Vårkänslor bland Solnas skator

NOVEMBER, OCH HUNDRATALS miljoner fåglar har lämnat Sverige för att äta och må gott söderöver. På hemmaplan kan man ju tycka att det är lite väl dött så här års, men redan nu finns vårkänslor. Skatorna har till exempel redan börjat gå runt på husvisningar eller renovera sina gamla hem.

Jag la märke till det i morse. Två skator uppehöll sig kring en en kvistsamling i en naken kastanj; kanske deras gamla bo eller ett helt nytt som de börjat bygga på. Skator hänger ihop med sin partner hela livet, säkert en rätt smart idé eftersom de då inte behöver ragga när andan faller på, utan kan gå direkt på häckningen när temperaturen blivit tillräckligt behaglig framåt vårkanten.

Klockan tio från boet sitter ju en skata.

Några timmar vid Högbyhatt

SYDÖSTRA SIDAN BESÖKTES förra helgen, i dag blev det nordvästra sidan av området som kallas Hågadalen-Nåsten och ligger sydväst om Uppsala. Större hackspett och en flock domherrar redan när vi klev in i skogen verkade lite lovande, men mycket mer såg vi inte under tiden vi gick söderut mot Högbyhatt. Där, i nåt som är mer gammelskog, hoppades vi få se gråspett. Eller i alla fall nåt annat än större hack, spillkråka kanske, gröngöling eller tretåig.

Men det blev inget annat i spettväg, däremot trädkrypare, nötväcka, blåmes, talgoxe, talltita och nötskrika. Vi hängde kvar i området nån timme innan vi knatade tillbaka då dimman började komma och termometern säkert föll några grader till (till +2 visade det sig). Uppe vid bilen igen fick vi pilfink, gulsparv och stenknäck, den sistnämnda blev dagens roligaste art.

Ingen höjdardag i skogen alltså, men som vanligt helt jäkla fantastiskt att det finns skog.

En gubbe vid hygget, Högbyhatt.

Fågelfritt i Nåsten

EN SÅN DÄR dag då det känts som om solen inte har gått upp. Men eftersom lördagen var en sån där dag då jag inte gick upp, så fick jag nöja mig med dagens ganska usla förutsättningar; mörkt, grått och miljoner vattendroppar som hängde i luften.

Jag hörde förresten på radion att den 18 november är en av bondepraktikans så kallade jämmerdagar, en dag då man inte ska ta några beslut för framtiden, anträda en resa eller ens födas på. Vädret pratas det inte om när det kommer till jämmerdagar, men det passade in rätt bra ändå.

LADDADE FÖR GRÅSPETT och åkte till Nåsten, naturreservatet sydost om Uppsala. Verkar vara ett lovande ställe med många olika skogsbiotoper, men gråspett lockades inte av platsen i dag. Nu gick jag inte speciellt långt in i skogen, ett par tre kilometer kanske, men faktiskt var det riktigt dött över huvud taget. Mindre hackspett såg jag, kungsfåglars pipiga pianden, några titor, ett par nötväckor; men det var allt. Inga skator eller kråkor ens. Jag skulle kanske ha stannat i soffan.

Kajornas kvällsprogram

JAG ÄR FORTFARANDE väldigt förtjust i flocken med kajor som sveper över husen kring Narvavägen när det mörknar. Ibland blir flocken så stor att den liknar en starflock, och precis som för stararna så blir flocken en egen organism med sitt eget speciella rörelsemönster. Jag vet inte om det är starflockarna i sig eller rörelsefenomenet de skapar som kallas för murmaration på engelska, men jag skulle vilja använda ordet på det här skarorna av kajor också.

Speciellt läckert är det en klar dag, som det var i går, då himlen går från djupt blå till varmt gult längst ner i väst. Många av fåglarna sätter sig till slut i allén på Narvavägen och jag tror inte att en del bilägare som har sina bilar parkerade där tycker det är så läckert egentligen. De bilar som står rakt under träden får nämligen ta emot flera kilo skit. Men vad fanken.

Många kajor, en flock.

Det vita i skiten är också skit.

Fler tallbitar i Salem

DET ÄR TALLBITSTIDER som sagt, och de senaste två veckorna har drömmen varit att kunna räkna in fågeln på Betonglistan, inne i Stockholms innerstad alltså. En av stans vassare skådare fick in en flock i tubkikaren över Hornsberg tidigare i veckan, så chansen fanns ju helt klart.

Men morgonskådningen på Skinnarviksberget gav inga tallbitar. Vi hajade till på varje flock som syntes över stan, ett par grönfinkflockar fick onödigt mycket uppmärksamhet till exempel, men några tallbitar sågs inte. Däremot såg vi en jätteflock sidensvans på väg västerut. Hela gänget på minst 120 fåglar gick rakt över min gamla arbetsplats, Hötorgsskraporna vid Sergels torg. Härligt, för jag har väntat tills nu för att se sidensvansar i betongen.

TALLBITAR OCH SIDENSVANSAR är inte direkt porträttlika, men så här års har de ungefär samma beteende. Flockvis kommer de in från de djupa skogarna i norr och öst, säkert ända från Ryssland, för att hitta mat. Det de gillar bäst är bär, och just rönnbär verkar ligga högt upp på önskelistan.

Så när city inte levererade tallbitar gav jag mig av till ett säkrare ställe, parkeringen vid Salems centrum. Redan när jag var på väg in i parkeringsrutan såg jag rörelser i buskarna, det var ett gäng på kanske sju tallbitar. Närmare än så, bara några få meter, har jag aldrig varit de här fåglarna (inte så konstigt eftersom jag såg de första på sträck så sent som för en vecka sedan). En röd hanne och några honfärgade (några kan ha varit ungfåglar också) brydde sig inte om att jag stod där, utan proppade obesvärade i sig av bären. Så vitt jag kunde se borde det kunna mätta dem i några dagar till.

En tallbitshanne käkar rönnbär.

Lite akrobatik...

... lönar sig.

Östermalms kajor

EN ÅTERKOMMANDE SYN utanför kontorsfönstret på eftermiddagarna är den stora flock med kajor som drar över hustaken. Jag har försökt använda alla metoder jag kan för att uppskatta hur många de är, och jag tror att det rör sig om ungefär 500 fåglar.

De drar som sagt runt över stan och sätter sig då och då på ett hustak en kort stund innan de drar vidare. Allén utmed Narvavägen verkar också poppis. På väg upp till tunnelbanan hör jag dem sitta och småsnacka med varandra med mjuka små kraxanden. Det är kul att tänka sig att det ljud som folk uppfattar som ett jädra oliv, i själva verket är dialoger och konversationer kajorna emellan. Riktigt mysigt.

En del av Östermalmskajorna.

Tallbit över Örudden

SKÅDARTEMPOT ÄR INTE högt så här års. Visserligen är jag ute ungefär lika mycket som tidigare, men det är himla mycket färre fåglar därute. De flesta har ju dragit härifrån. Men det blir aldrig helt stilla, till exempel flyttar fortfarande en del arter och mer oväntade arter kan fortfarande komma in, som i fjol då en bruntrast dök upp vid Låssa kyrka i Uppland.

En av de där flyttarna som enligt alla kalendrar ska röra sig söderut genom Sverige den här tiden är tallbiten. Ett säkert ställe tidigare år verkar ha varit Örudden på Torö norr om Nynäshamn, så därför drog jag dit i morse. Jag hann inte mer än ställa ner tubkikaren på den steniga stranden innan en av gubbarna som redan var på plats såg en intressant flock. Visst var det tallbit, 22 stycken till och med, som flög rakt över oss med västlig kurs.

Inom en halvtimme kom ytterligare två tallbitar, en av dem gav också ifrån sig det där typiska lätet som avslöjar en tallbit. Ett annat läte jag hörde på väg ner mot stranden var en leksakstrumpet. En av gubbarna på Örudden sa att det var en domherre, troligen en inflyttad fågel från öst. Spännande läte. I övrigt var det inte superspännande där ute, förutom nio sträckande stjärtmesar, två mycket troliga skärpiplärkor och så tallbitarna förstås. Och vädret. Helt kanon.

PÅ VÄG NORRUT stannade jag till i närheten av ett ställe där det setts lappuggla tidigare på dagen. Några skådare i en björkdunge avslöjade var den satt, och jag fick en ganska makalös obs av den där jätteugglan som tillsammans med hundratals andra av sin art har glatt södra Sverige med sin närvaro det här året.

I går var jag också ute en sväng. Först till Angarnsjöängen och sen till Fysingen. Höjdaren vid Angarn var nog en varfågel som flög över platsen där jag satt och fikade, vid Fysingen gladde jag mig åt att se tre salskrakar – troligen en hanne i vinterdräkt och två ungfåglar. Jodå.

Video från lappugglan.

Så här ser jag ut när jag skådar, det har man ju inte koll på själv.

Mycket vatten i Fysingen, man fick vada till tornet.

Boysen på Örudden.

Reveludden på Torö.

Lappugglan som satt bredvid väg 73.

Stretchar vingen lite.

Småskådning i Vada

SKÅDARHELGER PÅ ANNAN ort blir lätt väldigt intensiva. Allt ska hinnas med, från tidiga morgnar och kryssdrag till uggleskådning och ett glas gott. Därför var det skönt att hinna med lite vardagsfågel i dag, när jag tog en snabb eftermiddagstur till Vada, tre mil norr om Stockholm mot Brottby till.

Klassisk lantbruksmark var det jag möttes av, alltså stubbade åkrar, kohagar, enebackar och skogsdungar. Gulsparvar stöttes upp ur åkrarna, inga lappsparvar. Ute på enebacken pep det av kungsfågel, där fick jag också kontakt med en tofsmes.

I EN SKOGSDUNGE hörde jag det bekanta ljudet från stjärtmes och snart såg jag också en tio, tolv av de vita, långstjärtade fåglarna befinna sig i en björk en kort stund. Strax intill hade en större hackspett sin smedja i en tall, där bearbetade han en grankotte för att komma åt de fina fröna. En entita i en en blev den sista arten innan skymningen blev mer påtaglig, och jag åkte hem.

Jo, den där småskådningen är inte så dum den heller.

En helg i Skåne

SKÅDNINGEN FLYTTADE TILL Skåne över helgen. Vi åkte ner tidigt på fredagsmorgonen och drog direkt med hyrbilen från Sturup till Kullaberg nordväst om Höganäs. Vinden var rätt frisk, men inte så kraftig att den hade tryckt in några av havets mest spännande fåglar, som stormfågel, men vinden räckte för havssula, alkor och tretåig mås.

Havssula har jag fascinerats av sen jag först såg fågeln på en resa i Bretagne för några år sedan. Så stor och så snygg; helvit med svarta vingspetsar. Nästan i samma ögonblick vi kom fram till bunkern nere på klipporna så visade sig den första sulan. Sen kom en till och en till; till slut var det minst ett tjugotal som snurrade omkring utanför oss och dök från hög höjd ner i det skummande vattnet efter fisk. En riktig wow-känsla om man som jag aldrig sett de där fåglarna på nära håll.

Tordmular och några sillgrisslor flög också förbi strax över vattenytan. Rätt vad det var kom en riktigt liten alka med snabba vingslag runt hörnet på klippan i norr. Det kunde ju inte vara nåt annat än en alkekung, och mycket riktigt så sa en av experterna att det var just vad det var. Riktigt lyxigt så långt.

Fiskmås och gråtrut flög hela tiden över vattnet, ibland kom en småskrake förbi. Plötsligt kom en mås med ett tydligt W på ovansidan av vingarna flygande helt nära. Tretåig mås, förstås! Precis som ungfåglarna ser ut i boken. Ytterligare fem stycken flög förbi under timmarna vi stod där.

SKÅNE ÄR VERKLIGEN speciellt för en fågelskådare, allt verkar finnas där. Efter Kullen tog vi en biltur för att kanske springa på ytterligare nåt, till exempel var en större piplärka vid en gödselstack värd att åka på. Vid gården Lönhult hittade vi gödselstacken, och snart också den större piplärkan. Piplärkor är häftiga fåglar, och den här varianten inget undantag.

Efter en natt i Foteviken drog vi till Falsterbo för att göra en intervju med Björn Malmhagen. Vi hängde där och snackade medan ringmärkarna fångade in gärdsmygar, stjärtmesar och blåmesar. Efter det drog vi för ett kryss igen, den här gången en hona rödhuvad dykand som låg i Krankesjön. Sånt händer bara i Skåne.

Till saken hör att vädret var makalöst hela tiden. Vinden från fredagen hade lagt sig nästan helt, och både lördag och söndag var helt vindstilla med blå himmel. Ingen vind betyder att ugglor rör på sig extra mycket, och natten mellan lördag och söndag riggade personalen på fågelstationer för att fånga och ringmärka ugglor. Vi besökte dem som hastigast och fick vara med att fånga några pärlugglar. Senare under natten fick de en hornuggla också.

En hornuggla såg vi förresten på söndagen också, den kom faktiskt insträckande från Danmark och landade nånstans mellan fyren och Nabben. Under timmarna vi stod nere på Nabben fick vi också se kungsörn, mängder av av ormvråk, många glador och en massa andra fåglar som gjorde det stora lyftet mot södern och vinterkvarteren.

En pärluggla får stå ut med att få vingen mätt.

Lite snarkning på Ljungen.

Lite hagel får inte störa naturbehoven.

Bistra miner vid bunkern vid Kullens fyr.

Stativskugga över Ljungen, kallar jag den här.

Den här kallar jag Sol och moln vid Hovs hallar.

Jag plåtar en fotograf som plåtar en fågelfotograf. En engelsman i mitten bryr sig inte om det.

Tärnanområdet och annan vildmark

SENASTE BOKINKÖPET BLEV en ganska gammal bok, utgiven 1999. Den heter Fågellokaler i Uppland och Stockholms län, och handlar precis om det som titeln säger. Dessutom innehåller den riktigt fina guider till var man vinterskådar bäst, var man hittar högst koncentration av rastande gäss, beskrivningar över vart man ska åka för att lyssna på ugglor om vårvintrarna, en förteckning över områdets nationalparker och naturreservat och en massa mer.

En guidebok med 13 år på nacken är förstås inte helt klockren; vägar kan har lagts om och skogar kan ha huggits ner, men med det i minnet så är det ändå en helt fantastisk bok att använda sig av för att upptäcka nya fåglar – och kanske framför allt nya fågelmarker. Det blir ju lätt att man håller sig till de gamla vanliga platserna när man ger sig ut, men med den här boken på nattduksbordet så behöver man inte missa några av alla fantastiska platser som finns i närheten.

I SÖNDAGS ÅKTE jag därför till ett område öster om Brottby. I boken kallas det Tärnanområdet efter en av sjöarna som finns där. Jag blev alldeles lycklig av att gå omkring i en riktig skog. Då och då hördes en bil som körde på den krokiga vägen i norr, men aldrig det där malande ljudet från motorvägar som så ofta ligger som en kuliss i den stockholmska naturen. Här hördes i stället mesarnas pip, hackspettarnas hackande och nötskrikornas skrän – det enda som överröstade dem var när porlande bäckar kom i dagen. Men det är ju ett härligt skogsläte det också.

Svartmes, blåmes, talgoxe, nötväcka, större hackspett och nötskrika var några av de arter jag träffade på, och alldeles intill där jag parkerade bilen befann sig fem mäktiga korpar. Jag gick och tänkte på att det nog inte skulle vara omöjligt att springa på en järpe, tjäder eller orre, särskilt inte när jag kom upp på en tallbeväxt bergsknalle. Precis då lämnade två stora fåglar ett träd framför mig och flög bortåt. I den täta skogen var det svårt att se vad det verkligen var, men två honfärgade skogshöns var det, tjäder eller orre.

Jag hamnade också rakt under ett träd där en större hackspett höll till. Den hade satt fast en kotte i en springa i en gren och bearbetade kotten för att komma åt fröna. Då och då tog den upp kotten och vred den lite för att komma åt nya frön. Jag vet inte riktigt, men det kan ha varit första gången jag såg en hackspettsmedja.

VILDMARKEN FINNS, OCH den ligger inte långt hemifrån nån av oss. I vildmarken finns svamp, bär, fåglar, luft, fyrbenta djur, träd och mjuk mossa. Ren lyx. Och ju mer vi vet om de här platserna och var de finns, desto bättre förberedda blir vi på att säga ifrån om nån får idén att torrlägga, göra golfbana, bygga Elgigantenlador och annat som tar bort unika livsmiljöer. Så det så.

Karta över Tärnanområdet från boken Fågellokaler i Uppland och Stockholms län.

Härlig skogsbilväg i Tärnanområdet.

Skedstork utanför Norrköping

REGNIGT I STOCKHOLM, så det lockade inte att vara utomhus. Jag satt i soffan och hoppades på att lite tuffare typer skulle hitta nåt spännande inte alltför långt hemifrån, och strax före klockan ett kom larmet om skedstorkar i Norrköping. Kanske lite på gränsen, 20 mil enkel resa ungefär, men samtidigt inte helt galet för en ny art och några timmar med bilradiounderhållning.

Svensksundsviken var adressen till storkarna. Tornet de setts från låg nån kilometer från parkeringen och naturen var en fantastisk blandning av mader, betade hagar, bergsknallar och öppet Östersjövatten. Allt var grått och blött, så de två vita skedstorkarna lyste verkligen där de stod ett par hundra meter ut i maden. Gråhägrarna intill syntes knappt alls.

SKEDSTORKAR FINNS I södra delarna av Europa, men de allra flesta finns i Afrika och österut genom södra Asien. De som hittat till Norrköping kan väl möjligen vara några européer på utflykt. Första gången jag såg skedstorkar var för knappt ett år sedan i Israel, där fanns de i stora grupper i våtmarkerna.

Norrköpingsfåglarna betedde sig precis som de i Israel, de lät den långa skedformade näbben gå från höger till vänster i vattnet för att hitta nåt ätbart. De verkade hitta det de behövde, för efter ett tag gav de upp födosökandet och började fixa med sina fjädrar innan de stoppade näbben under vingen och ställde sig och vilade.

Spången ut till tornet.

Regn och dis, och en häger mellan storkarna.

Stiligt ändå i sin grå enkelhet.

Sovdags, bara hägern fortsatte jobba.

Det låter och olåter

OMVÄGEN TILL JOBBET gick i dag via tunnelbana till Fridhemsplan, buss till Hornstull, promenad genom Tantolunden och tunnelbana till Karlaplan. Det var grått och mörkt, och det småskvatt hela tiden men utan att det började regna på riktigt. Höstmorgon alltså, men ändå ganska varmt, sådär en 13 grader kanske.

En förhoppning var att nån tidig sidensvans skulle ha hittat en klase rönnbär att smaska på, men nåt sånt levererades inte. Det var faktiskt riktigt stilla, förutom vanligheter som mesar, gråsparvar, kajor, kråkor, skator och björktrastar. Enda gången det hettade till lite var när en duvhökshona flög bara ett par meter ovanför huvudet på mig; de är rätt kraftfulla och stora när de kommer så pass nära.

ANNARS REAGERADE JAG mest på allt som låter i en stad, även när klockan inte är mer än halv åtta på morgonen. Tunnelbanetågen, trafiken och flygplanen som kommer in varannan minut över Söder för att släppa av folk på Bromma. När allt låter på samma gång försvinner blåmesarnas ljusa små läten.

Inne i Tanto svängde en stor sopbil runt på gångbanorna för att sopa bort de löv som hunnit falla till backen, jag tyckte inte att det såg ut att gå särskilt bra för den. På gräsmattorna körde en kille runt på en åkgräsklippare för att ta topparna av gräset inför vintern. Ett gäng kommunalare stod och kollade på en kollega som rände ett järnspett på en sten upprepade gånger, oklart varför. Och på andra sidan Årstaviken pågick nåt slags bygge som ekade över vattnet. Vilken olåt alltså.

När jag närmade mig Ringvägen hörde jag två skarpa signaler från en visselpipa. En del skådare använder visselpipa för att berätta att de ser nån rolig fågel där de står, och intensiteten i de här visslingarna fick mig att tänka att nån sett en kungsfågelsångare eller nåt annat häftigt. Men när jag hörde pipan igen såg jag att det var en tant som blåste i den för att locka på sin jycke som sprang omkring i snåren. Kungsfågelsångare får jag vänta med till en annan gång.