Ugglor i Västerbotten

ATT DRA NORRUT en helg i slutet av maj är väl inte helt rätt rent krysstrategiskt, men ett uppdrag tog mig i alla fall till Umeå i torsdags förra veckan. Jag tror inte jag missade supermycket av rariteter i södra Sverige under trippen heller, eller så har jag valt att förtränga det. Men Västerbotten levererade annat, bland annat närkontakt med hökuggla, slaguggla, tornfalk och tretåig hackspett.

Det fina att vara med på ugglemärkning är att man kommer så nära de där djuren. Man får stå och lyssna på varningsläten och andra ljud, som man annars bara får höra i fjärran. Bra lektioner, helt enkelt. Och tydligen går häckningen bra för ugglorna. En hökugglehäckning hade två ungar uthoppade ur boet, två slagugglehäckningarna hade tre ungar vardera redo att hoppa ur boet inom ett par dagar och en tredje slagugglehäckning hade tre ägg i boet.

MAFFIGAST VAR KANSKE ändå tornfalkshäckningarna vi var förbi. Vilken vacker fågel alltså. Man är så van att se dem ryttlande ovanför åkrarna att man skapat sig en bild av hur de ser ut. På nära håll är det en helt annan upplevelse. Deras huvuden är så små, ögonen så stora och stjärten så lång. Fantastiska specialister på sorkjakt.

I Västerbotten sitter mängder av tornfalksholkar uppe, liksom en del slaguggleholkar. Hjälpen behövs, eftersom landskapet också är en stor virkesproducent så får oftast inte ihåliga stammar stå kvar länge ute i markerna.

PÅ ÅRSKRYSSNIVÅ HÄNDE också en del. Ortolansparv i häckningsmiljö var kul, liksom en tretåig hackspett i ett gammalt brandområde i skogen. Smalnäbbad simsnäppa lär jag kanske stöta på i fjällen i sommar, men att få se de där små vadarna under rastning är förstås inte så illa det heller.

Nytt årskryss fick jag i går kväll också. Vid Fysingen såg jag årets första årta, annars brukar jag se de första tidigt i maj på nån Ölandsresa. En spetsbergsgås var också en överraskning vid Fysingen, och mitt skådarsällskap gillade bäst en gammal hane havsörn som satte sig i en al för att komma undan mobbande skrattmåsar.

Om det blir nya årskryss i morgon återstår att se. Inventeringssäsongen sätter i gång med min rutt kring Kornan i östra Uppland. Orre kanske går att få in, kanske större korsnäbb också. Men mest lär det väl bli lövsångare och bofink. En lite farhåga jag har är att det är ganska kallt och en nordvind på några sekundmeter i området som kan störa lite, men onsdagsmorgonen ser ändå bäst ut under den period jag måste ta rutten.

Tornfalkshona, kanske 5k.

Huggorm som råkade störas under solning.

Knåpade ihop en finsk pinne. Funkar kanon.

För sen för sumphöns?

JAG FÖRVÄNTADE MIG vattenrall och kanske småfläckig sumphöna när jag åkte ut till Norra Järvafältet i går kväll. Men det var tyst i våtmarken vid 30-meterkärret, i alla fall av sumphöns, bara rörsångare, tofsvipa, näktergal och några till lät höra av sig. Jag antar att sumphönsen har dragit vidare, eller möjligen tystnat redan. I alla fall där och i går. Läckrast blev i stället några fladdermöss som elegant och pricksäkert fångade insekter över ängarna.

Apropå ängar. Vid avfarten mot Barkarby har jag de senaste åren kunnat lyssna på vaktel som har stått i gräset ner mot flygfältet. När jag kom i rondellen i går så kunde jag plötsligt inte orientera mig. På platsen där vakteln sjöng sitt pritt-pi-pritt låg nu en stor husgrund, och intill den nya husgrunden stod redan en massa andra byggnader, till exempel ännu en Ica Maxi. Jahapp, det var det.

EN POSITIV UPPLEVELSE i går var annars en väldigt livlig grönsångare, som blev tvungen att stanna och lyssna till på väg från stan genom Hagaparken mot Solna. Fågeln sjöng fantastiskt intensivt, ett snurrande mynt på en marmorskiva känns inte som en rättvis liknelse för en beskrivning av sången. Dessutom hördes ett nedåtgående ty-ty-ty-ty-ty som jag först inte kunde placera. Sen kom jag ju på att grönsångaren även använder den sången. Rostig är man.

Genom Norra kyrkogården var det mest trastar, rödhake och bofink som skapade ljudkulissen, men även en gröngöling sågs hoppa omkring på en stam – den såg hela tiden till att sätta sig på baksidan av stammen, liksom för att undvika min blick.

I MORSE VAKNADE jag i ottan och bestämde mig för att gå ut på balkongen och höra efter vad som händer i träden på baksidan. Inte mycket, faktiskt. Inte ens några rödhakar sjöng. Däremot kom ett sträck ganska rätt över huset vid femtiden. Att det var skarvar sågs med blotta ögat, det framgick också att den första fågeln inte var en skarv. Med kikarens hjälp blev det uppenbart. Fågeln som ledde de åtta skarvarna var en vitkindad gås. Två nya balkongkryss i samma svep alltså.

Vitnackad svärta i Hjälmaren

MONGOLPIPLÄRKAN I FÖRRA inlägget var en större piplärka. Så mitt 316:e Sverigekryss fick jag inte den 11 maj. Däremot kom det en vecka senare. En vitnackad svärta rastade med några sjöorrar på Hjälmaren 15 mil från Solna, och den medförde inga bestämningsproblem. Så, tillbaka på 316.

Svärtan låg på ganska långt håll, men tack vare att det var vindstilla och inte mycket värmedaller så var det inga problem att skilja ut den bland sina helsvarta resekamrater. Dels har ju hannar i sommardräkt den där vita nackspegeln, dels har de en klargul näbb och ett vitt fält i pannan – allting fullkomligen lös i det vackra vädret. Vi fick också se det typiska dyket när hela flocken av sjöorrar och vård vitnackade svärta gav sig ner under ytan för proviantering; vitnacken gjorde ett antytt hopp över vattenytan och dyker ner med halvöppna vingar, sjöorrarna hoppade i med slutna vingar.

VI VALDE OBSPLATSEN vid Uddens båthamn, men blev lite sugna att ta oss till andra sidan sundet för att komma närmare flocken. Det visade sig inte funka, flera små öar låg mellan oss på landbacken och fåglarna i vattnet. Däremot fick vi en skön stund i storslagen natur där på andra sidan: jordbruksmark, lövskogsdungar och stilla vikar. Här rådde det ingen tvekan om att fågellivet har återuppstått efter vintern. Överallt sjöng näktergal, härmsångare, svartvit flugsnappare, gärdsmyg. Och ute på ängarna fick vi se årets första törnsångare, buskskvättor och törnskata.

Lika mycket sommarkänsla infann sig faktiskt dagen före också, den 17 maj. Pungmesen som byggt bo högt i en björk vid Fysingen föranledde en utflykt dit, och då passade jag också på att lyssna in de första rör- och sävsångarna ute i vassen. Jag noterar med glädje att det går lättare för varje år att skilja deras läten åt.

Mongolpiplärka (?) vid Sandemar

(Uppdatering: Det lutar nu mer och mer åt att fågeln som sågs vid Sandemar är en större piplärka och inte en mongolpiplärka. Formen på de svarta fälten på de mellersta täckarna är spetsig och talar för större, liksom ögonbrynsstreck och teckningen på stjärtpennor. Fågeln kommer att studeras mer av Rk (raritetskommittén) men svar därifrån kommer tidigast om ett knappt år. Alltså blev det inget nytt Sverigekryss för mig, men jag låter texten stå kvar i sin ursprungliga form ändå.)

MOTTOG EN FÖDELSEDAGSPRESENT i går som innebar supermiddag och supernatt på Grand Hôtel i Stockholm. Visst hade det varit kul att åka till Kvismaren och försöka få syn på orientseglaren som hade upptäckts där, men så här i retrospektiv så är jag supernöjd med supernatten. Tur då att jag kunde stilla krysslusten med en mongolpiplärka i dag. Kryss 316 på Sverigelistan.

Nånstans mellan sista drinken och den sena frukosten på rummet såg jag i displayen på telefonen att nån sett en avvikande piplärka i Sandemar. Batteritorsk gjorde att jag inte kunde kolla upp larmet grundligare förrän jag kom hem. Då visade det sig att misstankarna gick mot mongolpiplärka, en art som jag inte sett. Ett larm under tidig eftermiddag visade att den fortfarande var på plats, så jag trotsade tröttheten och tog bilen mot Sandemar.

SKÅDARE JAG MÖTTE på väg ner till fågeltornet sa att piplärkan visserligen såg mongolig ut, men att den var på alldeles för långt håll för att kunna göra några säkrare utlåtanden kring arttillhörigheten. När jag fick upp kikaren i tornet hade den flugit närmare och kunde ses på kanske 80 meter. Eftersom jag aldrig sett en mongolpiplärka så hade jag bara det jag läst i Fågelguiden att gå på, men det kändes att det inte var en större piplärka, som jag sett vid ett tillfälle tidigare.

Den större piplärkan känns stor när man ser den, dessutom har den en ljus undersida. Piplärkan vid Sandemar kändes inte stor alls, trots att den hör till de ”större piplärkorna”, och undersidan var snarare beige, till och med åt det lite röda hållet.Till skillnad från vanliga piplärkor som trädpip och ängspip var den också i det närmaste ostreckad, jag fick lite stenskvättekänsla nästan. Folk med bättre koll än jag blev senare på dagen helt säkra på att den var en mongol som sprang runt på gräset närmast vattnet. Tack för folk med bättre koll.

Jag stannade inte länge vid Sandemar, men kunde konstatera att jag såg årets första gulärlor där, liksom årets första fågelungar. Det var tofsviporna som redan fått ut en kull, och samma sak hade några kanadagäss lyckats med. Livet går vidare.

Ugglor i Brunflo

Lappugglan vid Kolåsen, kanske samma som jag såg i fjol.

EN RESA NORRUT blir en resa bakåt i tiden så här års. Inga försök till löv på björkarna, fjolårsgräs som inte vant sig med att slippa ha tung snö över sig och därför ligger tätt mot marken, nästan inga fåglar i markerna. Men inget negativt i att få en ny vår, det ger ju chansen att få uppleva saker på nytt. Och eftersom vi är en bit upp i landet, Östersundstrakten, så får man också lite upplevelser som man annars kan gå miste om när trastar, spovar och annat bara forsar förbi i södra Sverige.

Härom kvällen åkte jag upp längs Rissnavägen och tog in på skogsbilvägen mot Kolåsen. När jag stannat till såg jag ett par stora vingar svänga upp i en dunge. Jag smög mig närmare och såg en rejäl uggla sitta i en tall. När den vände på skallen såg jag rätt in i en lappugglas stora ansikte.

Den lyfte och gled sakta över marken för att sätta sig på en stubbe. Efter lite spaning där gled den stort mot ett annat träd, och så gjorde den ett par gånger. Till slut fick den lön för spaningen. Från en björk kastade den sig rakt ner på marken och kom upp med en sork i näbben. Den försvann ur min åsyn för att käka middag, antages.

MORGONEN DÄRPÅ BJÖD på ännu en uggla. I hagelstormen skymtade jag en tubliknande fågel sittande på en staketstolpe. En titt i kikaren gav svaret på vad det var: hornuggla. Den flög snart därifrån och sågs inte mer. I går kväll var jag tillbaka vid elvatiden för att kanske höra den, men det gav inget.

Däremot fick jag in veckans tredje uggla, också längs Rissnavägen. Strax efter elva hörde jag kvällens första pärluggla popoa. En timme senare hade jag ännu en pärluggla på stället jag såg lappugglan. Men inga andra ugglor snackade i går, däremot några morkullor och en och annan enkelbeckasin.

Prärietrana i Västerfärnebo

Prärietranan mitt i bild, vanlig trana till vänster.

MAN FÅR INTE dubbeldippa. Det var nåt som George Costanza fick lära sig på en fest. För honom handlade det om att han blev tillsagd när han dippade ett chips, tog en tugga och sedan dippade det igen. För skådare innebär uttrycket ”dippa” att man missar en fågel som man dragit i väg för att se, och det är inget man vill göra.


Så de senaste dagarna nöjde jag mig med en dipp. I tisdags kom först ett larm om en svartvingad glada i Östhammarstrakten, sedan ett om en prärietrana i Västerfärnebo. Eftersom jag skulle norrut dagen efter så gjorde jag ett snabbt överslag i huvudet om att gladan nog skulle stanna kortast tid och att prärietranan skulle gå att ta på vägen upp till Jämtland. Så jag drog på gladan, och dippade den. Den hade dragit från platsen en stund innan vi kom upp. Eftersök gav inget, förutom en stäpp- eller ängshök, honfärgad, som gled lågt över vägen och ut på ett fält. Trots att jag sprang ut på fältet fick jag aldrig se den igen. Kul ändå.

TRANAN STOD MYCKET riktigt kvar på morgonen den sista april, men jag skyndade inte för att komma i väg eftersom jag skulle ha med både fjälla och morsa i bilen. Men vid elvatiden rullade vi genom Västerfärnebo och parkerade vid den gula Elimkyrkan. Snabbt sprang jag fram till en tub och fick se den ljusa prärietranan stående 700 meter ute på fältet. Med krysset fixat sprang jag tillbaka och hämtade mina egna kikare.

Tranan stod och vilade med huvudet under vingen, eller hur de nu löser det där, men efter ett tag så sträckte den på sig och visade hela sig. Ljus, som sagt, och påtagligt mindre än de vanliga tranor som stod intill. Snart blev prärietranan mobbad av två andra tranor och tack vare det lyfte den så att vi fick se den i luften också. Den gick ner i ett videsnår och syntes för stunden inte mer. Perfekt läge för oss att göra sorti. Innan vi for hann jag träffa Daniel Green, mannen som upptäckte prärietranan och som nu för alltid kan kalla sig den som hittade Sveriges första prärietrana. Ja, så undvek jag alltså att dubbeldippa.

EFTERSOM VI VIKIT av från den vanliga rutten mellan Solna och Östersund fick vi stå vårt kast och köra genom Dalarna. Inte så pjåkigt det, men det blev lite darrigt norr om Orsa när temperaturen föll och det snart började snöa riktigt rejält. Med sommardäck hoppas man ju inte på temperaturer kring noll. Men vi klarade oss, och på vägen fick jag in årskryss på tjäder, storspov och ljungpipare.

Morgonen i dag spenderades i backarna norr om Brunflo. Bland rastande trastar hoppades jag få se ringtrast. Mycket riktigt, i enebackarna vid Vamstastugan lokaliserade jag två hannar med vackert vita halvmånar under strupen. Vamsta bjöd också på bergfink, spillkråka, tal- och rödvingetrast, jagande tornfalk, domherre och några korpar. Finemang det.

Vy från Vamstastugan.

Ringtrasten.

Loj påsk

Favoritnatur på Ljusterö: betade hagar med enar och gamla träd.

HUR SKÅDAR MAN en påsk då? Jo, man lojar på i makligt tempo och undviker att vara ute när folk är på väg till eller ifrån sina påskplatser. Så på Skärtorsdagen försökte jag att göra ifrån mig det på förmiddagen och tog mig till Ljusterö för att försöka få syn på en praktejderhanne som legat därute. Inspirerad av en skådare på plats som i och med ejdern fick sitt 300:e Upplandskryss så bestämde jag mig för att räkna igenom mina egna kryss i det som nu är mitt hemmalandskap. Praktejdern blev det 230:e. Ny lista att uppdatera alltså.

Dagen därpå drog jag till Flen för att fira en födelsedag. Om jag tog vägen över Gnesta så skulle jag kanske få chansen att årskryssa en svart rödstjärt. Sagt och gjort, och jag behövde inte gå länge bland industritomterna längs Storgatan innan jag hörde en typiskt väsande följt av en tydlig drill. Snart såg jag den sjungande hannen också. 125:e fågeln i Sörmland, inte mycket att skryta med.

I Flens utkant låg stugan det skulle firas i. Jag fattar inte varför jag fortfarande bor i lägenhet i stan när man skulle kunna bo så där, mitt i skogen. Överallt fågel: entita, rödhake, nötväcka, talgoxe, blåmes, större hackspett, trastar, och mellan buffén och den gula tårtan kom en spillkråka till en tall utanför köksfönstret. Ja jäklar, ja.

PÅSKHELGEN AVSLUTADES ÄNNU lojare med en eftermiddagstur till Hjälstaviken. Inget speciellt mål med trippen fanns, men fisktärna, dvärgmås och lövsångare blev nya arter för året.

Dvärgbeckasin i Alhagen

SM i dåliga fågelbilder fortsätter. Två beckasiner i mitten.

ÄNNU EN AV de svenska häckfåglarna har kunnat prickas av. I helgen fick jag äntligen se dvärgbeckasin. Trippen till Alhagen utanför Nynäshamn gav den 243:e svenska häckfågelarten, och den 314:e arten sedd i Sverige.

Inget gläder mig mer än att se de där arterna som faktiskt föder upp sina ungar i Sverige. De fåglarna har hängt med i alla fågelböcker man nånsin har kollat i och att få se dem i naturen smäller alltid högre än att dra på en art som man dittills inte har känt till.

DVÄRGBECKASINEN VERKAR HA en lucka på några vårveckor då den dyker upp i Stockholmstrakten på väg norrut. Jag har i åratal sett rapporter om rastande beckasiner (även på höstarna förstås), men de har alltid hunnit ge sig av när jag har dykt upp och trampat igenom blöta ängar och diken.

Men rapporten från Alhagen fick jag en annan känsla för. De tre som sågs där i söndags morse fick jag för mig skulle stanna kvar ett tag. Så när jag en bit fram på dagen parkerade vid Alhagens våtmark hade jag bara att knata fram till Skålpussarna och kolla in dem.

NU VAR DET inte riktigt så lätt. Dvärgbeckasiner är små, och deras fjäderdräkt passar så väl in den miljö de befinner sig i: mörk bakgrund med torrgräsgula längsgående streck på ryggen. Det som avslöjade dem var deras vana att gunga med kroppen. Även med näbben nere i dyn, sökandes efter nåt att käka så dansade den lilla kroppen rytmiskt. Som om de lyssnade på musik. Men jag såg inte om de hade hörlurar.

Mer från östra Skåne

SIGHTSEEING KAN MAN kanske kalla det, snarare än birdwatching. Fyledalen, Pulken och Stenshuvud blev dagens erfarenheter – och Fyledelen tog förstapriset.

Vi började annars med att åka till ett tips från i går, Thysells väg, norr om Sandhammaren. En liten grusväg till några sommarhus med några ängar i söder. Dubbeltrast, taltrast, rödvingetrast fanns i mängder, men också nån enstaka ringtrast. Kul att se dem så här i södern. Vid Hagestad fick vi närkontakt med gärdsmyg igen, när vi gick i lövskogen norr om stranden gick det inte att undgå att anfallas av deras pigga sång.

FRAMÅT FÖRMIDDAGEN DROG vi mot Fyledalen, ett område som mest är känt för sina övervintrande rovfåglar. Av såna såg vi inte mycket på plats, men vi slogs ändå av alla röda glador som finns överallt i trakten. Inte konstigt att Tomelilla kommun har en glada i sitt stadsvapen.

Väl i Fyledalen såg vi fler glador, men inte nån av kungsörnarna som sägs häcka där. Men promenaden längs sluttningarnas bokskogar var ändå rätt magisk, det är sällan man går omkring i en liknande miljö. Lutningen gör att man snabbt kommer i samma nivå som de nedersta bokarnas toppar, och sittandes på de torra löven kunde vi följa stenknäckar, bofinkar, entitor och andra fåglars pyssel i ögonhöjd. Smidigt.

PÅ VÄG MOT Simrishamn igen åkte vi lätt mot nordost för att kolla in Pulken väster om Yngsjö. Där, i Kristianstads vattenrike, är snacket i stan mest om alla tranor som rastar, som i ett mindre Hornborgasjön. Drygt ett tusental stod på fälten i dag, men roligast var ändå att få se en första skogssnäppa för i år. I en kohage hade också en stenskvätta hittat en bra plats för eftermiddagsfika.

Stenshuvud togs bara från bilen, ett redigare besök får sparas till senare. Tidigare på dagen gjorde vi mer bilfynd. På vägen mellan Fyledalen och Pulken körde vi förbi ett hus med tre storkbon på taket, alla på väg att fyllas av häckande storkar. Baby boom.

Bokskogen i Fyledalen.

Strax ovanför mossiga rötter: en gubbe med kamera.

Vit stork i Stänkelösa.

Nilgås i Skåne

Välsandat på stranden i Hagestad.

TIDIG MORGON I Skåne i morse, närmare bestämt på Österlen, där jag hamnat tack vare ett uppdrag för tidningen Roadrunner. Men dagens Sverigekryss togs norr om Helsingborg. Där stod en nilgås enligt ett larm på eftermiddagen, och det gjorde den även lite senare när jag själv åkte dit. 313 nu alltså.

Men dagen började på Österlen, på stranden vid Hagestad, några kilometer öster om kända sträckskådarlokalen Kåseberga. Vindarna var inte optimala för att se något femsiffrigt ejdersträck, men de cirka tusen vi såg var ändå imponerande. Men mest imponerande var ändå först en, sen en till, gärdsmyg som kom instapplande över vattnet och fann fast mark i talldungen ovanför stranden. Tufft att väga sju gram och knappt ha nån stjärt och ändå våga lämna Tyskland i skymningen för att flyga en hel natt över havet. Undrar hur många som inte klarade överflygningen.

EFTER AVKLARAT JOBB, som förutom jobb även bjöd på härlig natur kring Kåseberga, Ale stenar och resten av Österlen, så hade det blivit eftermiddag och dags för ett ärende till Lund. På väg dit larmades nilgåsen, och efter avklarat ärende (också jobb) så styrde vi färden upp mot Helsingborg – det är ju inte ofta man bara har sju mil dit.

Vid Hasslarps sockerbruk skulle fågeln vara, på en åker tillsammans med grågäss. Grågässen hittade vi snabbt, men besökaren från England eller Holland, Europas nilgäss kommer oftast därifrån och inte från Afrika, ville inte visa sig. Den lätta paniken som uppstår innan en given fågel ses infann sig och det irrades runt bland dammarna intill för att kolla ifall den lagt sig i nån av dem. Men tillbaka där vi började leta såg vi den till slut, på samma ställe där vi i kikarsvepet sett en gås ligga och sova med näbben under vingen tidigare. Då kunde vi inte se några klara karaktärer utan tog den för grågås, men nu såg vi allt som behövdes, inklusive mörk fläck över ögat och på magen. Så fin så.

Långbent och fläckig, fina nilgåsen.

Isabellstenskvätta i Sörmland

Dålig bild på isabellastenskvätta. Men lillvingen syns.

Min skådarvän fick sin 52:a art.

ÄVENTYRET FORTSÄTTER, I DAG med en isabellastenskvätta utanför Strängnäs. Ett larm kom sent i går efter att upptäckarna analyserat sina bilder och kunnat slå fast att det verkligen var en isabella. Jag vågade vänta in första larmet i morse innan jag drog till Lötfälten, och väl där visade den sig fint på nästan en gång. 312 arter nu då.

När jag hade parkerat i dikeskanten slog det mig att jag inte hade med mig tuben. Fruktsallad var med i en låda, men tubkikaren var inte med. Men ett tiotal skådare var redan på plats, och med dem ett antal tubar att kolla in skvättan i.

FÖRST SATT FÅGELN drygt hundra meter ut i ett plöjt fält – kanske liknande dess vanliga biotop i centralasien – där den pickade i sig de smådjur den kom över. Den var hela tiden rörlig och flyttade sig snart närmare oss så att den kunde ses i fint medljus. När den satte sig på ett litet betongfundament var den bara 30 meter i från oss och då kunde jag med bara handkikaren se den svarta lillvingen som är typisk för isabellan.

Utan tubkikare gick det inte att göra några riktiga detaljstudier av fågeln, förutom när jag snabbt fick låna en skådares tub – då kunde jag också snabbt smälla av ett kasst kort med mobilen. Men med handjagaren gick det ändå att få kläm på isabellans beteende, till exempel att den gärna står mer upprätt än vår svenska stenskvätta. Bra jobbat.

Taltrast på kyrkogården

STAPPLADE OMKRING I joggingskor med flämtande lungor på Norra kyrkogården i eftermiddags. Jag kan inte kalla det träning. Men jag kan konstatera att platsen nog är min del av Solnas bästa naturområde. Mellan gravkamrar och stenar finns både barrskog, lövskog och parkområden med gamla träd.

Jag uppehöll mig på kyrkogården i drygt 20 minuter under sen eftermiddag, så inga fler än bofinkar, talgoxar, ringduvor, koltrastar och nötväckor lät. Kanske inte många fler än dem som har kommit på plats än heller. Trodde jag, tills jag hörde en hes trast uppifrån en gran i minneslunden.Ljus, och inte koltrastmörk. Upprepade teman i den spruckna sången. Så nog fanken var det vårens första taltrast som sjöng upp sig inför raggningsssäsongen.