Vitryggig hackspett blev 300:e arten

ATT DET BLEV vitryggig hackspett som blev Sverigeart nummer 300 var både en slump och inte. Slumpen består i att vilken fågel som helst kan dyka upp framför ögonen på en. Videsparv hade det kunnat bli, dvärgbeckasin, stormfågel, bredstjärtad labb eller nästan vad som helst. Allt hänger ju på var man råkar befinna sig. Det icke slumpmässiga ligger i att vi för ett par dagar sedan, den här andra farbrorn som också hade hamnat på 299 och jag, bestämde att den art vi skulle kunna ta ihop var just en vitryggig hackspett. Arten är en av Sveriges mest sällsynta häckfåglar, men ett räddningsprogram har pågått i bland annat området kring Nedre Dalälven så vi visste att chansen fanns.

Att försöka se den vintertid sägs vara bra mycket enklare, då utfodras nämligen de sällsynta fåglarna, i alla fall där uppe på gränsen mellan Uppland och Gästrikland. Vi hamnade också just där talgbollar och annat hängs upp under vintermånaderna, i ett område som består av mestadels lövsumpskog. Men inget annat än större hackspett syntes till just då.

SKOGSVÅRDSSTYRELSEN VERKAR GÖRA en ganska bra insats för att skapa mer områden som passar vitryggen, både vid Nedre Dalälven och i områden i Värmland och i Småland. Modernt skogsbruk där pappers- och massaved premieras gör att skogarna fylls med barrträd och de gamla lövskogarna tynar bort, men insatsen ska se till att det år 2050 ska finnas 150 reproducerande par i Sverige – mot dagens knappa tio.

Efter en lite promenad hamnade vi på en plats som kändes rätt för att ställa sig att spana på, bästa tecknet var några döda björkar som pekade naket uppåt. Rätt vad det var hördes ett läte som lät misstänkt likt en gråspett, och snart kom också en sån flygande över huvudena på oss och satte sig i träd längre bort. För den där andra farbrorn betydde det 300! I nästan samma sekund kom en spillkråka som också satte sig i närheten av oss, och i det ögonblicket befarade jag att jag skulle få nöja mig med två väldigt fina spettobsar och försöka glädja mig åt att kamraten nått 300.

MEDAN VI KONCENTRERADE oss på att följa gråspetten som rörde sig i området hördes ett ganska tystlåtet hackande. Kanske gråspetten, tänkte vi. Men när jag kollade efter såg jag en hackspett som jag inte sett tidigare. Stor som en större hack men utan vita fält på ”axlarna”, sidorna vitstreckade – allt som behövdes för att konstatera vitryggig, det svarta på skallen tydde på en hona! Jag fipplade upp tubkikaren och telefonen och lyckades få ett par bilder på den också.

Fågeln bytte träd ett par gånger och visade sig fint, bland annat såg jag ett par ringar på ena tarsen, röda och gula. Från väster kom ett spettläte och vår hona svarade. Strax efteråt drillade den andra fågeln med näbben mot en stam, lite längre och nästan snabbare än en större hack. Troligen var det hannen som hölls sig ganska nära honan.

JAHA, SÅ VAR den gränsen nådd. Skönt att ha klarat av, men bara början.

Vitryggen!

Farbrorn som fick 301 i dag.

Farbrorn som fick 300 i dag.

En liten hyllning på Club 300:s sajt.