Rosenfink och flodsångare

VID FYSINGEN BLEV jag hälsad av en vänlig fågel, rosenfinken. På engelska brukar lätet skrivas ut som ”pleased to meet you”, och har man väl tänkt tanken att det är det den säger så är det svårt att inte höra det. Den satt bland träden kring parkeringen och bara en gång såg jag den, trots att jag nog aldrig var mer än tio meter ifrån den. Två roskarlar gladde också skådarna med sin närvoro. Tydligen är det en ganska ovanlig gäst vid Fysingen. Ute i vassen satt en trastsångare, en backsvala virvlade förbi och en årta visade då och då. Rätt trivsamt.

Några mil söder om Fysingen ligger Sköldnora. Vid en å hade folk hört en flodsångare, så det var väl lika bra att åka dit och kolla om den var kvar. Jorå, den satt kvar och lät. Flodsångaren är ju en av de där sångarna som liksom vassångare och gräshoppsångare har en ihållande och insektsliknande sång. Väldigt udda, men alltid lika läckert att höra.

En växt i hästsvanssläktet plåtas.

Mindre sumphöna i Hjälstaviken

NÄR JAG ÅKTE mot Hjälstaviken i går kväll och stannade vid en korsning i Rissne så hamnade en polispiket i filen intill. Jag svängde höger och polisbilen tog av åt vänster in mot Rinkeby. Det här var vid niotiden och kanske hade kvällens första bil redan börjat brinna.

Här kring Järvafältet ligger Rinkeby, Tensta, Husby, Kista, Jakobsberg – de platser som de senaste dagarna varit scenen för upplopp, bränder och en massa andra uttryck för utanförskap och frustration. Platserna beskrivs som betongförort och det är möjligt att husen är byggda av betong, men samtidigt ligger husen mitt i det gröna. Jag har cyklat genom kvarteren, till och med kört rullskidor mellan husen, och slogs då av vilken naturidyll de här kvarteren låg i. Inte som mitt hus i Solna, eller kompisars hus i innerstan, som ligger tätt, tätt utan luftiga och trädbevuxna gårdar mellan sig.

Dessutom finns Järvafältet runt knuten, en plats som alltid överraskar mig med sina djupa skogar, klara sjöar och levande småjordbruk. Och när jag kollar på en satellitbild över området så blir betongkänslan ännu mindre. Visst lyser Rinkeby och Tensta av grå betong, men det är bara små celler i ett annars grönt hav. Oroligheterna har förstås sin grund i djupa samhälleliga missräkningar, och en glimt av några träd eller en sjö löser knappast några problem. Men i snacket kring oroligheterna kommer det hela tiden upp att det är brist på meningsfulla aktiviteter och platser att vara på. Fritidsgårdar, musikstudior, sporthallar. Jag tänker att skogen och ängarna kunde vara en plats att vara på. Alla kanske inte vill spela basket eller spela in en låt, några kanske skulle hitta nåt meningsfullt i att bli en del av det stora sammanhanget naturen.

DEN HÄR KVÄLLEN körde jag alltså förbi Järvafältet, siktet var inställt på Hjälstaviken och mot en mindre sumphöna som hörts spela där tidigare på dagen. En hel del folk var på plats ute i vassen när jag kom fram, och ganska snart hördes den mindre sumphönan inifrån vassen. Lätet var tydligt, men det gällde att lyckas filtrera bort dånet från sävsångare, rörsångare, en tutande rördröm, kacklande gäss, vattenrallar, småfläckiga sumphönor, näktergalar och minst en vassångare som vräkte ut sitt insektsliknande favoritläte. Folks prassliga regnjackor blev också en del i ljudbilden när armar viftades för att försöka få bort de närgångna myggorna.

När vi lyssnade som intensivast började det smälla också. Det visade sig vara fyrverkerier från Ekolsunds slott som ligger intill. Kanske var det tänkt som en fantastisk avslutning på en konferens. ”Jaha, nu har vi pratat igenom hur vi ska möta Q3 och Q4 och ätit en god fläskifilé, och eftersom vi är vuxna så älskar vi ju när det smäller och lyser så därför har ledningen fixat ett litet fyrverkeri åt oss.”

TIDIGARE PÅ EFTERMIDDAGEN hamnade jag också ute vid Angarnsjöängen. Där fanns inte minst en dammsnäppa som på smala ben gick omkring och letade mat i vattenbrynet. Tre små myrsnäppor fanns också i pölen. Anledningen till att jag var ute på vägarna då var att jag letade efter en tall att klättra upp i. Om en dryg vecka ska jag nämligen delta i ett fiskgjuseprojekt som bland annat innebär att jag ska klättra upp till en massa fiskgjusebon i Småland och ringmärka ungar, så nu är jag ute och försöker få lite vana i att ta mig upp för stammar. Pirrigt.

Gulärla och buskskvätta i samma ris. Angarn.

Tillbaka på backen, repet på plats.

Sju meter upp bara, bendarr kommer på tre meter.

Massa maskrosor. Angarn.

Lyssning i vassen, fyrverkerier i fonden.

Småfläckig sumphöna och svarthakad buskskvätta

FÅGELSKÅDNING ÄR OFTA fågellyssning. Särskilt just nu och några veckor framåt då alla möjliga fåglar ska berätta för honor och rivaler att de är på plats och beredda på att försvara sin heder och att föra generna vidare.

Fågelläten är svårt, och jag blir glad för varje läte jag knäcker. Ett av de enklare är ändå den småfläckiga sumphönans busvissling i vårskymningen. Jag åkte ut till Järvafältet bakom handelsplatsen i Barkarby där det finns ett kärr som agerar spelplats för till exempel sumphöns.

EN VATTENRALL BÖRJADE kraxa vid niotiden och då och då hördes den småfläckiges vissling också, utan att den kom i gång på allvar. Men fem över halv tio blev det allvar. Först en fågel, sen en till och snart var de möjligen fyra småfläckiga sumphöns som spelade från olika platser i kärret. En av dem var nog inte längre från mig än 30 meter, men mörker och högt gammalt gräs gjorde det omöjligt att försöka få syn på den.

Men vissling var desto klarare. Det ekade skarpt efter varje sekund fågeln berättade vem den var. Jg spelade in en snutt på telefonen, men i stället för att sprida den lite kassa inspelningen är det lika bra att länka till Xeno-Cantos mängder av inspelningar. Härmed görs det.

ETT ANNAT ÄRENDE tog mig ut på vägarna i går förmiddag också, så jag fick möjlighet att åka till Salsta slott norr om Uppsala för att kolla in en eventuell vitgumpad buskskvätta. Fågeln som vanligen finns i ryssland har nyligen blivit en egen art, skild från Europas svarthakade buskskvätta genom bland annat sin vita gump.

Den här fågeln visade sig fint på en åvall, men förutom att den var ljus på huvudet så var det inget som tydde på att det verkligen var en vitgumpad. Men, men – en svarthakad busk är ju lite av en raritet det också.

Snart natt. Sikten försvinner och ljuden kommer. Ut och testa.

Fyra nya

SENASTE VECKAN HAR gått via Åre, Solna, Öland och Ledskär. Flera mil i bil och rätt mycket skådning har det blivit. På vägen har jag dessutom sett fåglar jag aldrig sett förut, nya kryss alltså. I nummerordning: 289. Rödhalsad gås. 290. Pungmes. 291. Dubbelbeckasin. 292. Amerikansk tundrapipare.

Uppe i Åre blev det inga nya kryss, men när jag tog en tidig morgontur på vägen mot Huså fick jag se ett par andra grejer för första gången. Först hamnade jag mitt i ett orrspel på vägen, en tupp gjorde sig fin med uppspärrad stjärt för ett par hönor. Bara hundra meter längre fram på vägen såg jag fler hönsfåglar, större varianter. Jodå, det var tjäderhönor och en tupp dök också upp, spelande på samma sätt som orren. Jag rullade långsamt fram till tjädrarna och tuppen fortsatte klucka. När han såg ut att vilja utmana bilen i en tuppfajt drog jag vidare, jag hade inte haft en chans. Längre upp på vägen gick jag ut på en skoterled och fick se både lavskrika och hökuggla. Två lavskrikor jobbade rätt hårt på att få hökugglan att dra därifrån, men de verkade nöja sig med att få upp ugglan i en gran lite längre ut på myren.

I ÅRE LÅG förstås en del snö kvar, men det var ingen tvekan om att det var vår; snöfria ängar med storspovar är om inte annat ett bra tecken. På väg söderut förändrades inte det visuella så himla mycket, det var väl först i Uppland som lövsprickningen hade kommit i gång förra veckan. När jag kommit hem packade jag om för några dagar på Öland och somnade in redan halv nio.

Dagen efter vaknade jag och såg att nån hade sett en rödhalsad gås tillsammans med vitkindade gäss ute på Lidingö. Eftersom piggheten återvänt och en rödhalsad gås funnits på önskelistan ett bra tag så var det bara på med paltorna och dra. Ute vid Elfviks gård stod hela flocken med den rödhalsade, rödkindade och svart- och vitmönstrade lilla gåsen från norr mitt i. Bara att avnjuta.

EFTER DET KUNDE resan mot Öland börja. Eftersom jag slapp köra så användes transportsträckan ner till Ölandsbron som vila, men väl på Ölandsbron knäpptes sinnen på igen för väl på andra sidan ska varenda fågel med på Ölandslistan. Det började bra med röd glada och ortolansparv norr om bron och vid Stenåsas camping plockades en brandkronad kungsfågel in.

Resten av helgen är som ett töcken. Fågel på fågel räknades in och bland dem alltså en pungmes vid Albrunna kalkbrott (en drömfågel även det) och dubbelbeckasin en kväll intill fyrvägen i höjd med Kungsstenarna. Dubbelbecken hörde vi bara, de verkar provspela på resan upp mot norr. Lätet beskrivs som pingisbollar som studsar, men jag tyckte mer att det liknade blöta elektriska urladdningar i stil med såna man hörde i fysiksalen i plugget. Hur som helst, jäkligt kul.

EN AMERIKANSK TUNDRAPIPARE rapporterades när vi hade börjat åka hemåt i söndags. Intensivt slitande på Öland gjorde dock att jag inte ens tänkte på att åka 15 mil till norr om Tierp när jag kom hem urlakad på söndagskvällen. Men på måndagen kändes det inte för långt för att få in en amerikan i sommardräkt. Jag jobbade fram till fyra och satte mig sen i bilen. Framme vid åkerlappen nära Ledskärsområdet var det lätt att hitta kryssfågeln bland ljungpiparna. Det vita går längre bak i nacken och slutar högre upp på kroppen jämfört med ljungpiparna, ovansidan är mörkare. Fyra fina på en vecka alltså, och våren har bara börjat.

Rödhalsade gåsen ute på Lidingö.

Måstebilden på fyrvägen och Långe Jan i Ottenby.

Sjukt många vitikindade gäss i motljus.

En trött farbror bara, jag kollade att han andades.

Nära till allt.

Taskig bild på amerikansk tundrapipare och plöjd åker.

En svan som sover i en balansakt.

Ladusvalan kom i Järpen

HAR HAMNAT I Åre på jobb och kan konstatera att årets första ladusvala kom när vi körde över bron i Järpen. Lite oväntat. Två storlommar låg också i strömmen, nya för året även de. På vägen upp från Östersund fick vi förutom storspov och rekordmycket björktrast även en flock ljungpipare.

Väl framme i Åre körde vi upp mot Fröå gruva för att kanske få syn på järpe och ripor, men de får vi göra ett nytt försök på i morgon. Däremot kunde vi glädja oss med en flock lappsparvar. jäklar vad härligt att se såna alltså.

Utsikt mot Åreskutan från Copperhill.

Visst hinner man både spa och jobb.

Lappuggla i Brunflo – med mera

JÄMTLAND I MAJ, det var länge sen jag var här då. De senaste åren har det blivit juli och jul. Och eftersom jag inte har kollat fågel mer än i några år så är den här tiden helt oskådad för mig här uppe. I vanliga fall brukar jag dra mig neråt Öland eller Skåne den här perioden, men i och med det känner jag att jag missat en massa godbitar här i skogarna kring Brunflo utanför Östersund.

Jag kom upp i onsdags och efter pannbiffen kände jag att det var dags att kolla in markerna lite. Första maj och sol var det, men lite blåsigt och inte mycket mer än fem grader varmt. Uppe vid strenbrottet var det främst rödvingetrast och taltrast som satt och sjöng, storspov spelade också som vanligt på åkrarna. Jag höll mig norr om Brunflo och ställde efter ett tag bilen vid ett hygge längs Rissnavägen ovanför Lunne. Mer trast sågs och hördes och rätt vad det var såg jag ett par stora vingar i ena änden av hygget. Tjäder? Nix. Lappuggla!

Ugglan satte sig i en smal torrgran, max tre meter över marken. Redan i handkikaren såg jag lappugglans typiska utseende – främst den väldiga storleken men också de ljusa bågarna innanför ögonen. Jag satte ner tubkikaren för att kolla närmare och kanske hinna ta en bild med telefonen. Ugglan tittade rakt mot mig och tyckte kanske att det blev lite för mycket uppmärksamhet för den bredde ut vingarna och gled ner mot marken. Jag fäste blicken på punkten jag trodde att den landade på och började sakta gå de 250 meterna mot den. Men troligen hade den flugit undan direkt, för jag såg den inte mer. Stort ändå. Åtta observationer i Jämtland i fjol och fyra så här långt i år.

MORGONEN DÄRPÅ VAR jag tillbaka redan strax efter fem. Ingen lappuggla och ingen morkulla heller, jag hade sett åtminstone en sån kvällen före. Däremot var det full fart på trastar och andra småfåglar, inte minst gransångare, rödhake och järnsparv. Järnsparv har jag faktiskt aldrig hört sjunga förrän nu.

Jag gick en runda längs en skogsbilväg, över en myr och förbi några hyggen och hade en kanonmorgon. Flera korpar sågs, en tjäderhöna bullrade i väg och vid fikat kom två orrar över huvudet på mig. Vid andra fikat satte sig en tjäderhöna i en tall och årets första trädpiplärka visade sig också. Att ha såna här marker inpå knuten känns grymt lyxigt för en som annars bor i Solna och får köra flera mil innan man kommer till nåt som liknar skog.

I MORSE VALDE jag att gå i skogen närmast radhusområdet där morsan och farsan bor, samma skog som jag rände runt i som indian förr om åren. Sex domherrer som flög in och satte sig i en björk utanför huset blev morgonens första obs och den andra var ett tiotal bergfinkar som satt och surrade nere vid fotbollsplanen. Vilket jäkla häftigt ljud alltså.

Nedanför järnvägen blev det ytterligare nån domherre, men framför allt järnsparvar, rödhakar, och trastar. En liten stenfalk drog också blixtsnabbt österut ovanför träden. Det händer grejer överallt, och just nu känns det verkligen okej att jag inte ska till Öland förrän om en vecka.

Tippar på att det är ett rävkranium.

Tjäderskit kanske?

Mysig morgonmyr.

Då vet jag.

Härligt litet torp.

Inga backsvalor än.

Också rester av räv.

Tjäderhöna i tall.

Större beckasinsnäppa i Asköviken

VÅREN RULLAR PÅ och det skådas lite här och var. En söndag som skulle ge lite mysskådning blev i stället ett drag på en mindre beckasinsnäppa. Efter intensivt skådande och klurande kom de mest rutinerade rävarna fram till att det var en större beckasinsnäppa vi tittade på där vid Asköviken utanför Västerås.

Larmet kom när vi åkte på Centralbron i Stockholm för att ta oss ut till Sandemar. Bara att vända och byta syd mot väst. Väl framme var det inga problem att få syn på fågeln, värre var det att hitta de karaktärer som skiljer den mindre amerikanska arten från en större lika amerikansk. Många hoppades nog på mindre, eftersom den arten endast setts en gång i Sverige tidigare.

Upptäckaren hade hört ett konstigt läte från en fågel som flög över huvudet på honom i morse. Han såg att det var en beckasinsnäppa och med hjälp av vänner i telefonen diskuterade de sig fram till att det kunde vara den mindre arten. Mina kunskaper kunde inte hjälpa till att avgöra vad det var. Vissa saker tyckte jag talade för det ena, andra saker för det andra. I slutet av dagen kunde ett läte spelas in, och utifrån det slogs det fast att det varit en större hela tiden.

För mig som inte sett nån av arterna innebar det ett nytt kryss oavsett, värre var det för dem som verkligen behövde en mindre beckasinsnäppa till sina listor. Men på det stora hela spelar det ingen roll. Det fina med dagen var att fantastiskt många skådare från alla håll i landet fick hänga lite med varandra.

PÅ VÄG HEM från Västerås gick det ju inte att låta bli att kolla in den gulkindade kricka som har setts i Frövisjön under några dagar. Det är en grymt snygg fågel och många har åkt dit för att kolla in den, men än så länge har den inte krysstatus eftersom alla gulkindade som dyker upp i Sverige har bedömts vara förrymda parkankor, i vilt tillstånd lever de i östra Asien. Men bedömningar ändras, kanske kommer de här änderna att klassas på annat sätt i framtiden, då är det bra att ha sett en. På samma plats fick jag två årskryss också, hornuggla och spetsbergsgås.

Fina Asköviken, snäppan spatserade omkring till höger.

Eftermiddagens vilande hornuggla.

Magnus Corell når som tur är upp till tuben.

Min sämsta bild på snäppan (under vipan) märker jag nu.

Sjöorre och vadare

GICK PROPPEN UR i dag? I alla fall sågs nästan 50 arter från Skinnarviksberget i Stockholm i morse, tolv av dem var helt nya för Betongåret för mig: sjöorre, fisktärna, rödvingetrast, skogssnäppa, bläsand, morkulla, järnsparv, kungsfågel, råka, taltrast, storspov och sädgås. De flesta faktiskt årskryss även utanför Betonglistan.

Nästan på dagen för ett år sedan låg fyra sjöorrar på Riddarfjärden och rastade, i morse var de tre. Däremot prickade både taltrast och fisktärna datumet precis, och när jag kollar i rullorna ser jag att den första sädesärlan sågs den 12 april i fjol – exakt samma datum som jag såg den första i år.

Som tur är för sädesärlan har jag sett enstaka insekter i luften också, även om det var bra mycket mer käk i fjol den här tiden. Datumflyttarna får ju såklart bekymmer när vädret har varit vintrigt nästan en månad längre än tidigare, hoppas att de har reserver. Vädret håller på att reda upp sig, inga minusgrader på nätterna längre och ganska varma dagar. Dock har det regnat på eftermiddagarna. Men regn är bra den här tiden, tar bort det sista av snön.

Två sjöorrar på håll genom tubkikaren.

Proppen kvar

DET PRATADES OM ”proppen ur” inför den här dagen. I stället var det ”locket på”. Värme söderut skulle göra att fåglarna skulle våga sig norrut på allvar, men av det såg vi inget av till en början. I stället kändes det riktigt kallt när jag gick upp på Skinnarviksberget klockan sex i morse och ett tungt molntäcke slickade skorstenar och kyrktuppar.

En fasan brölade till från bergskanten och tre bergfinkar rastade i ett träd, så det startade inte helt uselt ändå. En yrvaken ormvråk snurrade vid DN-skrapan och några enstaka sädesärlor guppade också förbi. Minst en gulsparv tog sig också norrut över oss, men det är tydligt att proppen inte är helt ur. Och trots att det var några plusgrader så frös jag som bara fanken, och då hade jag ändå lika mycket kläder på mig som jag hade när det var 15 minus i vintras.

Lite värmande var ändå att en domherrehona satte sig för att tuta lite framför oss och att tre dubbeltrastar också valde att gå mot norr via Skinnarviksberget. Morgonens höjdare blev annars en hane brun kärrhök som i höjd med Högalidskyrkans dubbeltorn gjorde några snurrar i de låga molnen.

Stockholm från berget i morse. Grått och kallt.

Samma vy mitt på dagen. Lite soligare.

Praktejder vid Örudden

I GÅR VAR en dag som jag inte hade tänkt skåda. Men ett larm om en 2k praktejder (andra kalenderåret, ej vuxen och helt utfärgad) från Örudden gjorde att jag planerade om och åkte dit för att möjligen få ett nytt livskryss. Det gick rätt bra. Att det inte gick helt och hållet bra får skyllas på att fågeln låg långt ut och att solen stod så att det inte avslöjades så mycket färger. Men ungefär så här gick det till:

Jag kom fram till Örudden och var helt själv där. Eftersom jag inte har nån koll på vad småörna söderut heter så började jag inte vid Rökohäll, där fågeln hade setts tidigare på morgonen. Jag spanade av stora mängder ejder västerut i minst en timme innan jag började checka av södre sidan. Där fastnade jag på en fågel som avvek från de andra ejdrarna på grund av att den trots att den hade mörk kropp och mörkt huvud hade vitt bröst – ejderhonorna intill hade ju inte vitt bröst. 

Fågeln flöt långsamt västerut genom ejderflocken och jag la märke till att den var snäppet mindre än de andra fåglarna. Vid ett par tillfällen lyfte den på kroppen och viftade på vingarna, vingundersidorna var i stort sett mörka. Fågeln hade hittills legat med bröstet snett emot mig och utan att se några färger anade jag en ljus näbb, klenare än ejdrarnas. När den vreds så att den låg med sidan mot mig såg jag först ett gråaktigt huvud och till slut också ett utbuktande pannparti. Då ropade jag till för mig själv. Yes, sa jag.

Strax därefter dök fågeln och trots att jag bevakade området såg jag den inte komma upp till ytan igen. Ett större uppflog minuter senare rörde till allt också, och när solen ställde sig ännu sämre till var det bara att ge upp en återupptäckt. Däremot sågs lite annat på platsen, som massor av alfågel, minst ett par småskrake, en spillkråka, ett par större korsnäbb, och årets första större strandpipare.

MEDAN JAG STOD på Örudden rapporterades den vitvingade truten inifrån Södermalm igen, så jag styrde in mot Lilla Blecktornsparken när jag närmade mig stan. Och där stod den. Lite konstigt att se en sån raritet i en park intill Ringvägen. Dessutom tyckte jag inte att den verkade helt frisk, den flyttade knappt på sig när folk gick förbi på nån meters avstånd. Men den kunde i alla fall flyga därifrån lite senare och i morse hade den setts på samma ställe igen.

Vitvingad trut blev såklart ett bra kryss på Betonglistan. Listan fick nya tillskott i morse då först en sädesärla hördes på Skinnarviksberget och sen sågs en rörhöna vid Karlbergskanalen. Slitet lönar sig, nu är jag tvåa på listan igen.

Svajande skata på Skinnarviksberget.

Skön arbetsmiljö på Örudden, Torö.

Vitvingade truten i Lilla Blecktornsparken.

En rätt utfrätt bild på truten.

Dagsfärsk ställning finns på hemsidan.

Mer och mer vår

DET KANSKE VERKAR som om jag lökat sen sist, men så är det förstås inte. Både betongskådning och en tur till Angarn har företagits och det går faktiskt att konstatera lite vår; nya gäss och ett par vadare bland annat.

Betonglistan har verkligen börjat röra på sig. Inte för mig så mycket, men för ett gäng andra som var på plats förra veckan. Det var enkelbeckasiner och tofsvipor och tranor och sädgäss och jag vet inte vad. Min betongtripp gav dock inkentinken. Förrän i morse, då fick jag både strandskata, tofsvipa och vitkindadgås insträckande över stan. Jo för fanken, sånglärka och skäggdopping hade jag ju i lördags redan.

I FJOL SÅG jag en enda tofsvipa från Skinnarviksberget, men i morse hela 23. De flesta kom väster om oss och siktade norrut, men ett gäng sneddade över Riddarfjärden förbi Stadshuset. Så jäkla härligt att se de där fladderflygarna, de har påmint om vår ända sedan jag såg dem på lägdorna i Ope när jag var liten.

Vitkindade gäss finns det ju en hel del av i Stockholm, men de första man ser för året är alltid nåt extra. Dagens fåglar kom i olika grupper och drog nordost genom Riddarfjärden, i ett av gängen flög två strandskator. Alltid lite kul med de här blandflockarna. En skarvflock hade två grågäss som fripassagerare också.

ANGARN DÅ, DET var i söndags. Jag hade druckit tequila dagen innan, men Angarn var trots det segare än vad jag var. Ändå: sädgäss, bläsgäss, sångsvan, tofsvipa, starar, sånglärka. Alltid nåt.

Ett danskt skeppsvrak vid Kastellholmen.

Skinnarviksberget i morse strax efter klockan sex.

Pinkande gubbe vid Angarnsjöängen.

Påskdag i tärnan.

DET HÄR TÄRNANOMRÅDET är ju ganska så fenomenalt, jag har pratat en del om det på slutet. Men det finns ju inte så många ställen i Stockholmstrakten där motorvägssurret inte kommer åt och där naturen liksom jobbar fritt.

Jag har sett tjäder vid ett par tillfällen i Tärnan och har hoppats på att få addera skogshöns som orre och järpe till det. Just järpe hade faktiskt visat sig för en skådare i lördags, så det var den jag hoppades mest på. 

JAG UTGICK FRÅN Pukeby och trampade längs en gammal väg inne i skogen, mot torpet Exerman. Det var helt vindstilla och nästan tryckande tyst ute i skogen. Så tyst att jag hörde vingljudet från två korpar på kanske 100 meters håll. Mäktighet. Talgoxe och blåmes intresserade sig också för mig, det enda andra ljud jag hörde var från två stjärtmesar som jag såg vittja en björk på godsaker.

Nån järpe dök aldrig upp, men livet var inte så kasst ändå i solen och skogen och snön. Vid Bromseby fanns en riktig stig igen så jag slapp pulsa obanat, där vid den gamla kvarnkanalen stötte jag på en strömstare. 

I MORSE SKULLE jag ge Skinnarviksberget en chans igen. Fem grågäss kunde läggas till Betonglistan, annars var det mest skarvar uppe i luften. Påsken har ju bjussat på ett makalöst väder, men än är det för mycket vinter för att vårfåglarna ska våga sig norrut på allvar.

Strömstare vid Bromseby i Tärnanområdet.

Upptinande små grusväger är ju kanon.

Och det här är torpet Exerman. Ring om ni behöver torpvakt.

Skinnarviksberget i morse, sommartidsdagen.