Första staren, och fler skogsduvor

FINVÄDER I HELGEN, men lite kallt och inte den anstormning av flyttfåglar man hade hoppats på. Trots att man numera kan förutspå väder och sjöfågeltillgång rätt bra gav vi oss ändå i väg utåt Väddökusten på lördagsmorgonen. Stående vid Sennebyhaken såg vi lite skarvar, uppåt en 30 alfåglar, grå- och havstrut, lite småfågel och en havsörn. Omvägen hem togs genom Pansarudden, men där såg vi inte ett dugg. Men som sagt: finväder.

I dag gick jag runt en sväng inne i stan, ett mål var att se en stare som andra sett vid Barnängen på Söder. Nu har jag sett den också. I Kronobergsparken på Kungsholmen sprang jag på ett par skogsduvor. De såg ut att frysa lite där de satt i en björk, men de brukar ju alltid komma tillbaka så här i början av mars så de borde vara vana. Skönt ändå att se att de klarat flytt och övervintring kring Medelhavet, man vet ju inte vad som kan hända när de inte är hemma.

JAG HAR EN gammal fältguide från 1933, Våra fåglar av Rudolf Söderberg. Redan i den står det att skogsduvorna är på väg att snabbt bli färre på grund av brist på bohål i gamla träd och sånt. Med tanke på hur landsbygden förändrats sen 1930-talet så är det ett under att det finns skogsduvor över huvud taget. På annat håll läser jag att skogsduvan var den vanligaste svenska duvan förr, nu lär det finnas kring 20 000 par bara. Läskig den här världen.

Ålands hav, vid Sennebyhaken på Väddökusten.

En koltrast har börjat komma till balkongen, gillar äpple.

Koltrasten sitter gärna och glor på räcket.

En av skogsduvorna i Kronobergsparken.

Årspremiär på Skinnarviksberget

LITE NY GRAFFITI har tillkommit på plåten som sitter nertill på masten. Annars var Skinnarviksberget sig likt när jag kom upp dit för lite sträckskådning, för första gången sen i höstas. Kanske är det lite tidigt fortfarande, vårfåglarna har ju knappt börjat komma till Skåne än, men jag tänkte att det kunde vara värt det ändå.

Jag kom upp till toppen en kvart efter soluppgången ungefär, tjugo i sju. Några skator var vakna och höll på att förbättra sina bon kring berget, nere på Riddarfjärden satt trutar och måsar och mornade sig. Första sträckkänslan kom när ett par knölsvanar flög västerut framför Stadshuset, men de och de andra knölsvanarna under morgonen kan nog snarare vara övervintrare som gav sig i väg på morgonrundan än flyttare. Samma gällde kanske de storskarvar som flög både åt väst och åt ost.

EN ÄKTA STRÄCKARE kom det i alla fall efter ett tag, en skogsduva som häll stadig kurs österut. Både den och skarvarna var nyheter för betongåret, så jag landar nu på 48 arter. Fjolårets första skogsduva såg jag den 4 mars, första skarven den 12:e – ganska bra synk med i fjol alltså.

Masten på berget, Högalid i bakgrunden.

Riddarfalken

ALLA TORN BORDE ha en falk. Domkyrkan i Uppsala har en pilgrimsfalk och ute i Europa är det inte helt ovanligt att kyrkor och andra höga byggnader har ett falkpar boende i sig, ugglor också ibland.

Av Stockholms alla höga byggnader känner jag bara till tornfalken i Riddarholmskyrkan, lite konstigt eftersom det finns så jäkla många fina kyrktorn i stan. Tornet på Riddarholmen är kanske det finaste, en stor ihålig järnkonstruktion (tror jag) som ger byggnaden en härlig sagokaraktär.

JAG SÅG TORNFALK där för första gången i fjol vinter. Jag såg den flera gånger, men inte under sommaren eller i höstas, kanske kollade jag inte tillräckligt noga. Nu var det ett tag sen den rapporterades, faktiskt inte på hela året. Men så gick jag genom Gamla stan och tog fram kikaren när kyrktornet dök upp framför mig. Några meter under toppen satt den. Jag höll på att missa den på grund av dess litenhet i förhållande till byggnaden, men en ljus fläck i all det svarta fick mig att haja till.

Falken satt i stort sett stilla i en kvart, sen lyfte den och gjorde en lov kring tornet innan den plötsligt ställde in vingarna i attackposition och störtdök. Kanske ställde den en sista allvarlig fråga till en mus.

Riddarholmskyrkan strax före klockan fem i dag.

Första sångsvanen i betongen

EN NY BETONGART för året landade på min lista i går, det måste ju uppmärksammas. Sångsvan är väl ingen kioskvältare precis, folk har sett dem hela året och skulle man ställa sig på Skinnarviksberget senare i vår så är sångsvan på flyttsträck rätt vanligt. Men har man inte haft den tidigare så är den ändå ett kryss.

Den här svanen upptäcktes vid matflotten utanför Operakällaren i Stockholms ström redan på morgonen i går. Där måste den ha varit hela dagen för den var kvar när jag gick förbi sent på eftermiddagen. Den stod och käkade av den utlagda maten och höll bestämt – nästan lite onödigt ilsket – bort alla fåglar som närmade sig; sothöns, gräsänder, knölsvanar.

Sångsvansutfall mot knölsvan.

Sparvhöksjakt på Karlaplan

VÅRFÅGLARNA NÄRMAR SIG. Det rapporteras gransångare från Danmark, sånglärkor och ejdersträck från Skåne och tydligen har de första tranorna nått Hornborgasjön. Stare har setts i Stockholm, liksom en och annan grågås – men själv har jag inte varit ute och tittat så mycket.

Lite kul ändå i morse. Klev upp från tunnelbanan vid Karlaplan när såg nåt fladdra till i ögonvrån. Sparvhök och talgoxe. Mesen hann undan och höken flög upp och satte sig i ett träd vid busskuren. Där var det lite väl mycket rusch, så den bytte till en annan gren där den fick sitta mer i fred och fundera vidare på hur frukosten skulle bärgas.

En sparvhökhona anas där inne i grenverket.

Tjäderhöna i Tärnan

ÅTERBESÖK TILL NORRA delen av Tärnanområdet, samma ställe jag var till i slutet av oktober i fjol. Vintrigare nu, faktiskt riktigt mycket snö inne i skogen. På tal om snö så började det snöa också, den slags oflyt jag haft ett par gånger på slutet. Egentligen inget jätteproblem, men brillorna blir blöta, kikarlinserna också om man inte passar sig. Dessutom, som jag brukar säga, så hade ju samma mängd nederbörd i ett varmare väder betytt regn, och det är ju alltid värre.

Större hackspett hördes hacka direkt jag ställde bilen, talgoxe och blåmes lät också. Sen lugnade det ner sig totalt, hörde inte ett dugg när jag kom in i skogen. Spår av hackspett fanns i alla fall överallt, under nästan varenda telefonstolpe längs den snötäckta skogsbilvägen låg grankottar som hade blivit länsade på frön, större hackspett sätter ju fast sina kottar i springor i träd eller stolpar för att komma åt fröna – hackspettsmedjor kallas de.

INTE LÅNGT FRÅN en sån smedja brakade det till ordentligt. En tjäderhöna lyfte och flög över den lilla vägen österut. Vid förra besöket hade jag ju två skogshöns utan att se dem tillräckligt bra för att bestämma arten, i dag var det ingen tvekan om att det var en tjäder. Kul med sånt här nere i Uppland.

Nere vid ett litet torp hörde jag en domherrehona pipa. Ljudet kom närmare och rätt vad det var kom den flygande över huvudet på mig. Sen tog det slut på fågel. Ja, ett par hackspettar till såg jag faktiskt.

Välanvänd hackspettsmedja. Ingen smed dock.

Gran som hann bli drygt 40 år.

Perfekt torp. Hyr gärna ett sånt nånstans i skogen. Ring.

Vattenrall och berguv

EN SÅN DÄR grej som inte är okej att sprida: drog från jobbet redan vid tre. Tanken var att åka ut till Norra Djurgården och kolla om det gick att höra berguvarna som brukar hoa från gasklockorna i Hjorthagen den här tiden på året. Men först åkte jag förbi Råstasjön.

Därifrån ville jag främst ha med mig vattenrall, ett par såna brukar ju hänga kring matningen där. Men det första jag såg när jag kom fram var en annan kortstjärt, en gärdsmyg. Kan inte hjälpa det, men den fågeln är ju en av de bättre man kan tänka sig. Koltrastar, talgoxar, blåmesar och en rödhake hängde också där. Märkte att koltrast har högre rang än rödhake, när koltrasten ville käka talgboll flyttade sig rödhaken direkt.

Jag spankulerade lite lojt för att spana av de öppna sumpgölarna kring matningen för att leta efter rallen, men så vände jag mig om och såg den sitta vid matningen. På tal om fåglar som är bra så är ju vattenrallen en av dem. Riktigt häftig teckning med det blåa och det kamouflagiga på samma gång. Troligen är det väl kamouflage båda färgerna hjälper till med.

SEN DROG JAG mot Husarviken på Norra Djurgården. Där såg jag berguv i fjol den 8 mars. Då var det barmark och det frasade om fjolårsgräset, i år var lägdan täckt av snö. Skymningen kom strax efter femtiden och förhoppningen var att ugglorna (det finns två därute vid Stora Skuggan) skulle flyga över lägdan för att sätta sig på gasklockorna, som den jag såg för snart ett år sedan gjorde. Men inget hände, och när det skymde på mer så kändes det som det skulle bli bom på ugglan.

En annan skådare var på plats, och han påminde om att ett larm från i går sagt att uven hördes från det vattentorn som ligger i Lilljansskogen, strax ovanför KTH. Vi gav oss av från den öppna ängen och körde in på en liten väg nära vattentornet och klev ur. Direkt hörde vi ett hoande. Vi tog oss närmare vattentornet och hörde lätet allt bättre, men vi fick aldrig syn på den. Tio över sex hördes det sista hoandet.

Väl hemma kom ett larm. Nån hade hört en berguvshona ungefär en halvtimme efter vår kontakt, troligen kom lätet från gasklockorna.

Vattenrallen vid Råstasjön.

Lägdan vid Husarviken, Lidingö mitt fram.

En juvenlil duvhök satt och spanade.

Längsgående streck, inte tvärstreckad.

Sol på Örudden

SOLEN SKEN OCH vattnet var öppet, när vi kom ut från tallskogen möttes vi av hundratalet knölsvanar med röven i vädret och halsen födosökande i vattnet. Vi var på väg ut mot Örudden på Torö för att kolla lite sjöfågel och förhoppningsvis få lite nya årskryss.

Några enstaka sångsvanar fanns också i vattnet, nya för i år. Annars var det mest knipor som guppade i småvågorna, kan det ha varit ett tusental totalt kanske. Mäktig syn, men som alltid så slutar man bry sig om de arter som finns i stora mängder, det är ju de fåtaliga och kanske ovanliga man helst kollar in. Men till knipornas försvar kan sägas att utan dem hade det fantastiska ljudet från deras vingslag när en havsörn kom för nära aldrig hörts.

VI SPANADE I ytterkanterna av knipflockarna och upptäckte efter ett tag några alfåglar. En skådare intill gjorde oss också uppmärksam på en tobisgrissla i vit vinterdräkt som låg och guppade i tubkikarens yttre verkningsområde. Småskrakar och storskrakar flög omkring eller simmade på vattnet, och en skraktyp visade sig vara en hona salskrake som flög in och la sig bland kniporna. Den var väldigt svår att hitta, trots att den inte är helt lik en kniphona.

Tolv sidensvansar kom över huvudet på oss, en korp uppehöll sig ute på småöarna västerut och ett gäng skarvar höll till ute på den lilla fyren i söder. På vägen hem såg vi också en hökuggla i en trädtopp. Totalt: inte helt illa för en dag i februari.

Ungefär mitt i bilden, salskrakshonan med vit kind.

Sydväst från talldungen, Örudden.

Årets andra hökuggla, vägen mot Torö.

Karlbergskanalens lugna vatten

JOBBAR UNDER ETT par veckor på ett kontor på det allra västraste av Kungsholmen, bortanför St Görans sjukhus, ungefär mittemot Karlbergs slott, heter det kanske Stadshagen här? Alldeles nedanför rinner Karlbergskanalen fram och vid den ligger ett område med kolonistugor. I fjol var kolonilotterna lite intressanta eftersom en övervintrande svarthätta brukade käka där. I år verkar folket vid den matningen inte vara lika aktiva med sina fröer och talgbollar, så nån svarthätta har inte setts där.

När jag tog en nypa luft i går så gick jag ner mot kanalen för att kolla läget. Kanalen var öppen och ett gäng gräsänder simmade omkring där tillsammans med en ung knölsvan. Uppe bland stugorna flög det omkring både talgoxar och blåmesar, ganska många pilfinkar hängde också i buskarna. Men mer härligt än så var det inte.

Koltrastar sitter här och var i buskarna.

Knölsvan och gräsänder i kanalen.

Lite årskryss i Fäboda

VID DEN HÄR tiden för ett år sedan hade jag fyllt på årslistan med 74 arter. Jag minns hur det var, jag drog runt på det mesta som rapporterades. Samma fåglar rapporteras från Uppsalatrakten och andra platser även i år, men eftersom fjolårets flängande underblåstes av viljan att livskryssa snösparvar, vinterhämpling, korsnäbbar och annat, en syssla som inte behövs i år, så har artlistan inte blivit lika lång.

I år har jag faktiskt mest hållit mig inne i stan. Betonglistan har lockat, och dessutom tar det mindre tid i anspråk att ta en sväng på stan i stället för att pumpa mil i bil. I dag gjorde jag ändå en liten utflykt norrut, till matningen väster om Fäboda på Norra Järvafältet. Där finns alltid några säkra arter som behövdes på årslistan, till exempel svartmes, tofsmes och talltita. Sagt och gjort.

PÅ VÄG FRÅN Fäboda passerar man pizzerian i Viby, där såg jag ju en nötkråka för några veckor sedan. Den visade sig inte i dag. Men det blev spännande ändå. I ett träd satt minst 30 stenknäckar, och flera småflockar anslöt. Till slut var det säkert uppåt en 50 stenknäckar i trädet. Dessutom flög en mindre hackspett förbi i snögloppet och satte sig i ett annat träd.

En annan syssla jag roade mig med i fjol var att alltid ha fler arter på listan än det hade gått dagar på året. Det höll ända fram till dag 229 har jag för mig. Eftersom jag slöat i år ser det svårare att klara sig genom vintern. Mina 57 arter hittills räcker en dryg vecka till om jag inte ligger i.

POST SCRIPTUM. Två korpar flög förbi vardagsrumsfönstret hemma i Solna. 58 arter och en dag till alltså. Dessutom har jag sett en sparvhök jaga kring huset vid två tillfällen i dag. Lycka till.

Mysko syn, fjärilslarv i snön.

Fasan och sidensvans på Söder

GANSKA TRÅKIG FÅGELTID, i alla fall inne i betongen. Extra trist blev det av sån där feber. Senast jag hade feber bodde jag i Frankrike, året var 1988. Eftersom jag bodde på internat så fick jag ligga i sjuksäng inne på skolan, i det de kallade l’infimérie. Skolkamraterna gav mig pommes frites och ost på rasterna. (Det sista är troligen bara påhitt, jag minns inte hur det var.)

Den här febern låg jag på rygg i soffan och kunde bara notera att jag missade de få fåglar som rapporterades inifrån stan. En fasan till exempel, och ett gäng sidensvansar. Men i dag var jag på benen igen och gav mig av mot Södermalm och upp på Åsöberget där fasanen skulle ha setts. Jag hann inte mer än komma till Kvastmakarbacken innan jag såg den, lugnt spatserande kring några odlingsbänkar. Bra bra.

SIDENSVANSARNA HADE SETTS inte långt ifrån Årstabrons norra fäste, också på Söder. I lekparken där finns ett äppelträd, och senast jag gick förbi där så tänkte jag att det borde kunna upptäckas av till exempel sidensvansar. Precis det hade de gjort. De satt i trädet och kvillrade sällskapligt med varandra.

Efter det vandrade jag av och an längs Årstaviken, främst för att kanske springa på en flock grönsiskor. Men jag fick inte syn på några, bara talgoxar, blåmesar och grönfinkar, och närmast Eriksdalsbadet även en större hackspett. Gott om koltrastar också förresten, alltmer sjungande.

BYTTE SEDAN STADSDEL och hamnade på västra Kungsholmen, i Kristineberg. På berget nedanför Lidnersplan fanns en matning som hade lockat både steglits och grönfink, men de drog därifrån när en sparvhök började intressera sig för dem. Höken satt kvar ett tag innan den flög bort. Lite senare kom den tillbaka i full kareta, jagandes en koltrast som den inte fick tag på.

Den feberfria turen avslutades vid rishögen nere vid vattnet nedanför Fredhällsparken. Den lilla gärdsmygen som jag såg på nyårsdagen var på plats nu igen. Rolig fågel.

Suddiga sidensvansar plåtade genom kikaren.

Fasanen tittar fram lite blygt.

Satte sig sedan helt öppet.

Februaridöden

ÄRLIGT TALAT ÄR det rätt tråkigt just nu. Alla återseenden av gamla arter som hör januari till känns inte lika kul längre. Man har sett trastarna, gräsänderna och talgoxarna nu, och än dröjer det innan det fylls på med nya arter söderifrån.

Just därför har det kanske passat bra att jag varit på vift, avslutade förra veckan med att göra hotellreportage i Oslo, Petter Stordalens nya hotell The Thief. Jodå, bra grej. Men Oslofjorden var helt istäckt så nåt annat än några förbiflygande gråtrutar blev det knappt.

I går blev det en runda i stan, kanske hoppades jag mest på grönsiskor eftersom de saknas i år. Men det var vanvettigt lugnt, en sparvhök som flög över Eriksdalslunden mot Årsta var det enda utöver det vanliga, och där är ju trots allt sparvhök egentligen inget utöver det vanliga.

Värt att tycka om är ändå att dagarna måste ha blivit nån timme längre redan. Klockan tre är inte lika med godnatt längre, och det visar om inte annat på att våren ändå är på gång.