunda. Konstigt var att gråsparv ofta uteblev, till exempel den här gången. Kvart över sex gick jag ut för sista gången och fick bekräftat att det kunde vara riktigt tungt att få ihop tio arter igen. Men så studsade det till med kajor, en sparvhök och fem sädesärlor som lustigt nog drog norrut. Efter ett tag såg jag hur fem sädesärlor gick söderut, kan ju ha varit de norrgående som ångrade sig efter en koll i almanackan.

Precis när jag skulle stänga och konstatera att det blev tio arter även den sista halvtimmen, hörde jag några knäppanden från parken nedanför. Rödhake. Den blev dagens sista art, den 19:e.

Protokoll och kaffe, som det ska vara.

Hackspetten testade antennens hållfasthet.

Sparvhöken på en annan antenn, satt mest och spanade.

Snabb kväll på Hagbytippen

HUR MÅNGA ARTER ser man egentligen de där gångerna man står ett par timmar utan att se ett dugg? Fler än vad man tror, när man räknar efter. Drog en sväng till Hagby Ekopark strax före skymningen och såg verkligen inte mycket, men det kändes trots allt rätt okej att vara ute en sväng.

Skulle vi se tio arter? När frågan kom räknade jag efter – vi hade sett nio på en halvtimme då. Bland annat en ladusvala som jagade över kullen, måste vara en av de sista för hösten. Just i sluttampen av ljuset fångade vi in en enkelbeckasin i kikaren, och strax därpå en lärkfalk. 19 arter till slut ändå:
Steglits, ringduva, kaja, kråka, ängspiplärka, grönfink, havsörn, skogsduva, sädesärla, ladusvala, nötskrika, ormvråk, gråhäger, björktrast, taltrast, gräsand, vigg, enkelbeckasin, lärkfalk.

En sån där skuggbild.

Sammetshätta på Öland

SPÄNNANDE SKÅDARHELG, DÅ jag tack vare ett uppdrag hamnade i ett annat. Åkte ner till Öland för tidningen Roadrunners räkning och väl där hamnade jag mitt i RM i tomtskådning. Från lördag morgon klockan fem fram till åtta på kvällen stod jag mer eller mindre hela tiden uppe i Segerstads fyr. Vår värd räknade in 101 fåglar den här dagen, och ett par av arterna hjälpte jag honom att få syn på. Fjällabb och dvärgmås var kanske de roligaste arterna under dagen, men hela upplevelsen var makalös.

På väg ner till Öland stannade vi till i Kråkerum för att försöka få syn på en ung stäpphök som hade hängt på några ängar där i några dagar. Lite på måfå svängde vi av mot området där den setts, och rätt vad det var såg vi en rovfågel stå på en stubbåker. På endast 80 meters håll gick det kanon att se alla karaktärer. Grymt fint, och kryss nummer 302 för den här farbrorn jag brukar skåda med (fjällabben blev sen hans 303:e).

PÅ ÖLAND VÄNTADE ett kryss för undertecknad också, en sammetshätta som varit nere vid vid fyren sen i juli om jag inte missminner mig. 20 minuters spanande i Bertils trädgård gav resultat, en hona av fågeln som annars mest brukar befinna sig vid Medelhavet blev mitt kryss nummer 301. Skönt att ta sig över den där 300-siffran på riktigt.

Första solstrålen från fyren i lördags morse.

Fyrvaktarbostaden vid Segerstads fyr.

Kväll, dags för lampan att jobba igen.

Fantastiska ölunderlägg från TT.

Nyfikna kor i Starrsångardungen.

Vitryggig hackspett blev 300:e arten

ATT DET BLEV vitryggig hackspett som blev Sverigeart nummer 300 var både en slump och inte. Slumpen består i att vilken fågel som helst kan dyka upp framför ögonen på en. Videsparv hade det kunnat bli, dvärgbeckasin, stormfågel, bredstjärtad labb eller nästan vad som helst. Allt hänger ju på var man råkar befinna sig. Det icke slumpmässiga ligger i att vi för ett par dagar sedan, den här andra farbrorn som också hade hamnat på 299 och jag, bestämde att den art vi skulle kunna ta ihop var just en vitryggig hackspett. Arten är en av Sveriges mest sällsynta häckfåglar, men ett räddningsprogram har pågått i bland annat området kring Nedre Dalälven så vi visste att chansen fanns.

Att försöka se den vintertid sägs vara bra mycket enklare, då utfodras nämligen de sällsynta fåglarna, i alla fall där uppe på gränsen mellan Uppland och Gästrikland. Vi hamnade också just där talgbollar och annat hängs upp under vintermånaderna, i ett område som består av mestadels lövsumpskog. Men inget annat än större hackspett syntes till just då.

SKOGSVÅRDSSTYRELSEN VERKAR GÖRA en ganska bra insats för att skapa mer områden som passar vitryggen, både vid Nedre Dalälven och i områden i Värmland och i Småland. Modernt skogsbruk där pappers- och massaved premieras gör att skogarna fylls med barrträd och de gamla lövskogarna tynar bort, men insatsen ska se till att det år 2050 ska finnas 150 reproducerande par i Sverige – mot dagens knappa tio.

Efter en lite promenad hamnade vi på en plats som kändes rätt för att ställa sig att spana på, bästa tecknet var några döda björkar som pekade naket uppåt. Rätt vad det var hördes ett läte som lät misstänkt likt en gråspett, och snart kom också en sån flygande över huvudena på oss och satte sig i träd längre bort. För den där andra farbrorn betydde det 300! I nästan samma sekund kom en spillkråka som också satte sig i närheten av oss, och i det ögonblicket befarade jag att jag skulle få nöja mig med två väldigt fina spettobsar och försöka glädja mig åt att kamraten nått 300.

MEDAN VI KONCENTRERADE oss på att följa gråspetten som rörde sig i området hördes ett ganska tystlåtet hackande. Kanske gråspetten, tänkte vi. Men när jag kollade efter såg jag en hackspett som jag inte sett tidigare. Stor som en större hack men utan vita fält på ”axlarna”, sidorna vitstreckade – allt som behövdes för att konstatera vitryggig, det svarta på skallen tydde på en hona! Jag fipplade upp tubkikaren och telefonen och lyckades få ett par bilder på den också.

Fågeln bytte träd ett par gånger och visade sig fint, bland annat såg jag ett par ringar på ena tarsen, röda och gula. Från väster kom ett spettläte och vår hona svarade. Strax efteråt drillade den andra fågeln med näbben mot en stam, lite längre och nästan snabbare än en större hack. Troligen var det hannen som hölls sig ganska nära honan.

JAHA, SÅ VAR den gränsen nådd. Skönt att ha klarat av, men bara början.

Vitryggen!

Farbrorn som fick 301 i dag.

Farbrorn som fick 300 i dag.

En liten hyllning på Club 300:s sajt.

Rödstrupig piplärka vid Angarnsjöängen

TVÅ LATHETER HAR hindrat mig från att kryssa rödstrupig piplärka förrän i kväll. Den ena handlar om att jag inte sökt mig till den här piplärkans rastlokaler den här tiden på året. Kanske har jag suttit i en soffa då jag borde varit ute, eller så har jag varit ute på annat håll. Den andra latheten är att jag inte har lärt mig lätet, vilket betyder att om jag ändå tagit mig ur soffan och åkt till rätt lokal så har jag inte förstått att det var en rödstrupig piplärka som flög upp framför mig under pipande flykt.

Men under året har jag förstått att läten går att lära sig. En spellista med de vanligaste sångerna har gått i bilen när jag varit ute och kört, det var inför vårens och sommarens inventeringar jag kände att de skulle in i skallen. Så därför gav jag mig på den rödstrupiges lockläte, sedan i går har jag lyssnat in mig på det för att kunna reagera om jag skulle hamna i rätt läge för att höra det.

RÖDSTRUPIGA PIPLÄRKOR HÄCKAR i nordligaste Sverige och österut, men sveper nedför östra sidan av landet under höstflytten. Rapporter har talat för att det har funkat i år också. Så laddad med nyvunnen läteskunskap åkte jag ut till Angarn, ett av ställena där det setts och hörts rödstrupar de senaste dagarna. Jag kom ut rätt sent, men blev ganska fort belönad med tre eller fyra fåglar som flög upp ur tuvorna och drog sig ut över sjöängen medan de lät höra ett utdraget pipande. Precis det läte min hjärna lärt sig registrera. Kanon. Art nummer 299 på listan.

Att det är just 299 arter jag nu sett eller hört i Sverige är lite pikant. Dels är 300 arter något av en drömgräns bland skådare (skamgräns enligt många diton), dels är jag nära bekant med en annan farbror som bara för ett par dagar sen kom upp i samma antal som jag fick ikväll i och med prärielöparen i Foteviken. Så nu jäklar är det spännande värre.

Angarn i kväll, en halvtimme efter mötet med rödstruparna.

Prärielöpare vid Foteviken

FÅGLAR FÖLJER SINA egna sinnen. En intuitiv kontakt med naturen gör att de vet exakt när de ska flytta söderut, med vilka de ska para sig, vad de ska käka på. Flyttningen sker ofta med kuslig precision. Vissa arter flyttar och kommer tillbaka på dagen när, år efter år (även om det för en del arter har förskjutits på senare år).

Men många flyttar bara när vädret är det rätta, visserligen inom samma tidsperiod varje år. Rovfåglar, till exempel, som passar på att dra söderut när uppvindarna är gynnsamma. För precis ett år sedan var det såna betingelser då jag var nere i Falsterbo över helgen. Om jag minns rätt såg jag 18 rovfågelarter som det veckoslutet kände att allt stämde för att flyga söderut. Hände samma sak i år? Inte ett dugg.

FÖRHOPPNINGEN FANNS OM att årets Falsterbotripp skulle ge samma rovfågellycka som förra årets. Inte helt samma, förstås, tanken var att arter som större skrikörn, gåsgam, svartvingad vadarsvala och vad som helst som inte finns på min lista skulle dyka upp också. Det gjorde de inte. Halvkasst väder gav inte den termik som skulle locka upp dem i luften, strömmen av hundratals bivråkar uteblev också.

Så i stället för att stå på Skanörs ljung och räkna in rovfågel fick det bli lite uppsökande verksamhet i stället. Till exempel letade vi upp en svarthalsad dopping i en pöl söder om Börringesjön och tittade på när en massa lokala röda glador visade upp sig i luften, ett par bruna glador var uppe och konkurrerade om luftherraväldet.

MEST SPÄNNANDE BLEV helgens enda nya Sverigekryss, en prärielöpare. Fågeln hade rapporterats från Lilla Hammars näs norr om Foteviken under hela veckan, och nog trodde man att det bara skulle vara att hämta in den arten. Men så enkelt blev det inte. Första gången vi gav oss ut var det inget liv ute på revlarna och andra gången fick vi veta att den dragit i väg nånstans. Tredje attacken var på väg att ta oss vadande ut på revlarna, men det visade sig inte behövas.

När vi kom dit fick vi veta att den återigen lyft mot fastlandet på andra sidan. Trots det så stod vi kvar genom en blöt regnskur och tittade efter det lilla som fanns. Några kustpipare kom till reveln, snart också ett gäng kärrsnäppor. När så två strandpipare och en avvikande fågel landade blev det riktigt intressant. Polaren hade svarat på ett telefonsamtal och jag försökte upphetsat rikta hans uppmärksamhet mot den lilla vadaren där ute. Jag kände direkt att det här var en het prärielöparkandidat, men behövde hjälp att artbestämma den. Så lyfte min kandidat, gjorde en sväng över reveln och blev en allt mindre prick i min kikare.

Var det rätt fågel? I det läget kunde jag inte hävda det. Men så såg jag att ett larm kommit. Gänget som vadat ut på ön hade bevittnat samma sak som jag, från 50 meters håll och inte de 250 meter jag hade ut till reveln. Då var det klart. Det trista var bara att grabben vid tuben bredvid inte hade sett den. Fler människor kom ut till oss efter larmet, och 40 minuter senare var det någon som såg prärielöparen igen.

AT FÅGLAR FÖLJER sin egen agenda är otroligt frustrerande när man räknat med att få se en viss art för att kunna pricka av den på listan. Men, och den här slutsatsen är lika klichéartad som sann, det är ju lite den grejen som är kul. Att få jaga, analysera misslyckande, spinna nya planer. På det sättet blir varje nytt kryss en ny bekantskap, och inte bara en ny siffra. Även om det är viktigt också.

Så: nummer 298, prärielöpare.

Sträckräknargänget på Nabben, Falsterbonäset.

Sista dagen drog vi till Kullens fyr för havsfågel. Tidig ankomst.

En del blev tröttare än andra av att kliva upp klockan 3.

Räkost, chips, Onsalakorv. Två skivor bröd.

Gråspett och dvärgörn

VAD GÖR MAN en sommar? Man kanske drar runt lite, bor i tält, vaknar tidigt, stannar till när man känner för det, äter bensinmackars mat. Man har nån enstaka prick i telefonen som gör att man möjligen skulle kunna ringa med den. Sen får man fler prickar än man behöver eftersom man snart sitter på jobbet igen. Då är sommaren slut, i alla fall blir det mindre tid för vissa saker (dra runt lite, bo i tält, stanna till när man känner för det, äta bensinmackars mat).

”Man” är förstås fel att använda i det här fallet, det här gäller bara mig. Men allt annat är sant, bensinmackar är till exempel en fantastisk uppfinning med sina mackor och sallader i plast – viktiga vattenhål på vägen genom Sverige. Jag har använt mig av mackar i Gagnef och Mora, Funäsdalen och Brunflo, Föllinge, Laxsjö, Strömsund, Stöde, Tönnebro och jag vet inte var. Full tank 95 oktan och kall mat, kanske en glass.

HUS HAR BLIVIT målade och ved har staplats, och väldigt ofta har jag spanat i tidiga morgnar och i duggande regn efter fåglar. Precis som jag visste har varje spaning varit lika fantastisk, även om det ibland inte var annat än några ängspiplärkor uppe på Stakafjället eller en flock sträckande strandskator vid Sennebyhaken. Ett par gånger gav spanandet helt nya arter, som en hona gråspett på ett hygge utanför Hallen och en dvärgörn vid Hjälstaviken. Men som sagt, lika fantastiskt var allt det andra. Och nu fortsätter det.

Vitnäbbad islom i Eskilstuna

INTE BARA KAFFEGÖK i midsommarhelgen, utan också en fantastiskt stilig vitnäbbad islom ute på Hedlandet, sydost om Eskilstuna. Första vitnäbben för min del.

Vitnäbbad islom är den största av alla lommar och kan komma upp i 1,5 meter mellan vingspetsarna. Det tydligaste kännetecknet är annars den vita näbben som gör att skådare kan identifiera den här fågeln även om den sträcker förbi på håll ute vid kusten. För det är som förbisträckande lommen brukar ses, och inte så fint som på Hedlandet där den låg och fiskade kräftor bara några hundra meter från den båtbrygga jag stod på.

JAG KOM FRAM till obsplatsen redan i onsdags kväll, vid klockan halv elva. Midsommarljuset räckte ett bra tag till så det var inga problem att fånga in lommen i kikaren. Jag hade med mig tältet och slog upp det lite längre österut. Vid fyratiden på morgonen vaknade jag till av ett rop som inte kunde vara nåt annat än den vitnäsade. Det lät väldigt lomlikt, men bara mycket djupare. Jäklar vad coolt. Jag kröp ur tältet och tog några steg ner till vattnet, och där låg den. Faktiskt simmade den västerut, så snart var den bara 50 meter utanför mig. Prickig, stornäst och rödögd.

Jag gjorde morgontoalett, sov middag och drog sen på midsommarfirande norr om Norrtälje. En sjungande rosenfink störde midsommardagens välbehövliga vila.

Vitnäbbad islom i torsdags kväll.

Sommarsolståndstillstånd.

Midsommarmorgon, lommen ligger nog där ute.

Jo, där var den ju.

Fiskgjusar och standardrutter

GANSKA OFFLINE DE senaste veckorna. Först en vecka i Småland och inventering av fiskgjuse i sjöarna Åsnen och Helgasjön, sen en vecka med fem standardrutter i Hälsingland. I Småland började jag som klättrare, men riktigt dåligt säkerhetstänk gjorde att jag slutade klättra efter fyra bon. I stället kom ett proffs, arboristen Tim från Skåne som fixade de där tallarna lätt som en plätt. I stället blev jag nåt slags assistent och fick en jäkligt skön vecka på sjön.

Standardrutterna blev en helt annan upplevelse. I Hälsingeskogarna var jag helt solo och fick leta mig fram till platserna för rutterna med hjälp av koordinater. Rutterna är ju slumpmässigt utlagda i landet och därför kom jag till platser man annars bara hamnar på om man kör fel. Tack vare skogsbolagens brukande av skogen fanns det oftast nån skogsbilväg som inte låg mer än några hundra meter från rutternas respektive startpunkt, så det var inget större problem att komma rätt.

Däremot la jag märke till att Sverige inte är så vackert som det brukar sägas. De skogar vi vanligen upplever ligger ofta i nåt naturreservat och är ganska prydliga. Produktionsskogarna däremot är allt annat än inbjudande. Antingen är de nyskördade hyggen bestående av stubbar och ris och djupa markberedda fåror eller så är de skog i olika grader av uppväxande. Ungskog med fem, tio år på nacken är tät och nästan ogenomtränglig och när den blivit några år äldre och gallrad så ligger oftast det bortgallrade kvar på backen och gör marken otroligt svår att gå på.

Jag har ingen koll på skogsbruket, men det verkar mysko att så mycket ris och halvvuxet nerröjt virke bara ligger kvar i skogen. Borde det inte vara värt att ta reda på? Skicka till ett fjärrvärmeverk? Elda en villa med? Det är säkert bökigt för en skogsarbetare att med sin maskin ta upp det bortröjda, men varför inte plocka in några av landets arbetslösa ungdomar och ge dem ett sommarjobb i skogen där de för hand samlar in bråtet? Då skulle vi få en skog som går att gå genom, vi kommer åt blåbärsriset, djuren som faktiskt bor i skogarna varje dag skulle kunna ta sig fram lättare och älgarna skulle kunna lägga sig på backen och sova.

NÅJA, DET FINNS mycket att säga om de här två veckorna. Jag tror att jag får komma tillbaka till det. Men klart är att det varit två veckor av ganska annorlunda fågelskådning, jag har inte som jag brukar sökt upp kända fågellokaler utan mer fått se hur fågelfaunan ser ut i ett stickprov av Sverige. Riktigt härligt.

På väg mot Hälsingland stannade jag till i Ledskärsviken 
och fick äntligen se en amerikansk kricka. 
Det vita vertikala strecket ses på fågeln framför 
skrattmåsen i mitten, en vanlig kricka står framför.

Småland, en stor gös har blivit fiskgjusemat.

En av många bropassager i Åsnen. 
Chefen sitter baktill, klättraren Tim närmast.

Det kryllade av trollsländor kring sjön.

Standardproduktionen var tre ägg per bo.

Min spiksko till höger om Tims moderna i kolfiber.

Riktigt stor tall på en holme i Åsnen.

Den första tall jag var upp i.

Spår efter sju meters hasande längs en tallstam.

Moningssand, startpunkt för den första 
standardrutten i Hälsingland. Ingen dålig start.

Gammelvallen, dags för middag.

Delsbo pizzeria, skrattmåsar tar hand om resterna.

Så här ser säkert 20 procent av 
svensk skog ut. Så jäkla bedrövligt.

Stubbe med svamp.

Fina ställen finns också där ute.

Mil efter mil med el.

Enkelbeckasinunge, Milsjönrutten.

Bättre. Röjd och avrisad skog.

Baslägret vid Nyvallenrutten.

Björk som har satt sig på en sten för att vila, tror jag.

Snabbfika under Västansjörutten.

Körde slut på batteriet genom att lyssna på 
Sverige–Färöarna. Fick tag på en bärgare 
som kunde ladda upp mig dagen efter.

Öratjärnsvägen byggdes genom 
skogen 1946, skyltarna är kvar.

Standardrutt vid Kornan

GRYMT TIDIG VÄCKNING i tisdags, det är ju mer dagen före när man kliver upp kring klockan ett på natten. Men det behövdes, för i soluppgången skulle jag sätta i gång med min första standardrutt någonsin. Standardrutter är en del av Svensk fågeltaxering som drivs från Lunds universitet och går ut på att man går en ruta på 2x2 kilometer och räknar fåglarna man ser och hör under tiden. Totalt finns kring 500 såna rutor i Sverige och med hjälp av den här inventeringen får man bra koll på vilka och hur många fåglar som finns i Sverige – och eftersom det här gjorts varje år sedan 1996 så kan man också följa hur populationerna utvecklas. Mer om det finns att läsa på projektets hemsida.

Min rutt heter Kornan och ligger vid Rånäs norr om Rimbo i Uppland. Under våren gick jag en snabb utbildning i inventeringsmetodik och kom i kontakt med Åke Lindström som är en av dem som driver Svensk fågeltaxering nu. Med hans hjälp letade vi reda på den här rutten, som hittills gåtts av en man vid namn Helge men som nu ville pensionera sig från den.

RUTTERNA SKA INLEDAS kring soluppgången, och i tisdags gick solen upp 03:46. Jag kom fram till en plats nära startpunkten kvart över tre. Det var inte helt mörkt när jag startade från Solna klockan två, men undan för undan blev det allt ljusare och framme vid ruttstarten var det ganska ljust. Det var också rejält med mygg i farten. Jag hann bara öppna bildörren en snabbis för att höra om några fåglar börjat sjunga innan bilen var full med aggressiva mygg.

03:40 satte jag i gång timern för fem minuters stående räkning vid Punkt 1. Det var inget riktigt bombardemang av fågelljud, men ändå gök, lövsångare, bofink, taltrast och ringduva. Efter den första punkten gick jag långsamt norrut för att under en kilometer räkna fåglarna längs Linje 1. Eftersom vi också ska räkna däggdjur som vi ser på rutten var det lite kul att se tre vildsvin ute på en äng. På samma äng fanns också en fälthare, ett rådjur, två sångsvanar, fem gräsänder, en tofsvipa och ett par kanadagäss. Häftigast på första linjen var när jag plötsligt hörde en gök väldigt starkt. Satt den i en gran bredvid? I nackhåret? Ljudet blev bara starkare och rätt vad det var kom två gökar flygande över huvudet på mig, hannen ivrigt ko-ko-ande. Snart var de inte så nära längre.

DAGEN FORTSATTE SOM den började. Stå på en punkt i fem minuter, gå en linje på en kilometer på ungefär en halvtimme – totalt blir det åtta av varje. Solen steg mer och mer, myggen fortsatte stickas och det gällde att se till att få med alla fåglar som hördes och att bara få med alla lövsångare och bofinkar en gång vardera. Gärdsmygar började höras, liksom svartmes och trädpiplärkor. En tjäderhöna dundrade i väg från en gran och från Linje 3 hörde jag en orre spela i norr.

De här rutterna är utlagda på ett systematiskt men slumpmässigt sätt över landet. Linjerna går raka vägen över stock och sten, utan hänsyn till om det finns stigar eller om naturen egentligen inbjuder till att man går där. Kornanrutten har ett par svårigheter. Dels finns ett par täta granplanteringar där det är lätt att tappa kursen, dels en vik av själva sjön Kornan som man inte går över som vanlig människa. En GPS hjälpte mig igenom de tätare partierna och en bonde med bil hjälpte mig att runda sjön, så allt går att lösa.

KLOCKAN 09:24 VAR jag tillbaka vid Punkt 1 och hade noterat 74 fåglar vid punkterna och 282 fåglar längs linjerna, totalt 47 olika arter. Helt klart en annorlunda form av fågelskådning, men garanterat en av de bättre. Är grymt sugen på att gå rutten igen, men det blir först om bra precis ett år.

Ajaj, tidigt som fanken.

Vildsvin från vägen, såg dem sen på rutten också.

Klockan är väl kring fyra, solen hade börjat visa sig.

Kornan, som bjöd på sävsångare, rörsångare och storlom.

Långa lavar.