Kohäger, näktergal, härmsångare

Jag missade en kohäger i Gåxsjö i somras, Telenors taskiga täckning gjorde att jag var fem mil från den utan att veta det. Hade jag fått se den hade det varit min första i Sverige. Däremot såg jag den i Guadeloupe 2010 där det inte existerade ett nötkreatur utan att det fanns en kohäger i närheten, fåglarna jobbade hårt på att hålla området kring korna fritt från flugor.

Men i förmiddags såg nån en kohäger i närheten av Nyköping. Jag stod i en koloniträdgård och tittade och lyssnade på en näktergal när en kompis hörde av sig och ville dra dit för att få sitt 406:e kryss. Bara ett att göra på, jag behövde ju mitt 250:e kryss.

 Ko och kohäger. Den ser ut att vilja 

torka en tår under kons öga.

Näktergalen var förresten mitt första kryss i Betongen på ett tag. Medan jag misslyckats med mitt betongskådande den senaste tiden har många av de andra sett fantastisk mycket; mindre flugsnappare, törnsångare, blåhake, törnskata, silvertärna, grönsångare, buskskvätta, ärtsångare, trädpiplärka, hämpling och stenskvätta är bara några av de arter som dykt upp medan jag gjort nåt annat.

Det vackra i näktergalens sång är de starka, rena tonerna. Fågeln är ju känd i litteraturen för att ha den vackraste sången, men då är det kontinentens näktergal som det skrivs om, den vi kallar sydnäktergal. Vår näktergal är mer som en trummaskin, eller en hiphoppare. Den slänger ur sig några rytmiska fraser som den upprepar, byter till nåt annat och kör på det.

Den här koloniträdgården finns i Kristineberg på Kungsholmen och är en fantastisk oas mellan Essingeleden och gröna linjens tunnelbana västerut. Jag träffade en vitskäggig man där som berättade att han hängde där varje dag. Tyvärr hade Stockholm stad inte förnyat kontrakten på kolonin, tydligen är planen att bygga bostäder i krokarna och göra om delar av området till park. En park är förstås fint, men samtidigt är parker tråkigt sterila. I en stadspark finns ingen plats för tät undervegetation eller ridåer av buskar och träd. Vitskäggiga män som odlar rabarber, rensar ogräs kring vinbärsbuskar och lägger ut nötter till småfåglar finns inte heller i finfixade parker.

INSPELNING: Lyssna på näktergalen, med tunnelbaneljud och allt.

Fantastisk plats mitt i stan. Rabarber, skäggig 

gubbe, tulpaner och en sjungande näktergal.

Men bland rabarbern fanns förstås ingen kohäger, den fick vi köra tio mil för att se, jag och två andra skådare. Lite tråkig kö i Södertälje var det enda som störde en smula, annars var vägen fram till hägern superenkel. Den stod i en kohage och gjorde det den brukade göra: snappade flugor från kor. Det fina var att även om sörmländska kossor aldrig träffat en kohäger tidigare så tog de det med största naturlighet. Nere på kontinenten finns det nu ganska gott om kohägrar och det verkar som om den kan dra sig mot våra trakter också vad det lider. Jag vet i alla fall att kossorna inte kommer att klaga.

Som sagt, korna verkade 

bara gilla att bli ompysslade.

Efter kohägern tog jag upp betongskådandet igen. Härmsångare hade setts i Tanto tidigare och jag ville göra ett försök. 16:30 började jag leta, men det var inte förrän efter tre timmar jag fick tag på fågeln. Oftast brukar man få kontakt med härmsångaren genom dess sång, men nu tog jag den på gammal hederlig nötning med ögonen. Högt uppe i en björk såg jag nåt röra på sig och med kikaren fick jag se en ljusgul underkropp och en ljust orange näbb. Inget snack, där var den.

Roligt i sammanhanget är att härmsångare har kallats för bastardnäktergal. Utseendemässigt har den inget med näktergalen att göra, men i sången påminner de om varandra. Jodå.

Sillgrissla

JAG HAR SETT SILLGRISSLA TIDIGARE. Jag vet att den ropades ut nån tidig morgon på Ölands södra udde och att jag fick fast kikaren på några fåglar i horisonten, snabba vingar tätt över vattnet. Det motsvarade inte riktigt bilden från fågelböckerna på den där alkan, en pingvinliknande svartvit fågel som lever stora delar av sitt liv till havs. Jag ville att mötet skulle vara lite mer så, så att jag kunde kolla in dess fantastiska skepnad lite närmare.

I Skottland, på en färja mellan ett par öar i de Yttre Hebriderna, fick jag den chansen för ett par år sedan. Stående ute på däck kom man sillgrisslan riktigt nära när den flög förbi eller låg och guppade på vattnet. Här fick jag också chansen att se andra alkor och chansen att titta på deras karaktärer och se hur olika de ändå var i sin relativa likhet. Tobisgrissla, tordmule, sillgrissla och till och med den vackernäbbade lunnefågeln.

Jag noterade aldrig sillgrisslorna på Öland på min Sverigelista, för det var observationen för kass. I går kunde jag däremot föra upp den som art 249 efter en utflykt till ön Måssten i Singö skärgård norr om Grisslehamn. En skådarentusiast hade bjudit till sina favoritöar för att utnyttja potentialen för ovanliga arter på några av Sveriges östligaste utposter. Han själv har sett både rödkindad sparv och bergssångare där ute tidigare.

VÄDRET VAR INTE HELT PÅ TOPP när vi satte oss i hans öppna båt för att ta oss ut till Måssten. Det blåste och regnade. När vi ställt oss i lä bakom en låg barrträdsdunge och vänt kikarna ut mot havet i öster började det ändå trilla in lite fågel. Det började med en helvit tobisgrissla som låg i vattnet knappt 100 meter ut, jäkligt ovanlig teckning. Smålom och storlom sträckte förbi, sjöorrar och svärtor blev en ganska vanlig syn och flera kustlabbar kom riktigt nära. När också tordmule började visa sig började jag hoppas på en bra obs på en sillgrissla också.

Men efter nån timme med ögat tryckt mot tubkikaren bestämde vi oss för att titta av öns dungar efter småfågel i stället. Rödstjärtar visade det sig vara gott om, liksom stenskvättor och svartvita flugsnappare. Vid en skyddad vik var det extra livat, här kunde flugsnappare, rödstjärtar och lövsångare jaga insekter. Ett tränat öra i gruppen hörde ett udda läte som han bedömde till halsbandsflugsnappare. Mycket riktigt visade sig en hona av den arten på en plats hon sedan höll sig vid hela dagen. Extra kul var att det var en ny art för Singö.

Rätt liten skillnad på de två, men mycket handlar om att bedöma den vita fläcken på vingen. 

Bilderna kommer från utmärkta appen Northern European Birds från BirdGuides Ltd. 

Skaffa den för att alltid ha en bra fågelguide i fickan, innehåller de flesta läten också.

ANDRA ROLIGA TÄTTINGAR var flera blåhakar, buskskvätta, trädpiplärka, ängspiplärka, sädesärla och faktiskt två arter flugsnappare till; grå och mindre. En eller flera jordugglor jagade över ön då och då, en tornfalk sågs också flera gånger och mäktiga havsörnar drog förbi. Skärpiplärka hoppades jag få se för första gången i livet, men den ville inte visa sig på hela dagen. Däremot kom alltså sillgrisslan jag väntat på ungefär vid lunchtid.

Den här gången kom fåglarna närmare land och den spetsiga näbben blev nära på tydlig. En brun ton på ovansidan i stället för tordmulens rejält svarta var också vägledande, liksom de vita markeringarna kring vingarna – alltid bra att ha en duktig och pedagogisk skådare bredvid sig om man ska lära sig nåt vettigt. Och tack vare det kunde jag lägga ännu en art på Sverigelistan.

Lunch på kobben, Mattias Bardå väljer en 

macka med rökt korv, mjukost och rädisa.

En sädesärla i fartställning. Jag tror att den lyfte 

strax efter knäppet, därav den mysko stansen.

Måste skaffa mig ett bättre regnskydd till okularet, 

oftast behöver man ha handsken på handen ju.

Svarttärna

JAG BÖRJAR STARKT KÄNNA ATT TÄRNOR ÄR MINA FAVORITFÅGLAR. När jag var mindre var det en gubbe som var med i tv-frågesporten Kvitt eller dubbelt, hans ämne var fåglar. Vid ett tillfälle nämnde han att silvertärnan var hans favorit, med motiveringen att den flög så vackert och flyttade så långt. På den tiden hade jag inte blivit medveten om silvertärnors egenheter, utan tyckte att han gjorde ett dåligt val genom att välja en vanlig måsfågel som favvo.

Nu vet jag bättre. Tärnorna flyger onekligen vackert och många av dem flyttar från nord- till sydpolen om vintrarna – ett faktum som knappt går att fatta. Men dessutom har de en jäkla attityd. Småtärnan som är pytteliten är ändå typen som inte tar nån skit när den fräckt flyger omkring och fiskar eller bara tuffar sig med sin lite hesa målbrottsröst. Skräntärna och kentsk tärna har jag skrivit om tidigare, och i dag fick jag en ny tärna att ta till hjärtat: svarttärnan.

DET VAR VID EN TUR TILL HJÄLSTAVIKEN som jag fick syn på en på andra sidan vattnet från fågeltornet sett. En nästan helt svart tärna i storlek mellan fisk- eller silvertärna och småtärna, som var precis så där tärngraciös i sina rörelser. Om jag gillar silvertärnan för dess långa stjärtspröt så behövde svarttärnan inget sånt pynt för att framstå som oerhört vacker. Den korta stjärten framhäver i stället vingarna och verkar göra fågeln till en ännu mer idealisk flygare.

Hjälstaviken bjuppade på lite annat gott också. En vassångare har dragit i gång sin pirrande läte inne i vassen nedanför Kvarnberget, rörsångaren har börjat sjunga sin sävliga sång och sävsångaren sin rörliga i samma vass. Lärkfalkar jagade insekter i skyn, en rördröm råmade alldeles intill mig och inne i parnassen satt en kattuggla och sov middag högt upp i en grönskande lönn. Många gulärlor hade också kommit, liksom ladusvalor, grönbenor, en pilgrimsfalk och ett stort gäng brushanar. Vid Ekolsunds slott träffade jag också på en av alla de där lappugglorna som dragit söderut i vinter för att hitta käk.

Kattugglan som spenderade 

dagen på en gren i en lönn.

 

Och lappugglan som också tog det lugnt

på en gren nån kilometer bort. 

En tornfalk på jakt, lärkfalken fick 

jag aldrig fatt på med telefonen.

Tornfalken igen.

Gulärla av rasen flava, 

södra Sveriges gulärla.

DAGEN DESSFÖRINNAN BJÖD OCKSÅ PÅ EN EXTRAORDINÄR TÄRNUPPLEVELSE. En tripp till Boholmen och Ledskärsviken gick via Lövstaslätten utanför Uppsala där en hona aftonfalk hade upptäckts. En hane såg jag i fjol, helmörkt stilig med röda byxor, men undra om inte den tegelröda madammen var vassare ändå. På vägen mot norra Roslagen stannade vi till vid Vendelsjön och fick se en pilgrimsfalk och vadare, änder och måsar från fågeltornet. Här såg jag förresten min första ägretthäger och svarta stork för ungefär ett år sedan.

Men Boholmen slog båda de där ställena i går. Sex havsörnar drällde omkring i viken, liksom minst 20 dvärgmåsar och minst 40 skräntärnor – har aldrig sett nåndera av de fåglarna i så stora gäng. Här landade också en flock på minst 30 gulärlor av rasen thunbergi, den som är vanligast uppe i norra Sverige. Norra Uppland brukar ofta figurera i rapporter om spännande fågelobeservationer, och det lilla jag nu sett av Boholmen och Ledskär verkar i alla fall inte motsäga det. Dit åker jag fler gånger.

 Aftonfalken satt ofta på marken 

när den inte var uppe och jagade.

En av de där sex havsörnarna verkade ha tagit 

intryck av skarvarna som fanns i närheten, 

han satt så där med vingarna rätt länge faktiskt.

 Ett lätt regn gav en fantastisk regnbåge 

som gick på i 180 grader.

 Två skräntärnor tillsammans 

med en dvärgmås på en sten.

Det här är ungefär halva gruppen 

skräntärnor som satt vid Boholmen.

PS Tog en tur upp till Fåfängan sent på eftermiddagen i hopp om att få se några nya betongarter. Varken stenskvätta eller buskskvätta syntes till, men däremot kom Betongens första svarthätta och lövsångare. Riktigt spännande blev det när en fågel snabbt flög förbi och satte sig i ett träd en bit bort. Jag smög närmare och fick se en undersida som avslöjade sig direkt; det var en göktyta jag sprungit på. Många fåglar riskerar att hamna bland mina ”världens coolaste”, och det här är ännu en. Göktytan är en hackspett som inte delar de andra spettarnas färgrika dräkter, utan i stället är spräcklig i grått och brunt och ser ut som om den legat bakom en soffa och samlat damm i några år. Men fin som fan.

Gråhuvad sparv

MORGONEN DEN SISTA APRIL drog jag ner till udden i Ottenby igen vid halv sex-tiden. Vinden hade inte vänt utan blåste på från nordost, vilket betyder att det knappast kommer in några nya fåglar söderifrån – man får nöja sig med dem som redan finns på ön. Några av dessa hittade jag dagen innan nere vid Ventlinge på västsidan, i dungarna där brukar det samlas en hel del småfåglar när vinden blåser som den gjorde.

Mycket riktigt, det var full fart. Grå, svartvit och halsbandsflugsnappare snappade flugor, hussvalor och ladusvalor svalade omkring i luften, grönsångare, gransångare och lövsångare sångade i träden och det dök också upp gulsparvar och grönsiskor. Känslan var som att vara med i Hitchcocks Fåglarna, hela tiden flaxade det omkring mitt huvud.

MEN DET VAR DÅ DET. Den sista april skulle jag ju ner till udden igen. Jag fick snabbt se den skärsnäppa som hade rapporterats redan dagen innan. Nu höll den till bland några stenar rakt söder om udden. Man ser på den att den är skapt för att kliva omkring på hala klippor, benen är inte alls lika långa som hos andra vadare och den stabbiga kroppen gör att den ser stabil ut.

 

Skärsnäppan står säkert när vågorna sköljer över stenarna.

De här snäpporna bor längs kusterna i Norge, på Island och Svalbard och längs hela den nordryska kusten mot Norra ishavet, men på vintern hamnar de gärna längs stränder i södra Europa. De hittar sin mat bland tång och i de salta vågor som sköljer över klipporna de står på.

Redan under gårdagen hade det kommit ett larm från Skåne om en gråhuvad sparv, en dittills ej sedd art i Sverige. Jag skulle ju vara kvar på Öland i ett dygn till, och hade i bakhuvudet att jag kunde åka och försöka få syn på sparven på väg hem. Men när jag stod där på udden och inget nytt dök upp så formades tanken att packa ihop och dra direkt. Jag satte mig i bilen för att åka till stugan och plocka ihop grejerna, känslan av att bara dra kändes plötsligt kanon, även om Öland hade levererat igen.

Ett större gäng bilar stod parkerade längs fyrvägen uppe vid södra lundspetsen och enligt de jag snackade med hade de fått syn på en svarthakad buskskvätta. Jag hade bara att ställa upp tuben för att se fågeln i ett stenparti lite längre bort. Faktiskt så har jag sett just den där arten på just det där stället tre år i rad nu, kanske kan det till och med vara samma fågel – även om det verkar lite otroligt. Däremot är den rätt sällsynt i Sverige, men kan röra sig norrut från dess vanliga platser nere på kontinenten där den finns från öst till väst.

Svarthakad buskskvätta nere till vänster, 

en vanlig buskskvätta sitter på stenen.

Ett gång som alla kollar in den svarthakade.

Här ses den igen. Man ser också att bilder 

tagna med Iphone genom tubkikare gör sig 

bäst om de inte är beskurna, den kassa 

skärpan avslöjar sig inte lika väl så här.

SEN PACKADE JAG IHOP GREJERNA i stugan lite raskt, städade och ställde kosan mot Gislövs Stjärna i Skåne, det var där den gråhuvade sparven hade setts. Naturligtvis ställde jag in färdbeskrivningen på fel Gislöv och hamnade i Trelleborgstrakten i stället för strax öster om Simrishamn, det tog mig kanske tre timmar extra att hitta rätt bara för det.

Väl på plats radade jag upp mig bland de andra skådarna och spanade, men såg först inget annat än två järnsparvar. I brådskan hade jag lämnat jacka och handskar i bilen, för trots att det var soligt drog vinden rätt snålt. Att jag gick till bilen var givetvis signalen för fågeln att visa sig, en snubbe som också hade gått till parkeringen fick ett telefonsamtal från en polare som berättade det. Jag sprang tillbaka men fågeln hade gömt sig igen. Eller det hade den ju inte, den hade troligen ingen aning om att det var viktigt får några gubbar att den skulle befinna sig där de önskade.

Men efter bara några minuter visade den sig igen. Först blixtsnabbt så att jag bara såg en brunspräcklig sparvkropp, men sen en längre stund så att jag fick syn på huvudet också. Det såg ut lite som om den hade dragit en olivgrå huva över skallen. Jag pratade senare med en kompis som var i Skåne, men ändå inte skulle åka till den nya sparven (Sveriges 500:e art). ”Nä, jag har sett den i Kina och känner inte att jag behöver kolla på den igen, den är ju inte direkt spektakulär.” Det är den förstås inte, men det spektakulära är ju att den egentligen bor just i Kina och i de östra delarna av Sibirien och inte i Gislövs Stjärna i Skåne.

EFTER ETT TIPS STYRDE JAG KOSAN mot söder och körde den östra kustvägen genom småbyar och landskap som fick mig att tro att jag var i ett annat land. De gröna kullarna, de små gårdarna – jäklar i min själ vad vackert det var. En av småbyarna hette Hammar, och där skulle en av få svenska populationer kornsparv finnas. Enligt uppgift kunde de sitta och sjunga från kraftledningstrådar, men de linor jag spanade av hade inga sparvar sittande på sig. När jag stannade vid en dunge intill vägen hörde jag ett helt nytt fågelljud och efter lite letande hittade jag den sjungande fågeln sittande i en torr gren.

Jag kollade i Fågelguiden och såg vissa likheter med fågeln i trädet, och riktigt säker på att det var en kornsparv som satt och sjöng blev jag när jag spelade upp sången från appen Birds of Northern Europe. Kanon för mig, det var första gången jag fick se en.

Kornsparven, en rätt grå typ, men med en rätt spännande sång.

EFTERSOM JAG HADE LÄMNAT MITT BOENDE på Öland så hade jag inte direkt nånstans att bo den natten, inte kände jag för att dra hemåt Solna heller. Som tur var var en annan kamrat på plats i sitt hus i Höganäs, så jag bjöd in mig att fira Valborg och sova över i källaren. Sagt och gjort. Klockan sju den 1 maj blev jag väckt med informationen om att det fanns en amerikanska sjöorre och en vitnackad svärta i Mellbystrand några mil norrut. Jag rev lakanen ur sängen, packade ihop och satte mig i bilen. Det var drag på gång, helt enkelt.

Från Höganäs mot den uppåtgående solen.

Framme i Södra Mellbystrand stod det ett gäng skådare på en kulle och spanade. Svärtan hade dragit, fick vi veta, men sjöorren skulle finnas på plats. Rätt snart fick jag syn på en avvikande fågel i en flock sjöorrar, en lysande gul näbbknöl avslöjade att det var den amerikanska sjöorren. Lyckat som bara fanken.

 Sjöorrens lysande gula näbb syns trots kackig bildkvalitet. 

Fågeln till vänster ser ut som en lom, men jag är rätt 

säker på att det är en sjöorrehona.

 Bra arbetsmiljö för en gångs skull, vid ett blankt hav.

I STÄLLET FÖR ATT FORTSÄTTA NORRUT åkte jag mot Falsterbo efter att ha sett sjöorren, förhoppningen var att hinna se en skedstork och kanske brandkronad kungsfågel och gulhämpling. Men ingen av de fåglarna var där jag hamnade, får ta dem en annan gång. Men helgen i Skåne och på Öland blev himla okej ändå, totalt såg jag nio helt nya arter och landar på totalen 247. Det ni.

Öland II: Brun glada

UNDER RESAN TILL ISRAEL I HÖSTAS såg jag säkert 4 000 bruna glador. Norra Europas bestånd av bruna glador, en del av Asiens också säkert, övervintrar i Israel och tusentals av dem var i Bet She’an när vi var där. Jag hade nytta av det jag lärt mig där i dag, när min 4 001:a bruna glada visade sig.

Jag stod vid Västerstadsviken när en rovfågel kom in över vattnet, tärnor och måsar hade aviserat att nåt var på gång. Den kom ganska nära, men jag tvekade som fanken på vad det var för art. Brun kärrhök, tänkte jag till slut, men var inte nöjd med den bestämningen.

På väg tillbaka till bilen träffade jag en gubbe som berättade att han just sett sin första bruna glada i Sverige. Då hamnade jag i Israel igen, kom på att jag lovat mig själv att aldrig bränna en brun glada när jag såg en. Den grunt kluvna stjärten – givetvis var det en sån.

MEN EFTERSOM JAG ALDRIG HAR SETT EN BRUN GLADA på svensk mark så kände jag att det där inte räckte för att kryssa den. Lite moloken satte jag mig i bilen och körde söderut. Flera gånger på vägen saktade jag in för att kolla rovfåglar i skyn, kanske skulle jag hinna ikapp gladan. Strax före Albrunna stannade jag bredvid vägen för att kolla lite extra på två rovfåglar. Den ena såg riktigt intressant ut och när jag fått fram tubkikaren så kunde jag konstatera att jag kört ikapp den bruna.

Jag skickade ut ett larm om fyndet och fortsatte söderut, hoppades att nån skulle se den längre ner på ön, men var rätt nöjd med som det var. När jag körde över den andra färisten på väg ner till Ottenby stannade jag till vid några snubbar som hade sett en blåhake i buskarna intill vägen och letade blåhake i några minuter innan vi gav upp på den. Då såg jag en rova ovanför träden vid Kungsgården. Japp, det var gladan igen. Ett nytt larm gick ut, och många skådare fick se fågeln medan den sökte sig neråt parkeringen vid Södra lunden och vände uppåt igen. Mitt 242:a kryss låter som en Volvo utan bakdörrar.

Jag har räknat ihop de arter jag har sett på Öland under den här resan och tidigare i år. Det visade sig att jag såg 94 arter i går och att det blev 13 nya i dag. 39 av dessa är nya för i år, totalt har jag 161 nu.

 Den högra tackan gjorde sig redo 

för att pissa. Ser att hennes 

lamm gör nåt liknande.

Ett gäng ljungpipare på ett fält, 

sammanlagt var de minst 100. 

Det roliga var att alla stod vända åt 

samma håll. Mot vinden kanske? Mekka?

Större strandpipare. Troligen en 

av världens allra sötaste fåglar.

Öland

VILKEN JÄKLA DAG, som Felicia brukar säga. Jag kom ner till Öland i går, då var det för sent för att titta på fåglar. Men det rivstartade i morse klockan 4 när jag vaknade av gråsparvars tjatter och ringduvors femstaviga ramsa. I och med dessa arter ficka jag resans första Ölandskryss. Men det skulle bli bra många fler.

Totalt såg jag 86 olika arter i dag, 32 av dem var helt nya för i år. Bäst av allt var att fyra av fåglarna var såna som jag aldrig sett tidigare: mindre lira, alkekung, dammsnäppa och tretåig mås. Folket på udden började undra om Sverige spegelvänts när några av arterna visade sig, normalt är det bara på västkusten man ser dem. Gubbarna var så glada över liran att de började krama varandra, bara en sån sak.

16 timmars skådande börjar ta ut sin rätt, nu lägger jag mig.

Smalbena och smalnäbben. Damm-

snäppan gjorde raggningsflygningar varvat 

med vila. Trist för den att den inte har nån 

att stöta på. Har man flugit fel så har man.

Kentsk tärna – ännu en tärna som aspirerar 

på att vara en av världens coolaste fåglar.

En tretåig mås som lagt näbben under vingen 

för att vila. En ungfågel, avslöjad på den 

svarta fläcken som är en krage i nacken.

Vitsippor är också ett litet vårtecken.

Svartvingad glada

LARMET KOM REDAN FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN om en svartvingad glada som landat vid Dumme Mosse i Småland. Det blev stor uppståndelse i skådarvärlden (den svenska) eftersom det bara en gång tidigare har setts en sån här glada i Sverige. Rapporter hade dagarna dessförinnan kommit från först Holland och sedan från Danmark, och det visade sig senare att det rörde sig om samma individ (läs varför man kan säga det här).

Den här gladan är en riktigt udda fågel. Rovfåglar brukar ju vara dovt färgade, många bruna toner som gör att de inte sticker av så mycket från omgivningarna. Men den här är övervägande vit och har knallröda ögon.

I går bestämde jag och ett par kamrater oss för att åka och se fågeln. Larmen hade fortsatt att komma in till våra telefoner under förmiddagen och det fanns ingen anledning att tro att den var borta. Förutom då att vädret hade förändrats ganska rejält från dagarna före, låga moln och kyla hade blivit klar himmel och värme – alltid en bra signal för en fågel att ge sig av på vidare resa.

TIO I FYRA STANNADE VI I SÖDERTÄLJE för att tanka, och just då kom ett larm om att fågeln var borta. Eller hade varit borta i fyra timmar. Resesällskapet blev inte så nöjt över den uppgiften, enligt dem hör det till god larmton att sända ett larm om fågeln drar i väg, eller om den inte ses på den plats där den varit tidigare. Vi gav upp dragförsöket och åt hamburgare i Moraberg i stället. Så kan det gå.

De som hann se fågeln medan den var kvar i Småland beskriver mötet som det största som hänt i deras liv. Och jag förstår vad de menar. Jag såg faktiskt den svartvingade gladan redan i höstas på en resa till Hula Valley i Israel. Där hade den häckat under förhösten och hade fyra ungar som lärde sig att jaga kring boet. Men att se den i Sverige vore förstås bra för min Sverigelista. Och chansen finns ju kvar, gladan flög enligt uppgift norrut så möjligheten finns ju att den påträffas igen.

Strandskata

BETONGSKÅDNINGEN HAR GJORT MIN FÅGELSKÅDNING till en mer eller mindre daglig verksamhet det här året. Eftersom jag jobbar inne i stan är varje flaxande intressant, när som helst kan det komma en fågel innanför Stockholms tullar som kan föras in på listan.

Under vintern var Stockholms ström och det öppna vattnet utanför Skeppsbron och Skeppsholmen intressant, både för övervintrade änder och citykryssande skådare. Havsörn såg jag nästan varenda dag medan isen låg längre ut i skärgården, bland änderna noterades bland annat brunand, storskrake, småskrake, kricka, grågås, vitkindad gås, sångsvan och en massa andra arter.

Tantolundens trädbevuxna kullar fungerade som en oas för övervintrare och rastare, här dök bland annat mindre hackspett, stenknäck och rödvingetrast upp under vintern. Nu är det fullt med liv där, bofinkar bygger bon och taltrastar letar mask.

SEDAN BÖRJAN AV MARS har dock Skinnarviksbergets topp varit platsen framför andra. Kring sex, halvsju på morgnarna har ibland upp till åtta skådare samlats för att titta på sträckande fåglar söderifrån. Mindre sångsvan och spetsbergsgås har dykt upp i flockarna av svan och gäss, och småfåglar som järnsparv och sävsparv har passerat över våra huvuden. De fyra exemplen har i och för sig jag missat, även den morkulla som dök ner i parken intill för nån månad sedan.

 Ett gäng tuffingar, klockan sju i morse.

Men även om jag inte varit på plats när vissa fåglar dragit förbi så har jag ändå fått till många fina där uppe på Skinkan. Snösparv var kul, den bruna kärrhöken förra veckan också och i morse fick vi in en fiskgjuse i kikarna när den spanande flög längs Årstavikens norra strand mot Hornstull. Gjusen blev min 75:e art i betongen det här året, en halvtimme tidigare kryssade jag 74:an – en strandskata.

I OCH MED KYLAN OCH REGNET den senaste tiden har sträcken inte riktigt motsvarat förväntningarna, nånstans finns förhoppningen att de stora mängderna väntar in sydliga vindar söder om stan och att de en vacker morgon bestämmer sig att flyga över oss. Om det inte blir för vackert förstås, snacket går om att det ska vara lagom grisigt väder så att fåglarna inte bestämmer sig för att flyga för högt eller utom synhåll på annat sätt. Vi får se.

Två gräsänder kom och kalasade i en 

pöl uppe på Skinnarviksberget i morse.

Styltsnäppa

BARA TRE GÅNGER HAR STYLTSNÄPPA setts i Sverige. I går upptäcktes den fjärde, ett meddelande skickades ut via skådarnas larmsystem BMS om att fågeln setts vid Hargsviken i norra Uppland.

Jag kikade i Fågelguiden och fattade att det var en riktig stänkare, men glömde på nåt sätt bort den tills efter jag sovit middag i dag. Snackade med en kompis som hade missat styltsnäppan på Öland 2005, han ville åka så vi drog ungefär 15 mil norrut. Fågeln är en nordamerikansk art och har vid nåt tillfälle flugit fel och hamnat i Europa. Min gissning är att den gav sig av från Nordamerika i höstas men hamnade i Afrika eller i södra Europa i stället för i Sydamerika på sin vinterflyttning. Nu när våren anlänt så kände den för att dra norrut, och hamnade alltså i Uppland.

VÄL PÅ PLATS FÖRSTOD JAG mer och mer att det här var en riktig raritet: antalet bilar med fågeldekaler på parkeringen brukar avslöja sånt. Efter en lerig promenad på nån kilometer kom vi fram till den lilla delen av Östersjön som kallas Hargsviken och ställde oss i raden av skådare. Bara knappt 100 meter bort gick snäppan omkring och sökte mat i det grunda vattnet tillsammans med några större strandpipare och en skogssnäppa (några sa att det var en grönbena, men det måste ha varit en skogssnäppa).

 Styltsnäppa, lätt uppåtböjd näbb

och längre ben än andra snäppor.

Jag har sett några rariteter av den här kalibern tidigare och alltid fått samma känsla, ett slags ”jaha”. Andra fåglar kan jag verkligen känna i kroppen när jag ser dem, men inför styltsnäppan stod jag ganska opåverkad. Kanske beror det på att jag innan larmet i går inte ens visste att den fanns, jag hade inget förhållande till den. Andra, vanligare, fåglar som jag sett bilder på i böcker är alltid häftigare att se. Steglits tog det många år innan jag fick se efter att den först dykt upp på en fågelplansch på morfars dass, sedan dess är det alltid något alldeles extra när den visar sig på riktigt.

DET GÅR INTE ATT KOMMA IFRÅN att den stora behållningen från Hargsviken blev min 237:e Sverigeart. Men den största glädjen fick jag av att se tre skräntärnor som jagade, vilade och skränade strax intill. De vanliga tärnorna (fisktärna och silvertärna, till exempel) är små och graciösa, skräntärnan upplevs som flera gånger större än dem. I fågelböckerna framstår den nästan som påhittad med sitt stöddiga utseende, en karikatyr på en tärna. Första gången jag fick se en live var vid Hjälstaviken för några år sedan, och även om det var på långt håll så gick det inte att ta miste på storleken och karisman – bara den där kraftiga orangeröda näbben talar sitt tydliga språk.

Skräntärna till höger, fisktärna till vänster.

Brun kärrhök

BÖRJADE DAGEN PÅ ETT BLÅSIGT och sträckfattigt Skinnarviksberget. Ett större gäng sädgås sträckte visserligen mot nordost precis när jag kom, men mycket mer var det inte. Förrän en ensam hona brun kärrhök dök upp långt österut med riktning rakt mot berget. Det syntes knappt att hon närmade sig, hon fick verkligen ladda på ordentligt för att ta sig framåt. Hon passerade väldigt nära oss över Riddarfjärden, fascinerande att se vassjöarnas rovfågel så här mitt inne i stan.

Efter en betongskådning som i alla fall gav ett nytt kryss (höken) så körde jag till Angarnsjöängen. Tanken var att jag skulle dit med ett gäng polare på morgonen, men de drog sig ut när vädret blev som det blev. Och kanske måste man vara skådare på riktigt för att stå på en fågellokal en sån här dag, naturmyskänslan kommer inte helt utan vidare när det är tre plusgrader och blåst.

ANGARN ÄR ETT STÄLLE SOM PASSAR bruna kärrhöken perfekt; en grund, vassbevuxen sjö där brunhöken kan ligga fem meter upp i luften och svepa över möjliga byten. Här såg jag mina första brunhökar för några år sedan och här fanns de kvar i morse också. En hona verkade hålla på med bobygge ute i vassen. Både hane och hona var sedan uppe och jagade på sitt mysiga sätt.

Andra rovfåglar var ormvråk och tornfalk, falken jagade på sitt typiska sätt över en åker. Han scannade av utbudet på 30 meters höjd och ställde sig sedan och ryttlade på en plats där det kändes som mest lovande. 16 storspovar kom in över sjön vid ett tillfälle medan de tutade sin vackra sång, som jag förknippar med åkrarna ovanför Brunflo där jag hörde den när jag var liten. Fem spovar till kom strax därpå. Andra arter kring sjön var skedand, stenskvätta, ängspiplärka, sånglärka, bergfink, bofink, grönsiska och skogssnäppa.

En ny art för året bjöd Angarn på också. En ensam ljungpipare traskade omkring på en åker tillsammans med några tofsvipor. Ljungpipare brukar jag oftast se ihop med många, många fler så här på vårarna, men samtidigt har jag lärt mig att nån enstaka fågel kan agera förtrupp när flyttningen inleds.

Ljungpipare med Iphone genom tuben.

Fisktärna

FÅGELSKÅDANDE HÅLLS VID LIV genom mängder av listor. En livslista, där alla nya arter oavsett var i världen man ser dem, hamnar ligger och svävar över alltihop. Efter den kanske Sverigelistan kommer. Den listan är den prestigefulla, med den mäter man sig mot andra skådare.

Men en sån lista är inte så himla aktiv, den som redan har 400 arter (killen i topp har 450) kan kanske räkna med ett nytt kryss vartannat år, så då gäller det att ha andra listor i gång för att hålla nerv i skådandet. Med en årslista, fåglar skådade mellan den 1 januari till den 31 december, blir plötsligt talgoxar intressanta igen (i alla fall en dag), och resten av året kan folk jaga efter allt de kommer över.

Året kan också skäras upp månadsvis i januarilista, februarilista och så vidare. Geografiska listor hettar också upp vardagen; hur många fåglar ser man i Jämtland och hur många ses i Uppland; hur många ses från sovrumsfönstret? Sthlm Betong är listan där vi skådar i Stockholms innerstad, redan i mitten av april hade 95 arter setts – min senaste var fisktärna.

MIN EGEN ÅRSLISTA HAR 117 ARTER bokförda så här långt, på Betonglistan har jag 72 (kolla aktuell ställning i spalten till höger). För att ytterligare skoja till det jobbar jag, som en bisyssla, med devisen Fler fåglar än dagar, är antalet arter så långt det går ska överstiga antalet dagar som gått det här året. Med 117 arter klarar jag mig kvar utan att se en enda ny art till den 26 april, men förhopppningsvis drar jag in några nya innan dess och klarar mig ända ut i maj. Och väl i maj planerar jag en resa till Öland, en plats där många nya arter brukar ses. Chans att öka på alla listor, alltså, även Sverigelistan.

Härom dagen kom jag på ännu ett sätt att göra skådning till tävling. Den idén går ut på att utgå från en bok och skåda från första till sista bokstav, ordet ”han” skulle alltså klaras av med till exempel Halsbandsflugsnappare, Alfågel och Nötskrika. Kanske en lagom utmaning för uttråkade skådare.

Trädlärka

FRÅN TRÄSKSÅNGARE TILL LAPPUGGLA. Sedan den 30 juni 2011 till den 19 mars 2012 har jag lagt 18 nya arter till Sverigelistan. Jag ligger nu på beskedliga 236 arter, men jag är mer taggad än nånsin.

Eftersom jag bor i Solna så är det Upplandsarterna som jag lättast tar. Bruntrast, korsnäbbar och snösparv är några av dem som setts i närheten av lyan, men ett par veckor hemma i Jämtland i somras gav faktiskt sex nya. I Laxviken gick jag på en hökuggla i fjällskogen, flest nya kryss blev det i Handöl vid Ånnsjön under en veckas ringmärkning. Av dem var det fjällabben som kändes vassast, fick syn på den uppe på fjället vid Storulvån, även om träsksångaren i Bleckåsen var den raraste under Jämtlandssejouren.

BERGUV VAR EN AV ÅRETS NYA ugglor, den visade sig fint vid Husarviken på Norra Djurgården. En annan var lappuggla ute på Adelsö. Vi åkte dit en lördag utan att se den. Den gången hörde jag en fågel som sjöng på ett helt nytt sätt. I jakten på ugglan så brydde jag mig inte mer om det. Några gubbar snackade att de hade hört trädlärka på vägen upp till obsplatsen, och jag tänkte att ”jaha, var det en sån det var”. Väl hemma visade det sig att lärkan hade varit en ny art för mig, men den får jag spara till en annan gång.

Lappugglan hade visat sig hela dagen och satt troligen och smälte maten nånstans i skogen, det blev bom på den. Men ett par dagar senare åkte jag dit igen, då satt den där den skulle.
Trädlärkan var borta.