Stjärtmes och domherre i parken

SNABBCHECK I OMGIVNINGARNA vid lunchtid, och sprang faktiskt på flocken med stjärtmesar igen, två gånger till och med. Första kontakten fick jag i några träd i Gustav Adolfsparken, deras läten avslöjade dem. Jag försökte räkna hur många de var, men lyckades inte mer än halvbra – de rör ju sig hela tiden och försvinner ibland bland grenarna, som efter det senaste snöfallet är lika svarta och vita som stjärtmesarna själva. När de sedan flög därifrån var det lättare att räkna dem. Sju.

Andra gången jag såg dem var på Karlaplan, platsen där jag har sett dem flest gånger under de snart två månader de har varit stan. Innan dess gjorde jag en lov i Gustav Adolfsparken, och det mest spännande var att en hyfsat stor flock domherrar var på plats. Tio fåglar räknade jag till, fyra var hannar med härligt röda bröst.

Årets första havsörnar i Betongen

TRAVADE LÄNGS STRANDVÄGEN på lunchen och upptäckte årets första betongörn cirklandes över Skeppsbron. Havsörn är rätt vanlig inne i stan vintertid, men jag vänjer mig aldrig med dess enorma storlek i jämförelse med andra fåglar. Även på lite avstånd så slås man av de breda flaken till vingar och den där näbben som är så bra att riva upp djurmagar med.

Bara några minuter senare såg jag havsörn nummer 2. Då stod jag vid Matflotten i Stockholms ström och örnen gjorde sina svängar över Riddarfjärden. Den kom snart rakt över mig och gled bort nordost över Grand Hôtel. Två andra skådare hade också lagt märke till den, men resten av folket såg inte när en av världens största fåglar svepte över huvudet på dem. Synd, för jag tycker ändå att det är riktigt sensationellt att se de där jättarna i stan, eller var man än får se dem.

EN HAVSTRUT I ungdräkt sågs också från Strandvägen, och i resten av vattnen kring Gamla stan och Skeppsholmen märks det att det börjar bli vintrigare. Kylan har gjort att mer is har lagt sig i vikarna och enligt väderleksrapporterna ska det bli ännu kallar under veckan, så mitt tips är att koncentrationen av fåglar bara kommer att öka – både vad gäller havsörnar, måsfåglar och änder.

Brunand hade jag särskild koll efter i dag, men jag såg då ingen i flockarna av gräsänder, viggar och sothönor på vattnet. Däremot fick jag syn på smådoppingen i dag igen. Den dök efter käk på samma ställe som i går, vid Skeppsholmsbrons fäste på Skeppsholmssidan.

Äntligen kom smådoppingen

SMÅDOPPINGEN VID SKEPPSHOLMEN dök äntligen upp i dag. Den dök ner också, 85 procent av tiden jag såg den så var den under ytan. Men jag hann plåta den med mobilen genom handkikaren, ingen kanonbild men ändå.

36 arter i betongen så långt då, trots att jag försökte leta upp några siskor i alarna längs Årstaviken. Men icke. Bara en massa vanliga mesar, ett par större hackspettar, grönfinkar, kol- och björktrastar och lite sånt.

SISKOR HITTADE JAG däremot tidigare på dagen. Jag hade tagit mig ut till Viby på östra sidan av Järvafältet och i några alar vid sjön Ravalen satt uppemot tio grönsiskor och kanske fem gråsiskor och knaprade alkottsfrön. Vid matningen på norra sidan av sjön såg jag också årets första gulsparvar, rödhake och bergfink.

Några minuter tidigare hade jag också fått syn på den nötkråka som har befunnit sig upp vid Vibys pizzeria sedan i höstas. Den var fortfarande kvar. Inget konstigt med det, den bor väl där.

Lilla smådoppingen på Skeppsholmen.

Knölsvan utanför Nationalmuseum.

Och så den där nötkråkan i Viby.

Hägern smet utanför Betongen

BARA EN KORT promenad på lunchen, gick ner till Djurgårdsbron för att möjligen hitta nån stackars skarv eller gråhäger. Gråhäger fick jag också, men tyvärr inte på Betonglistan. Jag upptäckte hägern flygande österut rakt över Nordiska museet, och Djurgården är ju tyvärr utanför betongen. Hade jag kommit tidigare så hade jag kanske sett den komma över Gamla stan eller från Nybroviken, men nu blev hägern bara ett årskryss, inget betongkryss.

Några storskarvar låg väster om bron inåt stan, och alldeles intill bron rastade 15 skrattmåsar – med sina röda näbbar såg det ut som om de frös. En kråka satt på en stolpe mitt på bron och några gräsänder var lika mycket under bron som väster och öster om den. Men alltså, ingen stor dag.

Vårlekar

SKÅDNING PÅ LUNCHEN igen, i dag en tur runt Skeppsholmen i jakt på den där smådoppingen som trilskas. Som vanligt inte ett spår av den, och i övrigt mest gräsänder, storskrakar, knölsvanar, nån knipa och måsfåglar.

Kråkor och kajor också, förstås, och en kråka gjorde en så lustig flygning att jag tänkte att den kanske hade vårkänslor, denna nollgradiga slaskdag. Den gjorde helt enkelt volter i luften, snurrade ett varv runt sig själv och kraxade lite glatt. Ser kul ut.

Skatorna som jag ser på väg till tunnelbanan i Solna, och som jag skrev om i slutet av november, fortsätter med sitt bobestyr. Det är ju inte dags för dem att häcka än, men den som är ute i tid kan ju komma i gång på stuberten när vädret tillåter.

På samma sätt jobbar gräsänderna på Skeppsholmen. De flesta simmar runt i par, och några av dem har redan börjat uppvakta varandra. Hannen lägger sig mittemot honan på vattnet och så nickar de båda i samma snabba takt. En hanne klev också upp på sin hona så att hon trycktes ner i vattnet helt och hållet, under försöksparningen bet han henne i nacken hela tiden. Hur står hon ut?

Domherrar i Gustav Adolfsparken

GICK UPP TILL Gustav Adolfsparken på lunchen, en ganska generös park i Betongens nordöstra hörn mellan Karlavägen och Valhallavägen. På väg dit hörde jag en ovanligt röststark blåmes, ti ti ti to to to närmast skrek den ut när den kom cyklande uppför Banérgatan. Men det var ingen blåmes, det var cykeln själv som gnisslade och gnall. Osmort tramphus, kanske, om cyklar nu har tramphus.

Strax därefter hörde jag nån sorts storfink, men när den svängde in på Karlavägen så förstod jag att det var en gammal bil med ett akustiskt problem, fläktremmen kanske. Men väl inne i parken fick jag höra fink på riktigt, högt över träden kom en flock fåglar som lät som domherrar och när jag kommit fram till platsen där jag fick för mig att de hade satt sig så såg jag också att det var domherrer. Först såg jag två honor och en hane, sen visade sig ytterligare en hona och en hane, och när de lyfte för att byta träd såg jag att det var sju exemplar av en av storskogens finaste fåglar som hade gjort en repa till stan.

TALGOXAR, BLÅMESAR, PILFINKAR, koltrastar, skator och en kråka var också ute på lunch. En nötväcka också. Och just som jag tänkte tanken att det borde kunna dyka upp en trädkrypare så var det en som pilade uppför ett träd alldeles intill. När den flög till ett träd en bit bort så dök det upp ytterligare en, strax flög den bort till sin polare.

Bara minus en grad men ändå ganska kallt, gjorde att leverbiffen smakade extra gott. Och en extra fin avslutning på lunchskådningen blev det när jag på väg ner längs Narvavägen såg gänget med stjärtmesar komma flygande från träd till träd i riktning Karlaplan. Troligen är det samma stjärtar som jag upptäckte runt fontänen den 6 december förra året.

Bom, bom, bom, bom

IBLAND FÅR MAN inte det man vill ha. Handlar det om att man åker på ett larm om en fågel men den inte är där den skulle vara, så kallas det på skådarspråk att man dippar. I går blev det en sån dag, för den där svarthuvade truten som setts vid Svartåns utlopp i Hjälmaren, vi pratar Örebro i Närke, var inte där när vi kom fram.

Svarthuvad trut är en riktigt fin måsfågel; lite större än gråtrut och den enda av de stora som har en svart luva. Jag fick se en sån här i Israel förra hösten och gillade verkligen dess vackra flykt och coola uppenbarelse. Men truten i Örebro vile inte vara kvar där vid vaken tills vi kom fram. Den hade visat sig på morgonen men dragit åt sydväst, kanske har den tagit sig till Vänern, Vättern eller nån annan sjö neröver.

Några gråtrutar letade sig in till vaken, och speciellt en av dem gjorde att det brusade till i leden. Den kom på en annan kurs än de andra gråtrutarna, gjorde en lov över vaken innan den satte stadig kurs mot sydväst. Många tyckte att den hade ett svart huvud och att det kunde vara den åtråvärda gästen, men bilder tagna på fågeln visade att det var en vanlig gråtrut. Bom, alltså.

DÄREMOT GAV RESAN några årskryss. En hökuggla satt i en tall längs E18 nån mil väster om Örebro, och nere vid trutvaken satt havsörn och i alarna längs ån satt ett gäng grönsiskor. Fler årskryss, till och med Betongkryss, blev det i dag. Målet var först och främst att till slut få den där smådoppingen vid Skeppsholmen, men trots två försök så kammade jag noll (bom nummer två).

Småskrake ropades också ut via sms, men den fick jag inte syn på (bom tre), inte heller brunänderna som skulle finnas vid Preemmacken på Norr Mälarstrand (bom fyra). Brunänderna visade sig till slut vara helt omöjliga, eftersom de vid en närmare titt var viggar. Samma viggar ropades senare på dagen ut som småskrake. Flera bommar på dem, alltså.

Betongkryssen blev i stället ringduva, bofink och havstrut; de två första i Kronobergsparken och truten vid Kastellholmen. 33 arter så långt.

Fikapaus i väntan på trut.

Hökuggla i stället för trut.

Kufar och småprat

KAJA BLEV LÄTT. Konstigt att jag kunde missa den i går, för i dag såg jag kajor överallt. Smådoppingen vid Skeppsholmen såg jag inte i dag heller, trots att jag var på plats bara några minuter efter att några fått se den. Kanske har jag mer tur senare i veckan. Steglits blev den andra arten jag plockade in som ny i dag, så totalt 30 betongarter hittills. Fem arter som andra sett saknar jag nu, men förutom smådoppingen är det arter som går att plocka in under året.

Det blåste en del i dag så det var inte superhärligt att dra omkring inne i stan. Att man framstår som lite annorlunda när man står i en park med kikare om halsen och glor upp i träden bryr jag mig inte så mycket om. Faktiskt tänker jag att det är många andra som verkar ganska kufiga på stan. Typ de ryska och italienska turisterna som driver runt från tidig morgon till sen kväll och plåtar byggnader. Eller hundägarna som går och småpratar med sina jyckar om det ena och det andra. Och han gubben bakom Nationalmuseum, som jag såg när jag letade efter doppingen, som stannade och läste texten på alla elskåp och brevlådor som fanns där längs kajen. Jaja, alla får göra sin grej.

PÅ TAL OM småprat så är det ungefär vad fåglarna håller på med också. Ingen riktig sång från nåt håll. Koltrasthannarna som på somrarna är de som står för det tydligaste soundtracket i stan sitter bara och smågnolar för sig själva. Stenknäckarna knäpper i träden, skatorna kurrar sällskapligt mot varandra och pilfinkarna kan inte sluta snacka om alla frön de hittar. Blåmesar och talgoxar håller möjligen på som de alltid gör, svårt att veta, deras läten försvinner i mängden senare på året. Steglitserna sjunger i och för sig på rätt bra, lägger in lite pruttljud i sången för att det inte ska bli för märkvärdigt. Rödhakar sjunger förresten hela vintern för att markera sina revir. Men det har jag inte hört än. Får bli i helgen.

Omstart för skådningen

HELT NYTT ÅR, och alla fåglar får sin plats i solen igen. Nyårsdagen är en riktig skådardag då folk ska dra i gång sina årslistor, och till och med skator, pilfinkar och gräsänder får lite uppmärksamhet. Gå in på Svalan och kolla antalet rapportörer i dag jämfört med i går så står det solklart att det ibland krävs ett nytt år för att få oss att börja rapportera igen.

Fåglarna som enligt Svalan fanns där ute i dag fanns troligen i går också. Säkert den gärdsmyg som jag äntligen fick se nere vid Tranebergsbron på Kungsholmen också. Hade jag masat mig dit i går så skulle jag ha landat en placering högre på Betonglistan än jag nu gjorde, sexa eller sjua eller vad det blev. Jag stannade på 109 arter i betongen, vinnaren hade 126 och har fått mina gratulationer.

TOTALT SÅGS 156 arter innanför Stockholms tullar förra året, inte illa. Under årets första betongdag skrapade jag ihop 28 arter och hoppas att tävlingen avbryts i detta nu eftersom jag ligger i delad ledning när det här skrivs. Roligast var den där gärdsmygen, en fantastisk liten fågel som jag faktiskt inte sett så ofta över huvud taget. Roligt var också att stjärtmesarna var kvar uppe på Karlaplan, lite oväntat att de inte hade dragit vidare.

Förra året startade med livskryss på bändelkorsnäbb i Polisparken på Kungsholmen. Nån sån invasion verkar inte ha skett i år. Men jakten är som sagt i gång. Redan i morgon ska jag se till att sudda ut några arter som jag bommade i dag, inte minst den där smådoppingen som sågs utanför Skeppsholmen. Men jag har kaja kvar också, den blir lätt.

Gärdsmyg som kollar rätt in i kikaren.

Den verkar ha sitt revir i en rishög.

Färsk vintersvamp i Tantolunden.

Matflotten vid strömmen.

Vinterljud vid Tysjöarna

TYSTNADEN FINNS PÅ ett helt annat sätt här i Jämtland. Till och med inne i stan blir det helt tyst på nätterna, nåt som aldrig händer i till exempel Solna där jag bor. Till och med lilla Huvudstagatan utanför lägenhetsfönstret brusar dygnet runt, och de stora vägarna hörs även om man dragit sig undan till nåt naturreservat utanför Stockholm.

Men i går, i Tysjöarna, en bit norr om Östersund, hörde jag E14 nästan hela tiden. Inte dånande som E18 eller E4, men ändå ett ihållande brus av trafik på väg västerut, kanske mot Åre. Lite trist. Men det gick ändå inte att missa korparna som småpratade med varandra medan de flög söderut på ganska hög höjd. 16 korpar totalt, och aldrig mer än några låga kraxanden som för att hålla kontakt inom den glesa flocken.

En större hackspett lät höra av sig också. Den satt i en telefonstolpe där den kilat fast en kotte som den hackade fröna ur, ännu en sån där finurlig hackspettsmedja. Några högtoniga pip hördes också. Kungsfågel, kan man tänka, men jag såg inga. I stället rörde sig ett gäng talltitor rastlöst mellan tallarna och rev loss barkfalgor från stammarna för att möjligen hitta några småkryp att sätta i sig. Kanske är det ljusa lätet deras lilla kontaktläte. Vid bilen hörde jag ljusa läten igen, men den här gången var det faktiskt kungsfåglar det handlade om.

Snön som känns så lätt blir ändå 
för mycket för några av björkarna.

Ån håller sig fortfarande öppen.

Ingen indian i Jämtland

JUL I JÄMTLAND, och flockarna med sidensvans ägnas lite extra tid sedan ett larm om amerikansk indiansidensvans (Cedar waxwing) kommit från Surahammarstrakten i Västmanland dagen före julafton. Men varken de svansar som äter paradisäpplen vid brorsans hus i Östersund eller de som letat bär hos föräldrarna i Brunflo har varit mindre, haft gulare mage, saknat vita vingprickar eller haft vita stjärttäckare. Inga indianer i Jämtland vad jag kan förstå.

Farsans fågelmatning verkar funka bra för talgoxar och blåmes, även några domherrar har visat intresse. Flockarna med domherrar är annars överraskande många. Överallt är de. Längs vägarna ser man dem i trädtoppar, uppe i Laxsjö var det mängder hos familjen Sjökvist och inne i stan hos brorsan hängde de också. Han hade också grönfink och gråsparv i träden.

Gråspett hoppas jag fortfarande på, gärna en enkel vid nån matning i krokarna. Ska ge mig ut i skogen på egen hand också, men vet inte riktigt i vilka skogar den gråe kan tänkas vara i. Men under letandet så kan ju annat dyka upp, skogshöns till exempel.

Jultomte i Brunflo.

Vinterväglag mot Laxsjö.

Snårig skog vid Slåtte.

Stärtmesarna kvar på Karlaplan

STJÄRTMESARNA JAG SÅG för ett par veckor sedan verkar (länk) ha fastnat för träden kring fontänen på Karlaplan. Senast i går såg jag hela gänget på åtta fåglar röra sig högt uppe i kronorna, troligen så hittar de det de behöver i matväg däruppe. Roligt.