Öland II: Brun glada

UNDER RESAN TILL ISRAEL I HÖSTAS såg jag säkert 4 000 bruna glador. Norra Europas bestånd av bruna glador, en del av Asiens också säkert, övervintrar i Israel och tusentals av dem var i Bet She’an när vi var där. Jag hade nytta av det jag lärt mig där i dag, när min 4 001:a bruna glada visade sig.

Jag stod vid Västerstadsviken när en rovfågel kom in över vattnet, tärnor och måsar hade aviserat att nåt var på gång. Den kom ganska nära, men jag tvekade som fanken på vad det var för art. Brun kärrhök, tänkte jag till slut, men var inte nöjd med den bestämningen.

På väg tillbaka till bilen träffade jag en gubbe som berättade att han just sett sin första bruna glada i Sverige. Då hamnade jag i Israel igen, kom på att jag lovat mig själv att aldrig bränna en brun glada när jag såg en. Den grunt kluvna stjärten – givetvis var det en sån.

MEN EFTERSOM JAG ALDRIG HAR SETT EN BRUN GLADA på svensk mark så kände jag att det där inte räckte för att kryssa den. Lite moloken satte jag mig i bilen och körde söderut. Flera gånger på vägen saktade jag in för att kolla rovfåglar i skyn, kanske skulle jag hinna ikapp gladan. Strax före Albrunna stannade jag bredvid vägen för att kolla lite extra på två rovfåglar. Den ena såg riktigt intressant ut och när jag fått fram tubkikaren så kunde jag konstatera att jag kört ikapp den bruna.

Jag skickade ut ett larm om fyndet och fortsatte söderut, hoppades att nån skulle se den längre ner på ön, men var rätt nöjd med som det var. När jag körde över den andra färisten på väg ner till Ottenby stannade jag till vid några snubbar som hade sett en blåhake i buskarna intill vägen och letade blåhake i några minuter innan vi gav upp på den. Då såg jag en rova ovanför träden vid Kungsgården. Japp, det var gladan igen. Ett nytt larm gick ut, och många skådare fick se fågeln medan den sökte sig neråt parkeringen vid Södra lunden och vände uppåt igen. Mitt 242:a kryss låter som en Volvo utan bakdörrar.

Jag har räknat ihop de arter jag har sett på Öland under den här resan och tidigare i år. Det visade sig att jag såg 94 arter i går och att det blev 13 nya i dag. 39 av dessa är nya för i år, totalt har jag 161 nu.

 Den högra tackan gjorde sig redo 

för att pissa. Ser att hennes 

lamm gör nåt liknande.

Ett gäng ljungpipare på ett fält, 

sammanlagt var de minst 100. 

Det roliga var att alla stod vända åt 

samma håll. Mot vinden kanske? Mekka?

Större strandpipare. Troligen en 

av världens allra sötaste fåglar.

Öland

VILKEN JÄKLA DAG, som Felicia brukar säga. Jag kom ner till Öland i går, då var det för sent för att titta på fåglar. Men det rivstartade i morse klockan 4 när jag vaknade av gråsparvars tjatter och ringduvors femstaviga ramsa. I och med dessa arter ficka jag resans första Ölandskryss. Men det skulle bli bra många fler.

Totalt såg jag 86 olika arter i dag, 32 av dem var helt nya för i år. Bäst av allt var att fyra av fåglarna var såna som jag aldrig sett tidigare: mindre lira, alkekung, dammsnäppa och tretåig mås. Folket på udden började undra om Sverige spegelvänts när några av arterna visade sig, normalt är det bara på västkusten man ser dem. Gubbarna var så glada över liran att de började krama varandra, bara en sån sak.

16 timmars skådande börjar ta ut sin rätt, nu lägger jag mig.

Smalbena och smalnäbben. Damm-

snäppan gjorde raggningsflygningar varvat 

med vila. Trist för den att den inte har nån 

att stöta på. Har man flugit fel så har man.

Kentsk tärna – ännu en tärna som aspirerar 

på att vara en av världens coolaste fåglar.

En tretåig mås som lagt näbben under vingen 

för att vila. En ungfågel, avslöjad på den 

svarta fläcken som är en krage i nacken.

Vitsippor är också ett litet vårtecken.

Svartvingad glada

LARMET KOM REDAN FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN om en svartvingad glada som landat vid Dumme Mosse i Småland. Det blev stor uppståndelse i skådarvärlden (den svenska) eftersom det bara en gång tidigare har setts en sån här glada i Sverige. Rapporter hade dagarna dessförinnan kommit från först Holland och sedan från Danmark, och det visade sig senare att det rörde sig om samma individ (läs varför man kan säga det här).

Den här gladan är en riktigt udda fågel. Rovfåglar brukar ju vara dovt färgade, många bruna toner som gör att de inte sticker av så mycket från omgivningarna. Men den här är övervägande vit och har knallröda ögon.

I går bestämde jag och ett par kamrater oss för att åka och se fågeln. Larmen hade fortsatt att komma in till våra telefoner under förmiddagen och det fanns ingen anledning att tro att den var borta. Förutom då att vädret hade förändrats ganska rejält från dagarna före, låga moln och kyla hade blivit klar himmel och värme – alltid en bra signal för en fågel att ge sig av på vidare resa.

TIO I FYRA STANNADE VI I SÖDERTÄLJE för att tanka, och just då kom ett larm om att fågeln var borta. Eller hade varit borta i fyra timmar. Resesällskapet blev inte så nöjt över den uppgiften, enligt dem hör det till god larmton att sända ett larm om fågeln drar i väg, eller om den inte ses på den plats där den varit tidigare. Vi gav upp dragförsöket och åt hamburgare i Moraberg i stället. Så kan det gå.

De som hann se fågeln medan den var kvar i Småland beskriver mötet som det största som hänt i deras liv. Och jag förstår vad de menar. Jag såg faktiskt den svartvingade gladan redan i höstas på en resa till Hula Valley i Israel. Där hade den häckat under förhösten och hade fyra ungar som lärde sig att jaga kring boet. Men att se den i Sverige vore förstås bra för min Sverigelista. Och chansen finns ju kvar, gladan flög enligt uppgift norrut så möjligheten finns ju att den påträffas igen.

Strandskata

BETONGSKÅDNINGEN HAR GJORT MIN FÅGELSKÅDNING till en mer eller mindre daglig verksamhet det här året. Eftersom jag jobbar inne i stan är varje flaxande intressant, när som helst kan det komma en fågel innanför Stockholms tullar som kan föras in på listan.

Under vintern var Stockholms ström och det öppna vattnet utanför Skeppsbron och Skeppsholmen intressant, både för övervintrade änder och citykryssande skådare. Havsörn såg jag nästan varenda dag medan isen låg längre ut i skärgården, bland änderna noterades bland annat brunand, storskrake, småskrake, kricka, grågås, vitkindad gås, sångsvan och en massa andra arter.

Tantolundens trädbevuxna kullar fungerade som en oas för övervintrare och rastare, här dök bland annat mindre hackspett, stenknäck och rödvingetrast upp under vintern. Nu är det fullt med liv där, bofinkar bygger bon och taltrastar letar mask.

SEDAN BÖRJAN AV MARS har dock Skinnarviksbergets topp varit platsen framför andra. Kring sex, halvsju på morgnarna har ibland upp till åtta skådare samlats för att titta på sträckande fåglar söderifrån. Mindre sångsvan och spetsbergsgås har dykt upp i flockarna av svan och gäss, och småfåglar som järnsparv och sävsparv har passerat över våra huvuden. De fyra exemplen har i och för sig jag missat, även den morkulla som dök ner i parken intill för nån månad sedan.

 Ett gäng tuffingar, klockan sju i morse.

Men även om jag inte varit på plats när vissa fåglar dragit förbi så har jag ändå fått till många fina där uppe på Skinkan. Snösparv var kul, den bruna kärrhöken förra veckan också och i morse fick vi in en fiskgjuse i kikarna när den spanande flög längs Årstavikens norra strand mot Hornstull. Gjusen blev min 75:e art i betongen det här året, en halvtimme tidigare kryssade jag 74:an – en strandskata.

I OCH MED KYLAN OCH REGNET den senaste tiden har sträcken inte riktigt motsvarat förväntningarna, nånstans finns förhoppningen att de stora mängderna väntar in sydliga vindar söder om stan och att de en vacker morgon bestämmer sig att flyga över oss. Om det inte blir för vackert förstås, snacket går om att det ska vara lagom grisigt väder så att fåglarna inte bestämmer sig för att flyga för högt eller utom synhåll på annat sätt. Vi får se.

Två gräsänder kom och kalasade i en 

pöl uppe på Skinnarviksberget i morse.

Styltsnäppa

BARA TRE GÅNGER HAR STYLTSNÄPPA setts i Sverige. I går upptäcktes den fjärde, ett meddelande skickades ut via skådarnas larmsystem BMS om att fågeln setts vid Hargsviken i norra Uppland.

Jag kikade i Fågelguiden och fattade att det var en riktig stänkare, men glömde på nåt sätt bort den tills efter jag sovit middag i dag. Snackade med en kompis som hade missat styltsnäppan på Öland 2005, han ville åka så vi drog ungefär 15 mil norrut. Fågeln är en nordamerikansk art och har vid nåt tillfälle flugit fel och hamnat i Europa. Min gissning är att den gav sig av från Nordamerika i höstas men hamnade i Afrika eller i södra Europa i stället för i Sydamerika på sin vinterflyttning. Nu när våren anlänt så kände den för att dra norrut, och hamnade alltså i Uppland.

VÄL PÅ PLATS FÖRSTOD JAG mer och mer att det här var en riktig raritet: antalet bilar med fågeldekaler på parkeringen brukar avslöja sånt. Efter en lerig promenad på nån kilometer kom vi fram till den lilla delen av Östersjön som kallas Hargsviken och ställde oss i raden av skådare. Bara knappt 100 meter bort gick snäppan omkring och sökte mat i det grunda vattnet tillsammans med några större strandpipare och en skogssnäppa (några sa att det var en grönbena, men det måste ha varit en skogssnäppa).

 Styltsnäppa, lätt uppåtböjd näbb

och längre ben än andra snäppor.

Jag har sett några rariteter av den här kalibern tidigare och alltid fått samma känsla, ett slags ”jaha”. Andra fåglar kan jag verkligen känna i kroppen när jag ser dem, men inför styltsnäppan stod jag ganska opåverkad. Kanske beror det på att jag innan larmet i går inte ens visste att den fanns, jag hade inget förhållande till den. Andra, vanligare, fåglar som jag sett bilder på i böcker är alltid häftigare att se. Steglits tog det många år innan jag fick se efter att den först dykt upp på en fågelplansch på morfars dass, sedan dess är det alltid något alldeles extra när den visar sig på riktigt.

DET GÅR INTE ATT KOMMA IFRÅN att den stora behållningen från Hargsviken blev min 237:e Sverigeart. Men den största glädjen fick jag av att se tre skräntärnor som jagade, vilade och skränade strax intill. De vanliga tärnorna (fisktärna och silvertärna, till exempel) är små och graciösa, skräntärnan upplevs som flera gånger större än dem. I fågelböckerna framstår den nästan som påhittad med sitt stöddiga utseende, en karikatyr på en tärna. Första gången jag fick se en live var vid Hjälstaviken för några år sedan, och även om det var på långt håll så gick det inte att ta miste på storleken och karisman – bara den där kraftiga orangeröda näbben talar sitt tydliga språk.

Skräntärna till höger, fisktärna till vänster.

Brun kärrhök

BÖRJADE DAGEN PÅ ETT BLÅSIGT och sträckfattigt Skinnarviksberget. Ett större gäng sädgås sträckte visserligen mot nordost precis när jag kom, men mycket mer var det inte. Förrän en ensam hona brun kärrhök dök upp långt österut med riktning rakt mot berget. Det syntes knappt att hon närmade sig, hon fick verkligen ladda på ordentligt för att ta sig framåt. Hon passerade väldigt nära oss över Riddarfjärden, fascinerande att se vassjöarnas rovfågel så här mitt inne i stan.

Efter en betongskådning som i alla fall gav ett nytt kryss (höken) så körde jag till Angarnsjöängen. Tanken var att jag skulle dit med ett gäng polare på morgonen, men de drog sig ut när vädret blev som det blev. Och kanske måste man vara skådare på riktigt för att stå på en fågellokal en sån här dag, naturmyskänslan kommer inte helt utan vidare när det är tre plusgrader och blåst.

ANGARN ÄR ETT STÄLLE SOM PASSAR bruna kärrhöken perfekt; en grund, vassbevuxen sjö där brunhöken kan ligga fem meter upp i luften och svepa över möjliga byten. Här såg jag mina första brunhökar för några år sedan och här fanns de kvar i morse också. En hona verkade hålla på med bobygge ute i vassen. Både hane och hona var sedan uppe och jagade på sitt mysiga sätt.

Andra rovfåglar var ormvråk och tornfalk, falken jagade på sitt typiska sätt över en åker. Han scannade av utbudet på 30 meters höjd och ställde sig sedan och ryttlade på en plats där det kändes som mest lovande. 16 storspovar kom in över sjön vid ett tillfälle medan de tutade sin vackra sång, som jag förknippar med åkrarna ovanför Brunflo där jag hörde den när jag var liten. Fem spovar till kom strax därpå. Andra arter kring sjön var skedand, stenskvätta, ängspiplärka, sånglärka, bergfink, bofink, grönsiska och skogssnäppa.

En ny art för året bjöd Angarn på också. En ensam ljungpipare traskade omkring på en åker tillsammans med några tofsvipor. Ljungpipare brukar jag oftast se ihop med många, många fler så här på vårarna, men samtidigt har jag lärt mig att nån enstaka fågel kan agera förtrupp när flyttningen inleds.

Ljungpipare med Iphone genom tuben.

Fisktärna

FÅGELSKÅDANDE HÅLLS VID LIV genom mängder av listor. En livslista, där alla nya arter oavsett var i världen man ser dem, hamnar ligger och svävar över alltihop. Efter den kanske Sverigelistan kommer. Den listan är den prestigefulla, med den mäter man sig mot andra skådare.

Men en sån lista är inte så himla aktiv, den som redan har 400 arter (killen i topp har 450) kan kanske räkna med ett nytt kryss vartannat år, så då gäller det att ha andra listor i gång för att hålla nerv i skådandet. Med en årslista, fåglar skådade mellan den 1 januari till den 31 december, blir plötsligt talgoxar intressanta igen (i alla fall en dag), och resten av året kan folk jaga efter allt de kommer över.

Året kan också skäras upp månadsvis i januarilista, februarilista och så vidare. Geografiska listor hettar också upp vardagen; hur många fåglar ser man i Jämtland och hur många ses i Uppland; hur många ses från sovrumsfönstret? Sthlm Betong är listan där vi skådar i Stockholms innerstad, redan i mitten av april hade 95 arter setts – min senaste var fisktärna.

MIN EGEN ÅRSLISTA HAR 117 ARTER bokförda så här långt, på Betonglistan har jag 72 (kolla aktuell ställning i spalten till höger). För att ytterligare skoja till det jobbar jag, som en bisyssla, med devisen Fler fåglar än dagar, är antalet arter så långt det går ska överstiga antalet dagar som gått det här året. Med 117 arter klarar jag mig kvar utan att se en enda ny art till den 26 april, men förhopppningsvis drar jag in några nya innan dess och klarar mig ända ut i maj. Och väl i maj planerar jag en resa till Öland, en plats där många nya arter brukar ses. Chans att öka på alla listor, alltså, även Sverigelistan.

Härom dagen kom jag på ännu ett sätt att göra skådning till tävling. Den idén går ut på att utgå från en bok och skåda från första till sista bokstav, ordet ”han” skulle alltså klaras av med till exempel Halsbandsflugsnappare, Alfågel och Nötskrika. Kanske en lagom utmaning för uttråkade skådare.

Trädlärka

FRÅN TRÄSKSÅNGARE TILL LAPPUGGLA. Sedan den 30 juni 2011 till den 19 mars 2012 har jag lagt 18 nya arter till Sverigelistan. Jag ligger nu på beskedliga 236 arter, men jag är mer taggad än nånsin.

Eftersom jag bor i Solna så är det Upplandsarterna som jag lättast tar. Bruntrast, korsnäbbar och snösparv är några av dem som setts i närheten av lyan, men ett par veckor hemma i Jämtland i somras gav faktiskt sex nya. I Laxviken gick jag på en hökuggla i fjällskogen, flest nya kryss blev det i Handöl vid Ånnsjön under en veckas ringmärkning. Av dem var det fjällabben som kändes vassast, fick syn på den uppe på fjället vid Storulvån, även om träsksångaren i Bleckåsen var den raraste under Jämtlandssejouren.

BERGUV VAR EN AV ÅRETS NYA ugglor, den visade sig fint vid Husarviken på Norra Djurgården. En annan var lappuggla ute på Adelsö. Vi åkte dit en lördag utan att se den. Den gången hörde jag en fågel som sjöng på ett helt nytt sätt. I jakten på ugglan så brydde jag mig inte mer om det. Några gubbar snackade att de hade hört trädlärka på vägen upp till obsplatsen, och jag tänkte att ”jaha, var det en sån det var”. Väl hemma visade det sig att lärkan hade varit en ny art för mig, men den får jag spara till en annan gång.

Lappugglan hade visat sig hela dagen och satt troligen och smälte maten nånstans i skogen, det blev bom på den. Men ett par dagar senare åkte jag dit igen, då satt den där den skulle.
Trädlärkan var borta.