Höst, vinter, vår; kala träd är så grafiskt vackra. Grenarna är svarta mot en grådisig himmel och var och en har en perfekt form. Ett kvitter räcker för att lokalisera en fågel, den håller sig inte gömd i klorofyllet.
I går gick jag genom Tantolunden i Stockholm och kunde konstatera att vårsången bytts ut mot ett uppfordrande pipande. Rödhakar, talgoxar, bofinkar, blåmesar; alla jobbade stenhårt för att hitta käk att stoppa i vidöppna, lysande, hungriga gap.
Arterna arbetade oförskräckta intill varandra på marken. Talgoxungarna hade också lämnat boet och stod och skrek i örat på sina föräldrar. Andra arter fyllde näbbarna med mask och larver och gav sig av mot ett tiggande kvitter nånstans i trädtaket. Exakt vart de tog vägen vet jag inte, det går ju fanken inte att se så här års.
 |
| Löv i Tantolunden. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar