Fler fåglar än dagar

SKA MAN SE FLER FÅGLAR än det antal dagar som gått på året* så finns det egentligen bara ett kritiskt datum: den 1 januari. Ser man ingen fågel på nyårsdagen så går det inte att reparera. Noll fåglar efter dag ett är ju lika med färre fåglar än dagar.

Sen kommer det förstås fler kritiska dagar; varje dag då antalet fåglar man sett är lika med antal dagar som gått. Jag kommer speciellt ihåg dag 101, den 10 april, då hade jag precis 101 arter sedda för året. Hade jag blivit sjuk den 11 april hade racet varit över, men som tur var så var frisk som en en nötkärna och kunde ta bilen ut till Hjälstaviken, där jag såg sädesärla, ängspiplärka, fiskgjuse och snatterand för första gången för året. Puh, faran avvärjd.

NÅGRA DAGAR PÅ ÖLAND OCH I SKÅNE skickade sedan upp mig på riktigt trygg mark, något jag lever på än i dag. Inte desto mindre var det kul att se svarthakedopping under en golfrunda på eftermiddagen. Det är lite kul med de där doppingarna, oftast ser jag dem i nån golfbanas vattenhinder, och oftast verkar de vara helt osynliga för de övriga spelarna trots att fågeln måste vara en av världens mest iögonfallande med sina långa, gula ögonfransar.

Dag 213 år 2012 infaller den 31 juli. Senast då behöver jag hitta nästa nya art för året eftersom svarthakedoppingen vid Lindö Dals hål nummer 4 blev årets 212:e. Det lär nog ordna sig, men sen blir det bra mycket tuffare.

* I min regelbok funkar att stå på lika många fåglar som antal dagar, problemen börjar först när fåglarna är färre än dagarna. Fast problem och problem, inte många fler än jag bryr sig om det här förstås.

Lövsångare

DET HÄR MED LÖV, jag vet inte om jag är för eller emot. Visst älskar jag sommarens djupa grönska, hur löven silar solens strålar och hur bladverket susar i vinden. Men det är svårt att se fåglarna.

Höst, vinter, vår; kala träd är så grafiskt vackra. Grenarna är svarta mot en grådisig himmel och var och en har en perfekt form. Ett kvitter räcker för att lokalisera en fågel, den håller sig inte gömd i klorofyllet.

I går gick jag genom Tantolunden i Stockholm och kunde konstatera att vårsången bytts ut mot ett uppfordrande pipande. Rödhakar, talgoxar, bofinkar, blåmesar; alla jobbade stenhårt för att hitta käk att stoppa i vidöppna, lysande, hungriga gap.

Arterna arbetade oförskräckta intill varandra på marken. Talgoxungarna hade också lämnat boet och stod och skrek i örat på sina föräldrar. Andra arter fyllde näbbarna med mask och larver och gav sig av mot ett tiggande kvitter nånstans i trädtaket. Exakt vart de tog vägen vet jag inte, det går ju fanken inte att se så här års.

Löv i Tantolunden.

Berzeli park

DET VAR ETT OMAKA PAR som struttade omkring utanför Berns i nyrenoverade Berzeli park i går. De såg rätt lika ut, men den ene var minst dubbelt så stor som den andre. Måsungar har jag riktigt dålig koll på, men gissar på att den stora var en silltrut och den lilla en skrattmås.

Det var fint att se hur de tydde sig till varandra över artgränserna, och hur deras närvaro fick folk att plocka fram sina kameror på väg in till drinken eller middagen på Berns. Det tråkiga i sammanhanget är väl att de små ungarna själva kommer att ha det tufft med att hitta mat och dryck, deras rop på assistans förblev ohörda.

Silltrut och skrattmås i miniformat. Eller är det andra arter tro?

Videoklipp från kolymasnäppan

SIGNATUREN DIGITALIS81 la upp den här fina filmen från Hjälstaviken på Youtube. Gott om folk, men bara en fågel alltså. Som dessutom stack därifrån framåt kvällen. Sen dess är den inte sedd. Men nånstans därute sitter den, så skippa midsommarfirandet och ge er ut och leta.

Kolymasnäppa, Hjälstaviken

LARMET KOM KL 14.10 I DAG. ”Vadare, Uppland”, var det inte inte helt avslöjande budskapet. Men ofta när det kommer ett larm med en så bred rubrik så kan det vara nåt som knäcker det mesta. Jag satt på ett möte när jag samtidigt som jag klickade fram meddelandet på telefonen lyckades se intresserad ut av det som avhandlades över bordet. Larmaren tvekade, men det kunde vara en kolymasnäppa. Elva minuter senare kom nästa larm, det bekräftade att det var den efterlängtade snäppan. ”Vadare, Uppland” knäckte det mesta, och strax efter fyra drog jag hemåt för att ta mig mot Hjälstaviken.

Kolymasnäppan håller i vanliga fall till i nordöstra Sibirien där Ryssland nästan möter Alaska, säkert har den fått sitt namn från Kolymafloden som rinner genom tundran. Klart är att de inte alls borde vara i de här trakterna. Faktiskt har den bara blivit sedd i Sverige en gång tidigare, 2005 på Öland. Jag vet inte exakt hur många som fick se den då, men jag har många gånger hört berättelser från dem som inte såg den – hur de nog lagt för mycket tid på matsäcken den morgonen, hur de fastnade i en bilkö i Söderköping, hur de till slut dök upp minuten för sent.

FÖR MIG BLEV DET HÄR FÖRSTA gången jag fick se den. För många andra gäller att de inte fick se den den här gången heller, strax efter kl 19 lyfte den och drog söderut på hög höjd. Jag såg det inte själv, snäppan var vid det tillfället dold för oss som stod i tornet och ingen uppfattade att den flög i väg. Som tur var hade jag fått se den från vägen mot tornet 45 minuter tidigare. Den visade sig snabbt vid en rugge svärdsliljor tillsammans med några svart- och skogssnäppor. Det kändes direkt att den skilde sig från andra snäppor jag sett, det svartfläckiga bröstet var det jag tyckte kändes mest annorlunda.

Skådare hade strömmat till sedan det första larmet och fortsatte strömma till även efter att larmet om att den stuckit skickats ut. Många hade säkert börjat en lång resa när de första larmen kom, för att en gång för alla se kolyman. Kanske går de bet den här gången också, kanske har den bara satt sig utom synhåll och blir möjlig att beskåda i morgon igen.

Tjockt med skådare längs vägen mot fågeltornet.

Nere till höger, vid de gula blommorna, 

visade sig kolymasnäppan. Det ni. 

Också kul, en svarttärna satt och vilade sig

i skrattmåskolonin. Dessutom var två

jordugglor ute och jagade över ängarna.

Busksångaren i Barkarby

JAG FICK JU HÖRA NÅGRA TYPISKA busksångartoner härom dagen, men fågeln verkade hellre sjunga på morgnarna då jag var på jobbet i stället för den kväll jag stod där bredvid Järfälla kyrka. Rapporter hade förstås också visat att den sjöng lite senare på nätterna, och i går for jag dit efter fotbolls-EM och mitt i golfens US Open.

Klockan var kvart över tolv när jag parkerade intill bilverkstaden som ligger mitt över vägen från vassruggen. Redan när jag klev ut ur bilen hörde jag fågelsång, först och främst näktergalen som satt i en buske intill även sist jag var där. Men så också, klart och tydligt, busksångaren.

SOM SÅ OFTA NÄR MAN KOLLAR på fåglar och vill se, eller höra, nåt speciellt så upphör all tvekan om att fågeln inte skulle vara den rätta när den väl dyker upp. Innan den ger sig till känna tolkar man minsta rörelse eller ljud som ett tecken från fågeln man är ute efter, men känslan i magen är aldrig den rätta. Inte förrän den ger sig till känna på riktigt och sopar bort alla tvivel.

Den här busksångaren sådde inga tvivel. Den gjorde allt den skulle. Från visslande skalövningar till trastlika skrapanden och möjliga härmningar. Kanske hade den plockat upp nåt roligt insektsljud från vinterlägret i Pakistan och tog på så sätt Asien till Barkarbytrakten den här kvällen. Det var riktigt kul att få höra busksångaren på riktigt, det är bara att hålla med dem som sagt att just den här sången är deras favorit bland fågelsång.

INSPELNING: Busksångare vid Järfälla kyrka. Tyvärr en del trafikljud, men inga problem att höra sången. Roliga visslingar efter en minut.

Sångartider, hej hej

I AVSNITTET SOM AVHANDLAR SÅNGARE i Fågelguiden skulle man ha kunnat spara in på illustratörsarvodet, många sångare ser nämligen exakt likadana ut. Inte ens under pistolhot kan jag skilja dem åt. Okej, det finns några olika familjer sångare som har uttryck som gör familjerna typiska, men inom familjerna är det detaljer som ögonbrynstrecks längd, nyanser på fjäderspetsar och möjligen storlek man får gå på – karaktärer som ofta inte går att uppskatta om man inte har fåglarna sittande bredvid varandra, vilket aldrig händer.

Som tur är sjunger de på olika sätt. Även om inte heller det har varit nån särskilt bra ledtråd för mig, fågelsång låter ofta som just fågelsång och det kan vara otroligt frustrerande att stå och lyssna på nåt i ett buskage utan att ha en jäkla aning om vad det är. Men så smått har jag börjat avkoda lätena. Bofinkar, lövsångare och andra vanliga arter börjar sitta, och i år har steget tagits mot att försöka förstå ytterligare några.

Lättast går det att förstå vilken det är som sjunger om man samtidigt ser fågeln. Ett av de bättre tricken är annars att ta hjälp av någon gubbarna, de där som nött sångare i 400 år och till och med verkar kunna skilja en skånsk fågel från en uppländsk. Ber man dem ge en några tips så brukar man få en öppning.

DE SENASTE VECKORNA har det dessutom varit ett bra läge att ge sig ut i markerna. Sångarfåglarna har gnuggat på dygnet runt och rapporterna trillar in om trastsångare, busksångare, gräshoppsångare, flodsångare och kärrsångare. Trastsångare både hörde och såg jag härom dagen, och i måndags drog jag mot Uppsala och området Årike Fyris där det setts både busk-, gräshopp- och flodsångare. Busksångaren ville inte visa sig, däremot körde gräshoppan på från Fyrisåns kanter, precis som mängder av näktergalar gjorde. Näktergalarna är förresten helt kanon. De bara öser på med sina knasiga, starka läten. Jag gillar främst deras ”comin’ up, comin’ up, comin’ up”, då låter de som en gammal hiphoppare som försöker få lite fart i en låt. Ibland kan jag inte heller låta bli att tänka på Dr Alban när han skulle hotta upp Kikki Danielssons En papaya coconut genom att slänga in några ”come along, come along, come along”.

Flodsångaren satt i en bärbuske mellan en cykelväg och ån. Flera gånger visade den sig helt öppet och gapade på. Min känsla var att det var två flodsångare där, men bara den ena sjöng sin symaskinsfräsiga sång så att hela fågeln skakade.

INSPELNING: Flodsångaren, och en av de där gubbarna.

Den här kallar jag Flodsångare i hallonbuske.

BUSKSÅNGAREN KOM INTE FRAM, därför åkte jag till Habgytippen i Täby där det skulle sitta en sån. Tippen var ett helt nytt ställe för mig och en riktigt rolig ny bekantskap, en restaurerad sopstation som omges av en liten å där det satt jäkligt mycket näktergal. Natten hade fallit på när jag kom och det gjorde platsen till ett litet rum fyllt av fågelljud, känslan av afrikansk savann var inte långt borta när också gräshoppsångare och kärrsångare började sjunga. Men nån busksångare fick jag inte tag på här heller.


INSPELNING: Kärrsångare från Hagbytippen, en riktigt vass sångare.

Järfälla kyrka var ett tredje ställe i närheten där en busksångare hade hörts, kvällen därpå drog jag dit. Byggarbeten har nästan tagit bort hela våtmarken intill kyrkan, men ett litet buskage och en mindre vassrugge finns fortfarande kvar, och här höll busksångaren till. Den hördes till en början bara sporadiskt, som om den kråsade upp sig inför nattens föreställning. En av gubbarna på plats kunde till och med höra fågelns härmning av skogssnäppa. Efter ett tag bjussade den på lite mer typiska toner, men aldrig den där skönsången som gjort att busksångaren är mångas favorit. Norr om kyrkan spelade en vaktel också.

Trastsångare, och Gotska Sandön

OFTAST ÄR VÄDRET HELT NORMALT, även om det är obehagligt. Men nu läste jag att det var den kallaste junidagen på 84 år, så lite knasigt är det ändå. I går morse var det till exempel nollgradigt när jag gav mig ut tidigt på morgonen, i dag var det kring fyra grader varmt vid tiotiden. Målet både i går och i dag var Norra Järvafältet och att se och höra en trastsångare.

I går kammade jag noll i blåsten, det gick inte att höra fågelsång i bruset från träden. I dag var det alltså något bättre, men ingen trastsångare hördes av vid fågeltornet, bara sävsångare och rörsångare, som inte hade nåt av det där trastiga, djupare lätet som min målfågel skulle ha. Det hade jag lyssnat mig till innan från en inspelning.

När jag var på väg därifrån fick jag tipset av en nyanländ gubbe att kolla vid lilla tornet, ett hundratal meter längre bort. Då blev det plötsligt enkelt, sångaren satt på ett vasstrå ute i den sanka ängen och sjöng som bara fanken. Precis när jag fick upp kikaren vek sig strået och fågeln sjönk sjungande ner mot marken.

Men den kom strax tillbaka, satte sig i en stadigare buskgren och sjöng vidare. Riktigt kul att se den där trastsångaren, det är en riktigt stor sångare, uppåt en 20 centimeter från näbb till stjärtspets, bra mycket större än många andra sångare, rör- och sävsångare är till exempel 13 centimeter.

INSPELNING: Fick en inspelning av trastsångaren på plats.

Trastsångaren på sitt sköra rö. Det finns bara

cirka 500 par av den här arten i Sverige, och

i hela Västeuropa krymper bestånden på grund

av att deras livsmiljöer försvinner. Bara i Öst-

europa verkar den vara stabil.

FÖR PRECIS EN VECKA SEDAN var vädret bra, riktigt lovande för resan till Gotska Sandön som jag gav mig ut på då. Högtryck i Ryssland och östliga vindar över Östersjön bådar gott för den som är ute efter rariteter. Men allt vändes på ända. Vindarna kom plötsligt norrifrån och med dem kyla. Chansen att nån liten småfågel skulle våga sig ut över havet i ett sånt läge var inte så troligt.

Mycket riktigt blev söndagen vistelsens bästa dag. Jag hörde lundsångare för första gången, samma sak med sommargylling, och jag fick äntligen se en större korsnäbb – mindre och bändel fanns också på ön, men de hade jag sett redan i vintras inne på Kungsholmen i Stockholm.

INSPELNING: Sommargylling hörs tydligt då och då.

Resan till Sandön gjordes tillsammans med Club 300, elitstyrkan i Sverige när det handlar om att upptäcka sällsynta fåglar. Flera rariteter som rastat på ön på väg norrut har hittats i strandvegetationen och förhoppningen var att vi skulle plussa på den statistiken. Men vädret var som sagt inte med oss, dessutom fick jag korta av min tripp eftersom jag har ett jobb.

Förutom de tre nya kryss jag redan nämnt kunde jag också lägga brandkronad kungsfågel och bivråk till min Sverigelista. Fem nya kryss är det sällan man får ihop på bara några dagar, så jag kan ändå vara ganska nöjd med utdelningen. Samma sak säger nog inte elitstyrkan, jag kommer att skriva mer om det senare.

Bändelkorsnäbben är egentligen den mest sällsynta 

av de tre. Oftast håller den till i de sibiriska lärkskogarna, 

men i år har den invaderat Skandinavien då maten inte har räckt till i Ryssland.

Tallskog i mitten, sandstränder runt om. Här är jag halvvägs 

ner mot sydvästra sidan där båten hem gick ifrån (röda pricken).

Tidig morgon på Bredsandsudde i nordväst. 

Några lommar, ett par gravänder och en 

tordmule blev den bleka utdelningen.

På väg runt ön i jakt på rastande fågel. 

Totalt är sträckan kanske kring 2,5 mil, 

men den känns längre i den lösa sanden.

En trädkrypare flög in i ett hus i lägerbyn. Blev 

kanske lite groggy, men såg ut att klara sig fint.

En turkduva satte sig i trädet vid öns vattenhål. 

Den hade sällskap med en handfull till, dagen

efter var hela gänget borta från ön.

Törnskata

JAG SKREV TIDIGARE OM ATT BETONGSKÅDARNA hade träffat på en törnskata uppe på toppen av Tantolunden. Den skulle utgöra ett stort hål i min egen betonglista tänkte jag, men i måndags kväll satt den plötsligt där igen.

Jag tog vägen över Tanto på väg hem från jobbet, såg ett gäng tornseglare på väg dit (nytt för i år) och i den del av Tanto som ligger närmast Ringvägen såg jag det jag brukar se där, nämligen grå flugsnappare, stenknäck, bofink, björktrast, koltrast och svarthätta.

På väg upp mot de så kallade kvarngrunderna på toppen av parken var det oroväckande lugnt. Men väl förbi dem hörde jag en försiktig stämma. Jag närmade mig ett busksnår lite försiktigt och fick syn på fågeln som sjungit så skört. Törnskatan. För en fågel som jagar möss, grodor och till och med andra fåglar och sedan spetsar dem på törne för att ha till sen, hade man väntat sig nåt lite råare.

Törnskatan, en hane, som tar 

igen sig i Tantolunden på Söder.

EN MYSIG SKÅDNING fick jag i söndags. Jag och syrrans åttaåriga dotter Felicia åkte till Ågestasjön för att kolla in vad den lokalen kunde bjuda på. Felicia var väl förberedd med anteckningsblock, fågelbok med sång, cowboyhatt, solbrillor, falukorvs- och äggmackor och färgpennor.

Vi stod i fågeltornet och på några klippor intill i drygt fem timmar, på den tiden skrapade vi ihop över 30 arter (Felicia har obslistan och totalen). Roligt var att se både fiskgjuse och brun kärrhök, hus-och ladusvala, gul- och sädesärla och en gröngöling.

En ny art förs in i obsboken och ritas av.

Span på en skedand som dök upp.

Och så två skrattmåsar som putsar sig.

Gräshoppsångare

Ståendes i lä, med Parnassen i ryggen och hela Hjälstaviken framför oss, kändes det som en riktig sommardag i dag. Några myggbett och flugsurr kring öronen spädde på sommarkänslan, liksom en kokoande gök – årets första.

Vi åkte till Hjälstaviken utan nån speciell anledning, mest för att det var lördag och att man aldrig vet vad som kan hända. En grej som hände var att vi fick tips om att en gräshoppsångare sjöng ute på en äng. Vi gick dit och mycket riktigt ljöd fågelns insektslika och ihållande sång från ett busksnår, lite som en symaskin på höga varv. Fågeln är inte superovanlig, men jag hade aldrig fått höra den förrän nu.

INSPELNING: Min inspelning av gräshoppsångare.

Efter det krysset ställde vi oss och blickade ut över viken. Roligast var att se minst fyra lärkfalkar jaga insekter i skyn, ett par havsörnar som gled runt och en törnskata som satte sig fint i toppen av en buske. Härmsångare fick vi också, både sång och sittande. Och när vi gick ut på spången i vassen kunde vi lyssna och titta på både sävsångare och rörsångare, deras sång påminner om varandra men tänker man att sävsångaren sjunger rörligt och rörsångaren sjunger sävligt så får man lite hjälp.

I bilen norr om Hjälstaviken fick vi syn på en rovfågel som varken var havsörn, ormvråk eller kärrhök. Samma sak tänkte jag om en rovfågel på Öland för några veckor sedan, och då liksom nu kunde den bestämmas till brun glada. Riktigt ovanligt att se den i de här krokarna. Kul som fanken.

Törnsångare

En jäkligt trög betongskådning tog lite fart i går, härmsångare, näktergal och rödstjärt kunde läggas till listan. I och med den fångsten tänkte jag ta lite sovmorgon, skadan hade reglerats en smula. Men jag bestämde mig ändå för att åka in till stan när jag vaknade, och det gav ytterligare tre arter på Sthlm Betong.

Törnsångaren fanns där den tidigare hade rapporterats, nedanför Södersjukhuset och Södra Årstalundens koloniträdgårdsområde vid en järnvägsspår som inte längre används. Jag hörde sången redan på avstånd, men det är alltid kul att få se fågeln innan den kryssas. Nu satte den sig i ett staket så nära att jag till och med kunde spela in ett par strofer av sången med mobiltelefonen.

INSPELNING: Här hörs törnsångarsången.

På väg mot Tantolunden såg jag också årets första betongsvala, en ladusvala. I höjd med Årsta holmar hörde jag också minst en näktergal på andra sidan vattnet, dock utanför betonggränsen. Framme i Tanto tog jag mig upp på toppen, men fick varken se eller höra nåt extraordinärt – hoppas alltid på stenskvätta där uppe.

Men just nu verkar det vara den östra delen som levererar bäst. Stenknäck ses och hörs som bara fanken, grå flugsnappare finns i mängder och det vanliga bruset av koltrast, bofink och björktrast är platsens soundtrack. Av härmsångaren varken såg eller hörde jag något av, däremot det där ljudet som jag hoppas är trädgårdssångare. Flera gånger har trott att det är just den jag har hört, men så har en svarthätta med sin svarta, platta keps visat sig i stället. Deras sång är säkert busenkel att skilja från varandra, men jag har ännu inte knäckt koden.

Uppifrån en hög ek hörde jag nåt som kunde vara den ena eller den andra sången och bestämde mig för att sätta siktet mot grenverket för att kanske få syn på nåt. Snart såg jag rörelser där och vid några tillfällen satte sig en fågel så pass öppet att jag kunde se den. Ingen svart keps på skulten, bara en ganska omarkerad sångartyp. Vacker i det enkla.

Kohäger, näktergal, härmsångare

Jag missade en kohäger i Gåxsjö i somras, Telenors taskiga täckning gjorde att jag var fem mil från den utan att veta det. Hade jag fått se den hade det varit min första i Sverige. Däremot såg jag den i Guadeloupe 2010 där det inte existerade ett nötkreatur utan att det fanns en kohäger i närheten, fåglarna jobbade hårt på att hålla området kring korna fritt från flugor.

Men i förmiddags såg nån en kohäger i närheten av Nyköping. Jag stod i en koloniträdgård och tittade och lyssnade på en näktergal när en kompis hörde av sig och ville dra dit för att få sitt 406:e kryss. Bara ett att göra på, jag behövde ju mitt 250:e kryss.

 Ko och kohäger. Den ser ut att vilja 

torka en tår under kons öga.

Näktergalen var förresten mitt första kryss i Betongen på ett tag. Medan jag misslyckats med mitt betongskådande den senaste tiden har många av de andra sett fantastisk mycket; mindre flugsnappare, törnsångare, blåhake, törnskata, silvertärna, grönsångare, buskskvätta, ärtsångare, trädpiplärka, hämpling och stenskvätta är bara några av de arter som dykt upp medan jag gjort nåt annat.

Det vackra i näktergalens sång är de starka, rena tonerna. Fågeln är ju känd i litteraturen för att ha den vackraste sången, men då är det kontinentens näktergal som det skrivs om, den vi kallar sydnäktergal. Vår näktergal är mer som en trummaskin, eller en hiphoppare. Den slänger ur sig några rytmiska fraser som den upprepar, byter till nåt annat och kör på det.

Den här koloniträdgården finns i Kristineberg på Kungsholmen och är en fantastisk oas mellan Essingeleden och gröna linjens tunnelbana västerut. Jag träffade en vitskäggig man där som berättade att han hängde där varje dag. Tyvärr hade Stockholm stad inte förnyat kontrakten på kolonin, tydligen är planen att bygga bostäder i krokarna och göra om delar av området till park. En park är förstås fint, men samtidigt är parker tråkigt sterila. I en stadspark finns ingen plats för tät undervegetation eller ridåer av buskar och träd. Vitskäggiga män som odlar rabarber, rensar ogräs kring vinbärsbuskar och lägger ut nötter till småfåglar finns inte heller i finfixade parker.

INSPELNING: Lyssna på näktergalen, med tunnelbaneljud och allt.

Fantastisk plats mitt i stan. Rabarber, skäggig 

gubbe, tulpaner och en sjungande näktergal.

Men bland rabarbern fanns förstås ingen kohäger, den fick vi köra tio mil för att se, jag och två andra skådare. Lite tråkig kö i Södertälje var det enda som störde en smula, annars var vägen fram till hägern superenkel. Den stod i en kohage och gjorde det den brukade göra: snappade flugor från kor. Det fina var att även om sörmländska kossor aldrig träffat en kohäger tidigare så tog de det med största naturlighet. Nere på kontinenten finns det nu ganska gott om kohägrar och det verkar som om den kan dra sig mot våra trakter också vad det lider. Jag vet i alla fall att kossorna inte kommer att klaga.

Som sagt, korna verkade 

bara gilla att bli ompysslade.

Efter kohägern tog jag upp betongskådandet igen. Härmsångare hade setts i Tanto tidigare och jag ville göra ett försök. 16:30 började jag leta, men det var inte förrän efter tre timmar jag fick tag på fågeln. Oftast brukar man få kontakt med härmsångaren genom dess sång, men nu tog jag den på gammal hederlig nötning med ögonen. Högt uppe i en björk såg jag nåt röra på sig och med kikaren fick jag se en ljusgul underkropp och en ljust orange näbb. Inget snack, där var den.

Roligt i sammanhanget är att härmsångare har kallats för bastardnäktergal. Utseendemässigt har den inget med näktergalen att göra, men i sången påminner de om varandra. Jodå.