Sista betongskådningen

TILLBAKA I VARDAGSLUNKEN, även om det är söndag. Kom att tänka på att det nog var sista dagen att göra nåt åt Betonglistan eftersom jag snart drar till Östersund och firar jul. Så jag gjorde ett halvhjärtat försök till nya arter genom att ta mig till den fina matningen i Tantolunden; Söders fågelbar.

Snösiska missade jag i vintras, gärdsmyg har också gäckat mig i år. Vinterhämpling har också setts i stan, men ingen av mina luckor fylldes under mitt korta besök på söder. Däremot verkade fåglarna som uppehöll sig kring matningen ha det kanon. Mest var det pilfink och gråsparv, och de båda ser ju alldeles fantastiska ut i vintermiljö. De är ju så oansenliga annars, men en sån här dag kommer de bruna inslagen i deras dräkter fram på ett magnifikt sätt.

Grönfink, koltrast, en större hackspett, blåmes, talgoxe, en björktrast, kaja, kråka och en skata med spännande läte lät sig väl smaka av det fågelbaren hade att erbjuda. Men som sagt, inget nytt på årets Betonglista och jag lär alltså stanna på mina 109 arter som just nu räcker till en delad sjundeplats.

Vintrigt på toppen av Tantolunden.

Alpfågel i Pragelato

HAMNADE HUX FLUX i de italienska alperna i torsdags, blev genom jobbet inbjuden till invigningen av en Club Med-resort i Pragelato. Kanske känns namnet igen från OS 2006 då backhoppningen och längdåkningen avgjordes i den byn. Faktiskt är det delar av OS-byn som nu ska användas till turistande skidåkare. Nära Pragelato ligger Sestriere där Stenis och andra slalomåkare tävlat genom tiderna.

Roligast att komma till ett nytt ställe är att kolla av vilka fåglar som finns där. Redan i bilen upp från Torino sågs förstås lite skator och kråkor, vid en våtmark stod ett gäng hägrar tillsammans med vita storkar också. Uppe i byn var det först alla mesar som jag la märke till, de for omkring i ett lärkträd utanför en byggnad; blåmes, talgoxe, tofsmes, svartmes och talltita – lite som en uppländsk skogsmatning alltså.

Men höga alptoppar påminde inte om Uppland, inte heller lärkskogen som klängde på bergssidorna. En sån skog skulle om den låg i Ryssland vara perfekt för bändelkorsnäbb, men här var det inte riktigt att vänta förstås. I stället såg jag mindre korsnäbb, fyra fåglar som också verkar ha lärt sig att bända upp lärkkottar.

PRAGELATO HADE FÅTT minst tre decimeter nysnö under det senaste dygnet så backarna var mjuka och fina. Utanför backarna fick jag några helt magnifika åk i djup lössnö, ibland kändes inte ens botten. Perfekt uppladdning för en lunch på en restaurang i backen alltså. Och på Capanna Molino, lunchkrogen, fick jag se de första alpjärnsparvarna. Två fåglar hittade lite brödsmulor på altanen och satte sig på takskägget mellan måltiderna.

En annan fågel man hoppas på när man är på 2 500 meter över havet är förstås snöfinken. Och mycket riktigt såg jag en handfull vitsvarta finkar passera pisterna under dagen. En fågel man hoppas på men aldrig lär får se är lammgamen som sveper över bergen i jakt på döda djur. Men hoppet finns.

DET BLEV BARA en skiddag, hemresan var bokad till lördag förmiddag så det var bara att sätta sig i en folkabuss och dra mot flygplatsen i Torino. En ny art som dök upp på resan nerför berget var stjärtmes. Jag såg den långa stjärten när fågeln flög över hustaken i en by, hade jag varit ännu närmare hade jag säkert sett att det var den lite mörkare rasen som bor i de här krokarna. Ormvråkar satt också på post längs vägen, och nere på slätten utanför Torino såg jag också en storskarv flyga förbi. Arrivederci.

Till höger och under liften var snön perfekt för offpist.

Alpjärnsparv som spanar.

Linsfodralet blev en fågel det också.

Bordsvin borde det alltid finnas.

Spettdag i Tärnan

MAGISK VINTERDAG I Stockholm i dag. Fem grader kallt, nysnö i massor och blå himmel. Jag tog turskidorna och begav mig till Tärnanområdet öster om Brottby. Tre olika hackspettar blev dagens skörd, på topp hade jag mitt livs andra tretåiga hackspett.

Den tretåige fick jag kontakt med bara fem minuter efter att jag fått på mig skidorna och börjat åka längs en bilväg. Jag stannade för att plåta en fin gran vid ett hygge då jag hörde ett lite lustigt läte. Det lät som hackspett, men inte som den vanliga större hackspetten som man kunde vänta sig, utan lite annorlunda.

Rätt vad det var såg jag en fågel högt uppe i ett träd kanske hundra meter in på hygget. Jag fick inte riktigt grepp på hur den såg ut, men det kändes inte som större hack. Plötsligt lämnade den trädet och flög åt höger, och då fick jag se det gula huvudet – bästa sättet att känna igen en hane tretåig hackspett!

FÅGELN SATTE SIG på baksidan av en högstubbe. Eftersom jag hade skidor kunde jag ge mig ut på hygget för att försöka runda stubben och komma på rätt sida. Det var lite slitigt att ta sig fram, skidspetsarna fastnade i ris och smågranar under snön, men till slut kom jag närmare stubben. Rätt vad det var tittade ett litet näbbigt huvud fram bakom stubben, liksom för att kolla vad som var på gång.

När jag kom runt såg jag att spetten satt i ett hål högt upp på stubben. Under några minuter fortsatte den med att ömsom titta på mig och försvinna in i hålet. Jag försökte ta några bilder med mobilkameran genom handkikaren och efter lite bök fick jag ihop ett par bilder som håller som bevis på att jag sett tretåig hackspett i Uppland.

TRETÅIG HACKSPETT ÄR mest av allt en Norrlandsfågel som behöver gamla skogar för att överleva. Arten har minskat rejält under flera, flera decennier, ända sedan skogsbruket blev industrialiserat, och själv hade jag bara sett den en gång tidigare i skogarna kring Handöl i Jämtland. Den jag såg i Tärnanområdet kan mycket väl vara en av de sydligaste i Sverige.

Mer vanlig här nere, men inte sjukt vanlig, är spillkråkan. Nån kilometer norr om hygget fick jag höra den helsvarta spettens rop (röd hätta förstås), och snart kom den också flygande över mig. Samtidigt passerade en korp och lite senare en större hackspett. När jag stod och tittade på spår efter vad jag misstänker är orre i snön passerade ett tiotal sångsvanar i en plog på väg söderut. Och tillbaka vid bilen kom dagens andra spillkråka skrikandes.

Tärnan är toppen, dit drar jag fler gånger.

Tretåig hackspett med gul hjässa.

V-strecken i nacken är också typiska.

Orrspår, möjligen. Har inte mätt linsskyddet för jämförelse än.

Solnedgång redan strax före klockan två.

Mysig gammal bondgård vid Lilla Harsjön.

Stjärtmes på Karlaplan

DET ÄR DAGEN efter det stora snöfallet i Stockholm, och stan är lite förändrad. Lite lugnare, lite tystare – liksom dämpad under några decimeter snö. Kanske det var därför jag hörde talgoxar och blåmesar så väl när jag kom upp ur tunnelbanan vid Karlaplan i morse. De flög omkring högt i träden som står runt fontänen, och när jag spanade lite extra fick jag se en fågel med riktigt lång stjärt. Ingen tvekan, det var en stjärtmes.

Fågeln rörde sig hela tiden och när den flög några meter åt sidan såg jag att det var flera långstjärtade där uppe, fem kunde jag räkna till i brådrasket. Eftersom jag vet att stjärtmes saknas på mångas Betonglista (länk till listan) för i år så skickade jag ett gruppmeddelande om upptäckten, sen gick jag vidare till jobbet. Väl på kontoret hade jag två missade samtal från två av toppnamnen på listan. Jag ringde upp och sa åt dem att snabbt dra sig mot Östermalm, fåglarna kunde ju vara kvar.

JAG BESTÄMDE MIG också för att gå tillbaka till Karlaplan för att hålla ett öga på mesarna tills betongfolket kom. Stjärtmesar är ju rastlösa typer och sitter inte stilla nån längre stund. Tillbaka vid fontänen såg jag hur ett gäng stjärtmesar korsade vägen och satte sig i ett träd alldeles utanför Fältöversten. När jag närmade mig bytte de träd och drog sig alltmer mot Valhallavägen längs Erik Dahlbergsallén. Valhallavägen utgör gränsen för det vi betongskådare kallar Betongen, och jag var rädd att de stora träden längs den skulle vara alltför lockande för mesarna och göra så att de ivriga kryssare jag hade kontakt med på telefon skulle missa dem.

Plötsligt var stjärtmesarna helt väck. Jag hade inte sett dem flyga upp mot Valhallavägen, men jag hade heller ingen aning om vart de hade tagit vägen. Kanske var de uppe mellan husen på Fältöversten, men dit tog jag mig inte på grund av låsta dörrar och odechiffrerbara koder. Ett meddelande kom, Claes hade sett en flock på åtta stjärtmesar på Värtavägen. Kanske var det samma gäng som var vid Fältan bara minuter tidigare.

JAG STOD KVAR på Erik Dahlbergsallén, vilket visade sig vara klokt. För rätt vad det var hörde jag stjärtmesläte igen och snart satt de också i ett lågt träd bara några meter framför mig. Jag larmade igen, och bara nån minut senare dök först Mats och sen Claes upp. Där kunde vi räkna in dem till totalt åtta stycken. Mats utökade tack vare det här ledningen, och Claes knappade in på andraplatsen. December blir spännande.

Liten fågel, lång stjärt. Mobilkameran ljuger aldrig.

En flygbild, lite oväntat.

Dubbla kryss i Enköping

DECEMBER BÖRJAR JU bra. Höstskådningen har annars varit ganska trög, men i dag blev det lite fart igen med två nya kryss: lappsparv och kungsfiskare.

November minns jag som en grå kuliss med blomsprutefukt i luften så gott som varje dag. Men sista dagarna av månaden ordnade vädret upp sig med minusgrader och en halvdecimeter snö, i går brände jag runt med skidor på en golfbana till och med.

I DAG VILLE JAG ut på fågeljakt, och rapporter om lappmes norr om Enköping fick mig att rulla bilen ditåt. Efter några svängar in på allt mindre vägar stannade jag på en plats som verkade vara rätt, och några minuter senare stod jag bredvid några ensilagebalar och kollade in mindre korsnäbb, steglits, grönfink, bergfink och bofink.

Lappsparv brukar hänga ihop med gulsparv så här års, men inga gulsparvar syntes till. Jag svepte med tubkikaren över den oslagna ängen och plötsligt dök en avvikande sparv upp. Ljust hjässband, ljus sparvnäbb och tydliga vingband – där hade jag nog fanken min lappsparv.

HELA FLOCKEN AV småfåglar som satt på ängen lyfte plötsligt och lappsparven hängde förstås med. Jag kollade av träden intill och såg att en stort gäng gulsparvar hade anslutit, så jag antar att lappsparven hängde med dem. Men det dröjde innan jag fick se den igen, och då på lite längre håll. Jag var precis på väg att dra mig tillbaka till bilen, eftersom -10 grader började kännas i kroppen, när jag skannade av trädtopparna på andra sidan ängen. Mitt bland gulsparvarna satt den igen. Snyggt.

PÅ VÄG TILL bilen kom ett larm om kungsfiskare inne i Enköping så jag drog mig förstås dit. När jag hittat lokalen dröjde inte länge innan jag fick se den. Ganska läckert med en blänkande blå fågel i de där omgivningarna. Det öppna vatten den hade hittat låg nämligen precis vid reningsverket i stan, och det var inåt de öppna reningsbassängerna den drog efter att ha suttit på ett kaveldun i nån minut.

Där tappade jag den, men tydligen hade den kommit tillbaka efter ett litet tag enligt ett nytt larm lite senare. Själv firade jag med att fika i bilen på en parkering, bara ett par meter från en rönn som fick besök av uppåt en tio sidensvansar under tiden jag satt och åt en macka. Också snyggt.

Bilar med fågeldekaler, bra 
tecken på att man hamnat rätt.

Hona mindre korsnäbb i en gran.

Kl 12: där är söder. Solen står inte högt så här års.

Så jäkla fina de där sidensvansarna.

Och så hungriga.

Vårkänslor bland Solnas skator

NOVEMBER, OCH HUNDRATALS miljoner fåglar har lämnat Sverige för att äta och må gott söderöver. På hemmaplan kan man ju tycka att det är lite väl dött så här års, men redan nu finns vårkänslor. Skatorna har till exempel redan börjat gå runt på husvisningar eller renovera sina gamla hem.

Jag la märke till det i morse. Två skator uppehöll sig kring en en kvistsamling i en naken kastanj; kanske deras gamla bo eller ett helt nytt som de börjat bygga på. Skator hänger ihop med sin partner hela livet, säkert en rätt smart idé eftersom de då inte behöver ragga när andan faller på, utan kan gå direkt på häckningen när temperaturen blivit tillräckligt behaglig framåt vårkanten.

Klockan tio från boet sitter ju en skata.

Några timmar vid Högbyhatt

SYDÖSTRA SIDAN BESÖKTES förra helgen, i dag blev det nordvästra sidan av området som kallas Hågadalen-Nåsten och ligger sydväst om Uppsala. Större hackspett och en flock domherrar redan när vi klev in i skogen verkade lite lovande, men mycket mer såg vi inte under tiden vi gick söderut mot Högbyhatt. Där, i nåt som är mer gammelskog, hoppades vi få se gråspett. Eller i alla fall nåt annat än större hack, spillkråka kanske, gröngöling eller tretåig.

Men det blev inget annat i spettväg, däremot trädkrypare, nötväcka, blåmes, talgoxe, talltita och nötskrika. Vi hängde kvar i området nån timme innan vi knatade tillbaka då dimman började komma och termometern säkert föll några grader till (till +2 visade det sig). Uppe vid bilen igen fick vi pilfink, gulsparv och stenknäck, den sistnämnda blev dagens roligaste art.

Ingen höjdardag i skogen alltså, men som vanligt helt jäkla fantastiskt att det finns skog.

En gubbe vid hygget, Högbyhatt.

Fågelfritt i Nåsten

EN SÅN DÄR dag då det känts som om solen inte har gått upp. Men eftersom lördagen var en sån där dag då jag inte gick upp, så fick jag nöja mig med dagens ganska usla förutsättningar; mörkt, grått och miljoner vattendroppar som hängde i luften.

Jag hörde förresten på radion att den 18 november är en av bondepraktikans så kallade jämmerdagar, en dag då man inte ska ta några beslut för framtiden, anträda en resa eller ens födas på. Vädret pratas det inte om när det kommer till jämmerdagar, men det passade in rätt bra ändå.

LADDADE FÖR GRÅSPETT och åkte till Nåsten, naturreservatet sydost om Uppsala. Verkar vara ett lovande ställe med många olika skogsbiotoper, men gråspett lockades inte av platsen i dag. Nu gick jag inte speciellt långt in i skogen, ett par tre kilometer kanske, men faktiskt var det riktigt dött över huvud taget. Mindre hackspett såg jag, kungsfåglars pipiga pianden, några titor, ett par nötväckor; men det var allt. Inga skator eller kråkor ens. Jag skulle kanske ha stannat i soffan.

Kajornas kvällsprogram

JAG ÄR FORTFARANDE väldigt förtjust i flocken med kajor som sveper över husen kring Narvavägen när det mörknar. Ibland blir flocken så stor att den liknar en starflock, och precis som för stararna så blir flocken en egen organism med sitt eget speciella rörelsemönster. Jag vet inte om det är starflockarna i sig eller rörelsefenomenet de skapar som kallas för murmaration på engelska, men jag skulle vilja använda ordet på det här skarorna av kajor också.

Speciellt läckert är det en klar dag, som det var i går, då himlen går från djupt blå till varmt gult längst ner i väst. Många av fåglarna sätter sig till slut i allén på Narvavägen och jag tror inte att en del bilägare som har sina bilar parkerade där tycker det är så läckert egentligen. De bilar som står rakt under träden får nämligen ta emot flera kilo skit. Men vad fanken.

Många kajor, en flock.

Det vita i skiten är också skit.

Fler tallbitar i Salem

DET ÄR TALLBITSTIDER som sagt, och de senaste två veckorna har drömmen varit att kunna räkna in fågeln på Betonglistan, inne i Stockholms innerstad alltså. En av stans vassare skådare fick in en flock i tubkikaren över Hornsberg tidigare i veckan, så chansen fanns ju helt klart.

Men morgonskådningen på Skinnarviksberget gav inga tallbitar. Vi hajade till på varje flock som syntes över stan, ett par grönfinkflockar fick onödigt mycket uppmärksamhet till exempel, men några tallbitar sågs inte. Däremot såg vi en jätteflock sidensvans på väg västerut. Hela gänget på minst 120 fåglar gick rakt över min gamla arbetsplats, Hötorgsskraporna vid Sergels torg. Härligt, för jag har väntat tills nu för att se sidensvansar i betongen.

TALLBITAR OCH SIDENSVANSAR är inte direkt porträttlika, men så här års har de ungefär samma beteende. Flockvis kommer de in från de djupa skogarna i norr och öst, säkert ända från Ryssland, för att hitta mat. Det de gillar bäst är bär, och just rönnbär verkar ligga högt upp på önskelistan.

Så när city inte levererade tallbitar gav jag mig av till ett säkrare ställe, parkeringen vid Salems centrum. Redan när jag var på väg in i parkeringsrutan såg jag rörelser i buskarna, det var ett gäng på kanske sju tallbitar. Närmare än så, bara några få meter, har jag aldrig varit de här fåglarna (inte så konstigt eftersom jag såg de första på sträck så sent som för en vecka sedan). En röd hanne och några honfärgade (några kan ha varit ungfåglar också) brydde sig inte om att jag stod där, utan proppade obesvärade i sig av bären. Så vitt jag kunde se borde det kunna mätta dem i några dagar till.

En tallbitshanne käkar rönnbär.

Lite akrobatik...

... lönar sig.

Östermalms kajor

EN ÅTERKOMMANDE SYN utanför kontorsfönstret på eftermiddagarna är den stora flock med kajor som drar över hustaken. Jag har försökt använda alla metoder jag kan för att uppskatta hur många de är, och jag tror att det rör sig om ungefär 500 fåglar.

De drar som sagt runt över stan och sätter sig då och då på ett hustak en kort stund innan de drar vidare. Allén utmed Narvavägen verkar också poppis. På väg upp till tunnelbanan hör jag dem sitta och småsnacka med varandra med mjuka små kraxanden. Det är kul att tänka sig att det ljud som folk uppfattar som ett jädra oliv, i själva verket är dialoger och konversationer kajorna emellan. Riktigt mysigt.

En del av Östermalmskajorna.

Tallbit över Örudden

SKÅDARTEMPOT ÄR INTE högt så här års. Visserligen är jag ute ungefär lika mycket som tidigare, men det är himla mycket färre fåglar därute. De flesta har ju dragit härifrån. Men det blir aldrig helt stilla, till exempel flyttar fortfarande en del arter och mer oväntade arter kan fortfarande komma in, som i fjol då en bruntrast dök upp vid Låssa kyrka i Uppland.

En av de där flyttarna som enligt alla kalendrar ska röra sig söderut genom Sverige den här tiden är tallbiten. Ett säkert ställe tidigare år verkar ha varit Örudden på Torö norr om Nynäshamn, så därför drog jag dit i morse. Jag hann inte mer än ställa ner tubkikaren på den steniga stranden innan en av gubbarna som redan var på plats såg en intressant flock. Visst var det tallbit, 22 stycken till och med, som flög rakt över oss med västlig kurs.

Inom en halvtimme kom ytterligare två tallbitar, en av dem gav också ifrån sig det där typiska lätet som avslöjar en tallbit. Ett annat läte jag hörde på väg ner mot stranden var en leksakstrumpet. En av gubbarna på Örudden sa att det var en domherre, troligen en inflyttad fågel från öst. Spännande läte. I övrigt var det inte superspännande där ute, förutom nio sträckande stjärtmesar, två mycket troliga skärpiplärkor och så tallbitarna förstås. Och vädret. Helt kanon.

PÅ VÄG NORRUT stannade jag till i närheten av ett ställe där det setts lappuggla tidigare på dagen. Några skådare i en björkdunge avslöjade var den satt, och jag fick en ganska makalös obs av den där jätteugglan som tillsammans med hundratals andra av sin art har glatt södra Sverige med sin närvaro det här året.

I går var jag också ute en sväng. Först till Angarnsjöängen och sen till Fysingen. Höjdaren vid Angarn var nog en varfågel som flög över platsen där jag satt och fikade, vid Fysingen gladde jag mig åt att se tre salskrakar – troligen en hanne i vinterdräkt och två ungfåglar. Jodå.

Video från lappugglan.

Så här ser jag ut när jag skådar, det har man ju inte koll på själv.

Mycket vatten i Fysingen, man fick vada till tornet.

Boysen på Örudden.

Reveludden på Torö.

Lappugglan som satt bredvid väg 73.

Stretchar vingen lite.