Bläsandsbåge över Söder

EN AV ÅRETS FINASTE obsar kom i morse, uppe på Skinnarviksberget. En av skådarna sa att han såg ett sträck på långt håll i öster. Vi andra hittade det snart och kunde se att fåglarna kom rätt emot oss. Simänder, sa nån efter ett tag, och rätt snart kunde de bestämmas också; den vita buken skvallrade bläsand lång väg.

Många gånger man tittar på fåglar så är det inte de enskilda individerna man ser, utan den organism som skapas när många fåglar rör sig tillsammans samtidigt. Ett moln av starar, en tjirpande flock gråsparvar, gäss i plogformation. Vi kollade snabbt av änderna för att upptäcka om nån annan art hade nästlats sig in i den, men den bestod bara av bläsänder. Då kunde vi slappna av och bara njuta.

Änderna flög sida vid sida i en bred båge. Vingarnas undersidor blixtrade till som silver när morgonsolen nådde dem snett bakifrån, vi stod bara tysta när de passerade rätt ovanför oss. När de avlägsnade sig västerut kunde vi räkna hur många de var. Vi kom fram till 63 individer, så bågen som for fram över himlen var minst 70 meter från den ena sidan till den andra.

EN MINDRE FLOCK på 15 bläsänder kom lite senare, i den gruppen ingick även två stjärtänder. En stor flock sädgäss flög även de västerut, och av rovfåglarna fick berget närkontakt med en sparvhök och en duvhök – en havsörn rörde sig längre bort. En ensam gulärla på flykt förbi berget avslutade morgonpasset.

På eftermiddagen gick jag upp till bergknallen igen i hopp om att få se fler rovfåglar, särskilt bivråk låg högt upp på önskelistan. Nån sån skymtade jag aldrig, eller möjligen såg jag tre som skruvade i uppvindarna på väldigt långt avstånd. Läckrare var då en gammal havsörn med helvit stjärt som flög över Rålambshovsparken med ett byte i klorna.

Sparvhökar och duvhökar var också uppe, och säkert tre havsörnar till. Men eftermiddagens höjdare blev en lärkfalk som vi upptäckte när den just lämnade Hornstull och sträckte västerut.