Mer från östra Skåne

SIGHTSEEING KAN MAN kanske kalla det, snarare än birdwatching. Fyledalen, Pulken och Stenshuvud blev dagens erfarenheter – och Fyledelen tog förstapriset.

Vi började annars med att åka till ett tips från i går, Thysells väg, norr om Sandhammaren. En liten grusväg till några sommarhus med några ängar i söder. Dubbeltrast, taltrast, rödvingetrast fanns i mängder, men också nån enstaka ringtrast. Kul att se dem så här i södern. Vid Hagestad fick vi närkontakt med gärdsmyg igen, när vi gick i lövskogen norr om stranden gick det inte att undgå att anfallas av deras pigga sång.

FRAMÅT FÖRMIDDAGEN DROG vi mot Fyledalen, ett område som mest är känt för sina övervintrande rovfåglar. Av såna såg vi inte mycket på plats, men vi slogs ändå av alla röda glador som finns överallt i trakten. Inte konstigt att Tomelilla kommun har en glada i sitt stadsvapen.

Väl i Fyledalen såg vi fler glador, men inte nån av kungsörnarna som sägs häcka där. Men promenaden längs sluttningarnas bokskogar var ändå rätt magisk, det är sällan man går omkring i en liknande miljö. Lutningen gör att man snabbt kommer i samma nivå som de nedersta bokarnas toppar, och sittandes på de torra löven kunde vi följa stenknäckar, bofinkar, entitor och andra fåglars pyssel i ögonhöjd. Smidigt.

PÅ VÄG MOT Simrishamn igen åkte vi lätt mot nordost för att kolla in Pulken väster om Yngsjö. Där, i Kristianstads vattenrike, är snacket i stan mest om alla tranor som rastar, som i ett mindre Hornborgasjön. Drygt ett tusental stod på fälten i dag, men roligast var ändå att få se en första skogssnäppa för i år. I en kohage hade också en stenskvätta hittat en bra plats för eftermiddagsfika.

Stenshuvud togs bara från bilen, ett redigare besök får sparas till senare. Tidigare på dagen gjorde vi mer bilfynd. På vägen mellan Fyledalen och Pulken körde vi förbi ett hus med tre storkbon på taket, alla på väg att fyllas av häckande storkar. Baby boom.

Bokskogen i Fyledalen.

Strax ovanför mossiga rötter: en gubbe med kamera.

Vit stork i Stänkelösa.

Nilgås i Skåne

Välsandat på stranden i Hagestad.

TIDIG MORGON I Skåne i morse, närmare bestämt på Österlen, där jag hamnat tack vare ett uppdrag för tidningen Roadrunner. Men dagens Sverigekryss togs norr om Helsingborg. Där stod en nilgås enligt ett larm på eftermiddagen, och det gjorde den även lite senare när jag själv åkte dit. 313 nu alltså.

Men dagen började på Österlen, på stranden vid Hagestad, några kilometer öster om kända sträckskådarlokalen Kåseberga. Vindarna var inte optimala för att se något femsiffrigt ejdersträck, men de cirka tusen vi såg var ändå imponerande. Men mest imponerande var ändå först en, sen en till, gärdsmyg som kom instapplande över vattnet och fann fast mark i talldungen ovanför stranden. Tufft att väga sju gram och knappt ha nån stjärt och ändå våga lämna Tyskland i skymningen för att flyga en hel natt över havet. Undrar hur många som inte klarade överflygningen.

EFTER AVKLARAT JOBB, som förutom jobb även bjöd på härlig natur kring Kåseberga, Ale stenar och resten av Österlen, så hade det blivit eftermiddag och dags för ett ärende till Lund. På väg dit larmades nilgåsen, och efter avklarat ärende (också jobb) så styrde vi färden upp mot Helsingborg – det är ju inte ofta man bara har sju mil dit.

Vid Hasslarps sockerbruk skulle fågeln vara, på en åker tillsammans med grågäss. Grågässen hittade vi snabbt, men besökaren från England eller Holland, Europas nilgäss kommer oftast därifrån och inte från Afrika, ville inte visa sig. Den lätta paniken som uppstår innan en given fågel ses infann sig och det irrades runt bland dammarna intill för att kolla ifall den lagt sig i nån av dem. Men tillbaka där vi började leta såg vi den till slut, på samma ställe där vi i kikarsvepet sett en gås ligga och sova med näbben under vingen tidigare. Då kunde vi inte se några klara karaktärer utan tog den för grågås, men nu såg vi allt som behövdes, inklusive mörk fläck över ögat och på magen. Så fin så.

Långbent och fläckig, fina nilgåsen.

Isabellstenskvätta i Sörmland

Dålig bild på isabellastenskvätta. Men lillvingen syns.

Min skådarvän fick sin 52:a art.

ÄVENTYRET FORTSÄTTER, I DAG med en isabellastenskvätta utanför Strängnäs. Ett larm kom sent i går efter att upptäckarna analyserat sina bilder och kunnat slå fast att det verkligen var en isabella. Jag vågade vänta in första larmet i morse innan jag drog till Lötfälten, och väl där visade den sig fint på nästan en gång. 312 arter nu då.

När jag hade parkerat i dikeskanten slog det mig att jag inte hade med mig tuben. Fruktsallad var med i en låda, men tubkikaren var inte med. Men ett tiotal skådare var redan på plats, och med dem ett antal tubar att kolla in skvättan i.

FÖRST SATT FÅGELN drygt hundra meter ut i ett plöjt fält – kanske liknande dess vanliga biotop i centralasien – där den pickade i sig de smådjur den kom över. Den var hela tiden rörlig och flyttade sig snart närmare oss så att den kunde ses i fint medljus. När den satte sig på ett litet betongfundament var den bara 30 meter i från oss och då kunde jag med bara handkikaren se den svarta lillvingen som är typisk för isabellan.

Utan tubkikare gick det inte att göra några riktiga detaljstudier av fågeln, förutom när jag snabbt fick låna en skådares tub – då kunde jag också snabbt smälla av ett kasst kort med mobilen. Men med handjagaren gick det ändå att få kläm på isabellans beteende, till exempel att den gärna står mer upprätt än vår svenska stenskvätta. Bra jobbat.

Taltrast på kyrkogården

STAPPLADE OMKRING I joggingskor med flämtande lungor på Norra kyrkogården i eftermiddags. Jag kan inte kalla det träning. Men jag kan konstatera att platsen nog är min del av Solnas bästa naturområde. Mellan gravkamrar och stenar finns både barrskog, lövskog och parkområden med gamla träd.

Jag uppehöll mig på kyrkogården i drygt 20 minuter under sen eftermiddag, så inga fler än bofinkar, talgoxar, ringduvor, koltrastar och nötväckor lät. Kanske inte många fler än dem som har kommit på plats än heller. Trodde jag, tills jag hörde en hes trast uppifrån en gran i minneslunden.Ljus, och inte koltrastmörk. Upprepade teman i den spruckna sången. Så nog fanken var det vårens första taltrast som sjöng upp sig inför raggningsssäsongen.

Sommartidsfåglar

LITE STILLSAMHET EFTER förra veckans trippel med svartstrupig järnsparv, trädlärka och kaspisk pipare. Men våren ångar på, och en kort utflykt till Angarn i går gav lite nya årsarter, typ sädesärla, hämpling och bläsand. Jo, det var nog allt det.

Reflektion apropå nästan ingenting: Avsluta försöken med sommartid! Eller ha sommartid jämt. Kort sagt: håll inte på att byta tid ett par gånger per år. Den här förlorade timmen hänger kvar än och har gjort mig långsam i starten.

Kaspisk pipare på Mörkö

Kaspisk pipare, inte min bild.

FRÅN SVENSK HÄCKFÅGEL i måndags (trädlärka) till nåt alldeles tvärtom. I går vid lunch kom ett larm om en kaspisk pipare som hade setts ute på Mörkö, sydöst om Södertälje. Bara att strunta i våffeldagen och andra uppgifter, och dra. Kryss 311 blev alltså en art som aldrig tidigare setts i Sverige.

En kaspisk pipare sågs i Björneborg, Finland, i måndags. Spekulationer fanns att fågeln skulle fortsätta västerut under natten och möjligen dyka upp på svenska östkusten senare. Jo tjenare, tänkte jag; även om den flyger över vattnet så skulle det vara som att hitta en vegan på en karneval, det finns ju lite kust att gå igenom.

MEN EN KASPISK pipare hittades, och enligt experterna så verkar det vara samma fågel som sågs i Finland. Kanske är det inte så otroligt att det är samma fågel, kaspiska pipare besöker sällan Europa från sina häckplatser norr och öster om Kaspiska havet, så det hade varit mer speciellt om det var två exemplar i ungefär samma trakt.

Mest otroligt är kanske ändå att nån hittade fågeln där ute på Mörkö. Platsen var inte direkt en given fågellokal, utan bara en massa vidsträckta åkrar som är riktigt svåra att överblicka. Dessutom finns liknande åkrar överallt i trakten, och bortanför den trakten, i nästan all oändlighet. När vi kom med bilen på den smala landsvägen och parkerade såg vi att det var ett gäng bläsgäss och sädgäss på en av åkrarna, tofsvipor flög också omkring, så kanske var det de fåglarna som lockade de första skådarna att spana av området.

TYDLIGEN HADE MAN först sett piparen på ganska långt håll från en dungen nära vägen. Men många skådare hade också gått grusvägen fram i nån kilometer för att sedan ta sig så nära piparplatsen som möjligt. Det gjorde vi också. Längs vägen stannade skådare till för att säkra fågeln genom tubkikaren. Jag såg också en fågel i området, men kunde på det avståndet inte avgöra om det var en kaspisk pipare eller eller nåt annat befjädrat som gillade att gå runt på en höstsådd åker.

Sista meterna fram till skådarna sprang jag, jag tänkte snabbt få in fågeln innan jag lugnt kunde kolla in den genom min egen kikare. Men precis som man befarar i såna här lägen så konstaterade de som stod där att piparen nu hade försvunnit ner i ett dike eller bakom en ås. ”Men den kommer nog fram, den är skitfin.” Jaha, men spådomar duger inte för mig nu, jag vill veta var den är!

MEN DET VISSTE ingen under de närmaste två timmarna. Vi vankade av och an för att möjligen få en bättre vinkel bakom åsen, men inte ens folk uppflugna i aspar och björkar lyckades få syn på den. Till slut vågade sig några över ett taggtrådsstängsel och i och med det var isen bruten. Plötsligt stormade hundra skådare över ett dike också, gick vidare i åkerkanten och nådde ett jakttorn varifrån åsens baksida öppnade upp sig. Och där fanns den kaspiska piparen.

Den hade nog varit där hela tiden sen den försvann, ätandes småkryp utan inseende från en massa folk med kikare. Vi såg den precis i kanten av åkern, först bara bakifrån, men snart vände den upp fronten och såg ut att titta oss rakt i ögonen. Då syntes också det speciella bröstbandet, tegelrött lysande mot det grönbruna underlaget.

FOLK STOJADE OCH skrattade, slog varandra i ryggen och gjorde high five. Den tryckta stämningen från minuterna före var helt borta, nu haglade skämten igen och de stackare som åkt direkt från jobbet i bara kostymen såg inte längre ut att frysa i den snåla nordanvinden.

På väg tillbaka till bilarna var det vi som kunde gå med avslappnade steg på grusvägen, de vi mötte hade fortfarande det där stressade steget och orolighetens kval i mörknade ögon. Men alla som kom ut på åkrarna i går fick se fågeln. Och kvart i sex i morse kom larmet som sa att piparen var kvar även i dag, regnet och blåsten under natten fick den nog att stanna. Mums.

Avslappnade skådare med nytt kryss.

Kaspisk pipare, min härliga bild.

Trädlärka vid Angarnsjöängen

OM MAN BERÄKNAR antalet svenska häckfåglar till 253 så har jag sett 242 av dem (har utgått från den artlista som användes vid Fågelfoto-SM 2013). Givetvis borde de fåglar som faktiskt bygger bo och föder upp ungar här vara lite prioriterade för en kryssare, i stället för felflugna gäster. Men nordsångare, lappmes, videsparv, dvärgsparv, tornuggla, jaktfalk, höksångare, gulhämpling, fjälluggla, dvärgbeckasin och blåstjärt – de som återstår att se för mig – är inte så jäkla lättillgängliga om man befinner sig på fel plats vid fel tid. Då kan det vara enklare att åka på en svartstrupig järnsparv, till exempel.

Fram till i går saknade jag tolv av de här häckfåglarna, men en tur till Angarnsjöängen kunde ta bort det skamliga med att inte ha trädlärka på listan. Faktiskt så hörde jag trädlärka redan för ett par år sedan utan att vara medveten om det. Jag har skrivit om det tidigare, om hur jag på väg till en lappuggla ute på Ekerö hörde en sjungande fågel som inte var bekant, men att jag hörde två gubbar prata om den. Jag tyckte att de sa ”trädpiplärka”, eftersom ordet ”trädlärka” inte fanns i min vokabulär på den tiden. Mer kunskap hade alltså gjort att jag hade kunnat kryssa av lärkan redan då.

SEDAN DESS HAR jag inte direkt jagat trädlärkan. Som sagt så kan det både vara enklare och mer intressant att åka i väg och kolla in en raritet. Men ju fler fåglar jag ser, desto viktigare känns det att ta de ”enkla”, de som faktiskt har fasta häckplatser i landet. Trädlärkan börjar komma tillbaka från Sydeuropa den här tiden på året, rapporter från skådare avslöjar det. Ett sånt avslöjande kom alltså från Angarnsjöängen härom dagen, och i går hade jag läge att ge mig ut på jakt.

Att jag kom ut först mitt på dagen hade kunnat spoliera fyndet. När jag kom fram till Tältholmen förstod jag att fågeln hade hörts tidigare på dagen, men att den nu tystnat. Däremot sjöng bofinkar som bara fanken, och på rundan jag gjorde bort från Tältholmen fick jag också årets första bruna kärrhökar, brunänder, skogsduva och spillkråka.

TILLBAKA PÅ TÄLTHOLMEN satte jag mig för att fika. En halvtimme in i kaffet och en nu kall cheeseburgare hörde jag plötsligt det där välljudande lätet, som jag spelat upp i bilen på väg ut, på andra sidan åkern. Jag gick mot de starka tonerna för att kanske hitta trädlärkan sittande nånstans, men i stället rörde sig ljudet ovanför mitt huvud nånstans i himlen utan att jag fick syn på upphovsmannen. Så bra, ändå. En stund senare såg jag en fågel flyga med en silhuett jag inte kände igen: breda vingar och ingen tydlig stjärt. Kanske var det min trädlärka.

Med ett 310:e Sverigekryss innanför västen tog jag bilen för att kolla av åkrarna vid Åsta, södra sidan av Angarnsjöängen. De ljungpipare som några hade sett såg jag inte, men däremot ett gäng sångsvanar. Mindre sångsvan kanske kunde gömma sig i gruppen, tänkte jag när jag började kolla av svanarna från vänster till höger. Och längst till höger låg en svan med bara lite gult på näbben, med kortare hals och mycket annat som tydde på mindre sångsvan. Så kul, ändå. Min första för i år, på två år faktiskt.

Mindre sångsvan, dimmad av en torkad tår på linsen.

Svartstrupig järnsparv på Gräsö

Svartstrupig järnsparv, hane.

KLOCKAN STÄLLDES PÅ strax före tre på morgonen i fredags, tanken var att jag skulle hinna upp till Öregrund för att ta färjan ut till Gräsö nån gång före soluppgången. Anledningen var förstås en svartstrupig järnsparv som visat sig på en matning uppe i Norrboda i torsdags. Det löste sig, och jag fick mitt

Jag var framme vid färjeläget strax efter fem. Det var fortfarande halvmörkt och vinden friskade på rätt rejält, men det var inga problem för färjekarlen att ta de fyra bilarna – alla med skådare – över sundet klockan halv sex. På väg upp till Norrboda kom ett larm om att fågeln setts på samma ställe som dagen före, 20 minuter senare gick jag själv på vägen fram till bondgården där det redan stod ett tiotal skådare.

JODÅ, JÄRNSPARVEN HAR setts, för bara tre minuter sedan var den på marken vid matningen, sa de församlade. Som vanligt räcker inte det om man kom efter just den tidpunkten, så det var bara att ställa sig och vänta och kolla in de talgoxar, blåmesar, gulsparvar, grönfinkar och koltrastar som njöt av de frön som hemmansägaren hade placerat ut. En havsörn flög också förbi, en gröngöling gapade; grågäss, tranor och hägrar flög också omkring över gården. Men ingen svartstrupe, nervositeten steg ytterligare när en sparvhök dök upp i bondens trädgård. Skulle den föredra sibirisk gäst eller nöja sig med de vanliga i häcken?

Efter nån timme visste vi inte vad som hänt, det enda som stod klart var att den inte verkade dyka upp vid matningen igen. Jag ville inte stå kvar och bara glo på en fröbehållare, så jag tog en vända till vänster om huset. Några buskage längre ner i trädgården såg rätt lämpliga ut för en järnsparv att gömma sig i medan den smälte frukostmaten. Ett gäng andra skådare hade fått samma idé och dragit sig bort mot högersidan av trädgården. Därifrån kom plötsligt ett rop om att svartstrupen sågs inne i ett annat buskage. Jag rusade dit, utan att få syn på den.

HELA SKÅDARGÄNGET DROG sig nu till aspdungen bakom buskaget. Några fick syn på delar av svartstrupen, andra såg inte ett smack. Däribland jag. Så jag bestämde mig återigen för att lämna gruppen och gick tillbaka till vänstersidan och ställde upp tuben för att ha koll på buskaget från det hållet. Det lönade sig ganska fort. Medan jag spanade in i riset med tubkikaren fick jag plötsligt en pippi i fokus som jag aldrig sett. Svart huvud och bröst och med ett tydligt ljust ögonbrynsstreck. Det var den där svartstrupiga järnsparven som jag hade väntat på. Den satt helt öppet i gott och väl tre sekunder innan den försvann in i dunklet igen.

Jag ropade dit de andra, men fågeln sågs inte mer just därifrån. Själv var jag nöjd för tillfället och sprang upp till bilen och tog en fikapaus. Men jag var sugen på att se mer av järnsparven, så jag gick tillbaka till gården igen. Jag såg den ganska snart igen, den höll till i buskaget till höger i trädgården, men bjöd inte på några superfina uppvisningar. Däremot kom den snart tillbaka till matningen igen, och under någon minut så fick jag se den riktigt fint.

DET HÄR VAR sjätte gången en svartstrupig järnsparv dök upp i Sverige, eller i alla fall sjätte gången som en setts, så det var många glada miner bland skådarna som äntligen fick se arten. Vanligtvis brukar det vara på höstarna man ser dem, men årets milda vinter kanske har gjort att några stannat kvar. Just järnsparven i Norrboda antas ha kommit fram ur skogarna under det snöfall som kom tidigare i veckan, snön gjorde det helt enkelt svårare för den att hitta mat på egen hand och en matservering var nog lockande. Bra det, tredje nya krysset för i år.

Tundra- och spetsbergsgås

GÅSSKÅDNING I HJÄLSTAVIKEN blev lite spännande i fredags. Mest var det sädgås och grågås på fälten, trea i antal var nog bläsgås. Men bland sädgässen kunde det ju finnas någon enstaka tundrasädgås också, underart med namnet rossicus. En koll gav snabbt ett par kandidater med märkbart tjockare hals, kompaktare kroppar och övervägande svarta näbbar. Jodå, det var tundror.

Vitkindade gäss och kanadagäss rastade också, dessutom sjöng vårens första sånglärkor. Vi tog oss från Hårbykullarna till en kulle i norra delen av Hjälsta och kollade av en flocka sädgäss i hopp om att i det fina medljuset kunna urskilja lite rosa ben också, spetsbergsgäss alltså. Och mycket riktigt, snart fick jag in en i tuben och snart upptäckte jag att ytterligare en betade i samma tubfält. Toppen.

Berglärka och alförrädare trots trög start

EN GANSKA ANNORLUNDA start på året. Mindre av det mesta: skådning, jobb och sånt. Mer av kärlek: inget att förakta. Men här handlar det mest om skådning, så det är den jag kommer att fortsätta att redogöra för.

Mindre av den alltså. Jag har inte varit lika het på att samla på mig arter tidigt på året, den där Betonglistan som jag annars brukar hetsa på står hittills på noll till exempel. Men en tripp till Öland i slutet av januari hyfsade till årslistan en smula, dessutom gav resan två nya Sverigekryss: alförrädare och berglärka – båda arter som jag väntat länge på, framför allt har berglärkan varit lite av en drömart. Äntligen, alltså.

DEN VANLIGA VARDAGSSKÅDNINGEN har det alltså varit lite sämre med, men några guldkorn har den gett. Till exempel spelande pärluggla samma kväll. Jag var på väg från Östersund till Laxviken och fick för mig att stanna längs väg 339 på en slumpmässigt vald parkeringsplats. Direkt när jag öppnade dörren hörde jag en pärlugglas poppande ramsa. Samma sak hände när jag kom fram till stugan i Laxviken: en spelande pärla satt nånstans i byn. Fint.

I går kväll kom nästa topp. Åkte ut till Lappdal vid Angarnsjöängen för att gå till en plats där jag i fjol hörde både sparvuggla och pärluggla. Inget spår av de två, men däremot kattuggla. Klockan var kanske halv sju när en hane hoade i öster. En stund senare hoade det till igen men från ett annat håll. Möjligen är det två kattugglerevir i krokarna.

Bäst i går var ändå två morkullor som drog över kalhygget längs några linjer de verkade ha helt klara för sig. Två tofsvipor roade sig också på andra sidan hygget, ett V med åtta sångsvanar drog mot norr tidigt på kvällen och i skymningen sjöng åtminstone fem koltrastar ljudligt i skogen. Lite vår nu.

Kanske femte dagen

”INTERNET PÅ HOTELLET: ja.” Det betyder att det finns wifi om man sitter i skrubben bakom receptionen. Men även om man sitter där så finns det inte ibland. Därför hattar mina rapporter från Atlanten.

Gick upp till berget på La Isleta igen härom dagen, tog med tuben för att kanske plåta några av fåglarna. Det gjordes. Dessutom företogs en resa till Puerto Rico på sydvästra sidan där en tornfalk i en park blev ny för resan. På väg till bussen såg jag också en seglare i skyn, mycket tyder på att det var en enfärgad seglare, storleken mest. Hann aldrig kolla in den närmare.

I DAG SKULLE NYA delar av ön kollas av, en Nissan Micra med fler skademarkeringar än Lillen Eklund blev vår vagn. Först drog vi till dammen vid Maspalomas där vi såg sothöna, rörhöna och gråhäger. I palmerna intill skränade munkparakiter och över dynerna, som vi inte brydde oss om att gå ut på, var det mängder av seglare – kändes som tornseglare men kunde mycket väl ha varit både enfärgade och blekseglare.

På vägen tvärs över ön mot nordost hände inte supermucho, men var helt ok. Massor av tornfalk i luften, och tre ormvråkar. På 1 500 meter över havet såg jag några duvor på klippan. Känslan då var att det var äkta klippduvor. Sammetshätta, en hanne, koboltmes, kanariepiplärka och ständiga kanariegransångare var andra roliga fynd. Vad roligt det kan vara.

Taltrast. Som jag vid fyndtillfället trodde var nåt annat.

Svarthakad buskskvätta.

Kanariepiplärka.

Tompa och David.

Dagens enda klipphuvud.

Koboltmes i Catalinaparken

SANDLÖPARE VAR PRECIS vad det var, såg hela gänget i går kväll med kikare. Tidigare på kvällen såg jag också två småspovar. Flera silkeshägrar har också observerats längs stranden Canteras.

På eftermiddagen knatade jag norrut mot La Isleta där det blir bergigare. En ganska bra idé, för uppe på den steniga marken fick jag några arter som jag hade hoppats på: kanariesiska, kanariepiplärka, spansk sparv. Dessutom hörde jag det välbekanta knäppet från taltrast, flera visade sig också, och en hona svarthakad buskskvätta födosökte i området.

I MORSE GICK jag till Catalinaparken igen. Inte alls en skön park, mest funkar den som busstorg. Men lite fågel hänger där ändå. Nu när jag lärt mig lätet hörde jag kanariesiska även här, liksom den där gransångaren. En ny art blev öarnas variant på blåmes, koboltmesen. Konstigt nog tycker jag att den har ungefär samma röst som siskorna och gransångaren. Lite sprucken, intensiv, kraftfull. Olika läten förstås, men liknande röster. Koltrast var det förstås i parken också. Rasen heter tydligen cabrerare. Jojo.