Blå kärrhök över Söder

EN KORP SOM KOM över Långholmen och satte sig i toppen av en antenn var morgonens bästa obs så långt. Innan dess hade verkligen inte mycket hänt alls, förutom att en stenskvätta landade kort när jag kom upp på Skinnarviksberget strax efter klockan sju.

Men så såg jag en rovfågel gå i ungefär samma bana som korpen gjort bara minuter tidigare. Jag lyfte handkikaren och såg direkt den vita övergumpen som ger att det är en honfärgad kärrhök av nåt slag. Vingarnas form och den lite bulkiga kroppen uteslöt ängs- och stäpphök, alltså var det en blå kärrhök vi fyra som skådade i betongen i morse kunde se.

Blå kärrhökar har setts från berget tidigare i år, men de har alla gått utanför betonggränsen, så det här var faktiskt årets första notering av arten som platsade på Betonglistan. Bra, bra.

TVÅ ANDRA ÅRSKRYSS på listan fick jag också ihop. Först kom en svartmes in västerifrån under tydligt låtande, och lite senare flög en bergfink rakt över oss. För min del har jag kommit upp i 106 betongarter i år, totalen ligger på 145. Kampen om segern är riktigt het, ledaren har skrapat ihop 121 arter och har tre andra skådare i hasorna.

En duvhök tillsammans med en skata på en antenn.

Korpar är riktigt stora, kolla bara hur liten kråkan 
ser ut där den sitter till höger om korpen högst upp. 
De andra två är skator.

Kungsfågel i betongdiset

BETONGVECKAN HAR VARIT riktigt vass för dem som varit ihärdiga. Skedand, mindre hackspett, svartmes, gråsiska, pilgrimsfalk och flockar med prutgäss har visat sig – gässen dock utanför stadsgränsen. Jag har inte tillhört den ihärdiga skaran och alltså blivit utan veckans betongutdelning. Tills i morse, då jag också bestämde mig för att kliva upp på Skinnarviksberget.

Det var en ganska illa vald morgon. Molnen stod lågt som bara den och ett lätt regn strilade ner, det kändes ganska givet att jag inte skulle se några sträckande fåglar i alla fall. Strax efter halv sju kom jag till Skinnarviksparken och hörde att mesarna började vakna till i halvdunklet. På väg upp mot berget tickade ett par rödhakar i buskarna, och för första gången i år fick jag också höra kungsfågelns ljusa läte i betongen.

Uppe på berget stod Claes, ihärdigast av alla betongskådare. Han hade också konstaterat att det nog inte skulle bli nån vidare sträckräkning i dag. I stället snackade vi om ditten och datten medan vi fångade in ytterligare några kungsfågelläten och en gråsiska på vingarna österut. Sen drog även vi.

Såphala klippor och väldigt tomt på skådare.

Disigt och molnigt, ingen vidare skådarmorgon på Skinnarviksberget.

Nära blåstjärt på Måssten

DET VAR FORTFARANDE KOLSVART morgon när vi kom till Svartklubbens lotsstation på Singö strax före halv sex på morgonen, vi startade från Stockholm redan halv fyra. Fredrik Bondestam kom med båten utifrån havet och vi lastade oss ombord och drog ut i mörkret med mål den lilla ön Måssten utanför kusten.

Det regnade ihållande men inte kraftigt, och enligt all expertis var läget perfekt för att flyttande småfåglar österifrån skulle rasta på ön i väntan på uppehåll. Och redan när vi klev i land på Måssten hörde vi att det var liv i buskarna, kungsfåglar och rödhakar körde sina lockläten – något som skulle bli ljudkulissen för dagen ute på ön.

När morgonljuset kom tog vi första rundan runt Måssten. Kungsfåglarna och rödhakarna började visa sig nu också, kungsfåglarna klängande på grenarna och rödhakarna närmare marken. Plötsligt stack ett läte ut ur kulissen, en ljus vissling som steg på slutet. Fredrik var förstås bombsäker: taigasångare. Fågeln lockade några gånger utan att visa sig, men jäklar vad skönt med en fågel med ett så tydligt läte. Nu sitter det även i min hjärna.

Vår bas hade vi vid öns högsta punkt intill en träddunge. Där uppe hörde vi taigor flera gånger under dagen, och där fick vi också se den tydligt; det skarpa ögonbrynsstrecket och de två vingbanden. Taigasångaren häckar på den sibiriska tajgan och övervintrar i Sydostasien, men brukar ganska ofta dyka upp i Europa på höstarna. Nu har jag fått se den också.

SJÖFÅGELSTRÄCKET VAR NÄSTAN helt noll, så det enda vi gjorde uppe vid vår bas var att käka mackor och dricka kaffe. Resten av tiden gick vi runt bland buskarna för att hitta nåt spännande. Och det var vid en sån runda Fredrik reagerade på ett udda läte. Blåstjärt, tänkte han ganska direkt. Vi spanade vidare i snåret och snart satte sig en fågel dold bakom en tunn tallstam, bara en del av en vippande stjärt syntes. Från en annan position fick Fredrik kort se en vit strupfläck, men fågeln försvann.

Bestämningen var inte helt klar, så vi fortsatte lite konfunderade på vår runda. När vi återvände lite senare spelade vi upp lockläte och sång för att få fågeln att visa, och nästan direkt såg vi en rörelse i snåret. Vi placerade ut oss runt platsen vi sett fågeln och det dröjde inte länge innan Fredrik visslade till och visade att han såg fågeln. Blåstjärten!

Snabbt pilade vi andra dit också, bara för att förstå att fågeln hittat ett ställe att gömma sig på igen. I gott och väl trekvart satt vi och stirrade in bland löv och rötter. Bara vid ytterligare ett tillfälle såg jag en rörelse, men utan att få grepp på vad det var. Ett försök att stöta fram den gav inget, och till slut var det bara Fredrik som verkligen hade fått se blåstjärten. Bättre lycka nästa gång för oss andra.

EN LITEN BELÖNING kom strax därpå, när vi lite molokna drog kring snåret där blåstjärten gått upp i rök. Klockan var närmare ett och plötsligt kom tre kärrhökar in över ön från nordost. Stäpphök! Tre stycken, varav en var en utfärgad hanne. I medvinden drog de snabbt över ön, men gav oss riktigt fina obsar. På en resa till Israel förra hösten var stäpphöken riktigt vanlig, men i Sverige hade jag fått vänta tills i början av september i år innan jag fick se min första nere i Falsterbo. Nu levererade den verkligen inför mina ögon. Wow.

Men trots några fina rariteter så var det kungsfåglarna som var den mäktigaste synen under dagen. Undrar om man nånsin får se dem i en sån mängd igen. Deras lockläten hördes som sagt hela tiden, och de drog från träd till träd i flockar om säkert ett par hundra fåglar. Helt tydligt rörde de sig mot öns södra sida, och när det under ett par timmar blev ett uppehåll i regnandet var trafiken så livlig att det kändes som om jag stod mitt i en gräshoppssvärm.

Flock efter flock lämnade ön, ofta med nån enstaka taigasångare i släptåg, och framåt tretiden var det nästan helt tyst i buskarna. Det var grymt läckert att under en dag få vara mitt i den stora resa som fåglarna gör varje år. Hade jag sett den här dagen som en film på bio så hade den fått högsta betyg, tio näbbar av tio.

Blåstjärtjakt. Fredrik håller koll från vänster...

… och PJ håller koll från höger.

Vy mot söder, med bryggan till höger.

Havtornssnåret gav vitaminkickar.

Tror det är olvon, eller fågelbär som kustfolket säger.

Det såg mörkt ut när vi satte oss i båten på morgonen.

Betongmorgon utan guld

STJÄRTMES OCH LAPPSPARV är två ädla arter som flugit genom betongen den här veckan. Därför gav jag mig ut i morse för att ansluta till guldgrävarna på Skinnarviksberget. Det var en riktig kanonmorgon; solen steg på en klarblå himmel och höstkylan var fräsch som ett par droppar citron i en gin & tonic.

Bofinkar och grönsiskor rörde sig över Riddarfjärden i hundratal, sädesärlor och ladusvalor kom upp i kring 30, bläsänderna likaså. Men inga lappsparvar eller stjärtmesar i dag, inte heller några av de där svartmesarna vi väntar på flög förbi. Har jag lite oflyt?

VINDEN HAR LEGAT PÅ från sydväst i flera veckor, det normala för den här tiden. Men från och med lördag ska den vända och komma från ost. Lite hoppfullt.

De riktiga betongfåglarna

JUST NU TITTAR vi mycket på fåglar som sträcker förbi Stockholm på väg söderut. Men det finns ju tuffingar som verkligen bor i betongen, som gjort stan till sin. På väg till Karlaplans tunnelbanestation i dag så träffade jag på en av dessa cityfåglar, en nötväcka som pilade upp och ner längs en grov stam bredvid fontänen.

Det var det ljusa lätet som fick mig att stanna till, i hopp om att det var kungsfåglar. Men jag fick syn på nötväckan direkt, och såg att den hade ett solrosfrö i munnen. Den hittade en springa där den petade ner fröet, men tydligen var den inte helt bekväm med placeringen så fröet togs upp igen. Nötväckan testade ett par barkspringor till innan den var nöjd med gömslet och flög därifrån. Kan bli en god munsbit framåt vintern.

NERE I TUNNELBANAN fick jag syn på en av stans verkliga tuffingar, en tamduva. Den satt ovanpå en godismaskin och putsade sig helt kallt. För länge sedan var de här fåglarna klippduvor, och kanske kände den här, nånstans långt inne i sin ryggmärg, att tunnelbaneperrongen inte var så mycket annorlunda än en grotta vid den franska Atlantkusten.

Tamduva.

Nötväckan på Karlaplan.

Hoppas den hittar fröet igen i vinter.

Lördag i Angarn

DEN DÄR UPPLÄNDSKA bivråken verkar inte vilja komma. Mysko, men det verkar ha blivit lite fokus på en sån. Folk vi mötte på vägen ner till Midsommarberget vid Angarnsjöängen berättade glatt om att de just sett bivråk sträcka förbi, men vi såg ingen under tiden vi stod där.

Lärkfalkarna var däremot pigga. Gissar att de tyckte om att luften var full med trollsländor, för minst fyra lärkor flög omkring och visade upp sig under de två timmarna. Ett par bruna kärrhökar visade sig också, troligen fåglar på väg söderut.

Fokus hamnade på rovfåglar. Men vi såg förstås alla grågäss som hela tiden kom in från väster och stannade till för att vila i vattnet, säkert 500 stycken också. Och bläsänderna som låg också i massor i vattnet, bland dem en hane stjärtand. I övrigt inte så mycket annat.

Men trots frånvaron av bivråk var det ändå en rätt okej utflykt. En fjällvråk flög vitstjärtad förbi, två havsörnar hade också Angarn som hållplats, och sparvhök och ormvråk höjde stämningen – speciellt för polaren som var med på sin första skådning nånsin.

Björn hade en macka med sig, så han blev inte skitsur 
över att inte få smaka Mattias makrill i tomatsås

Angarnsjöängen från Midsommarberget. 
Verkligen inte så mycket vatten så här års.

Mager morgon i betongen

NU SMATTRAR DET rejält av regn som slår mot rutan. Himlen är så där grå att den ger intrycket av att den ska vara det för evigt. Annat var det i morse. När jag vaknade vid halv sex var det tyst och torrt, himlen i väster var beslöjat rosarandig, som om den var på väg hem från ett partaj som började i går.

Jag såg att det blåste ganska kraftigt från syd, men kände ändå att det var läge att ta vägen förbi Skinnarviksberget på väg till jobbet. Jag hörde det sista av 6-nyheterna när jag parkerade bilen, och just då steg solen upp ovanför några moln i öster. Uppe på berget stod redan en av de ihärdigaste betongskådarna och sökte lä bakom radiomasten.

Några sädesärlor gav hopp om att det ändå kunde bli lite spännande, men egentligen var det i stort sett den enda arten som var uppe på vingarna i dag. Lite bofink också förstås, en sparvhök, ett gäng storskarvar och storskrakar också – men inget mer sensationellt. Den ihärdige var inte för nedslagen över det, utan var säker på att nån gud skulle notera att vi stått där i två timmar och nästa gång se till att bjussa på nåt mer intressant.

Strax efter sex orkade septembersolen fram.

Stadshuset är nog det vi ser mest från berget.

Sävsparv i betongen

TRE TIDIGA MORGNAR i rad på Skinnarviksberget, i morse tillsammans med tre andra skådare. Det var oväntat varmt ute, säkert 15 grader vid halv sju-tiden, och jag som hade uppfattat den grå morgonen som en kylig höstdag hade byltat på mig för mycket.

Molnigheten lovade bra sträck kändes det som, men annat än en flock på dussinet vitkindade gäss var det nästan inte. Däremot snappade vi upp en flyttande sävsparv när den kom tvärs över berget, och efter ett tag också en rastande stenskvätta. Båda arterna var nya för i år i betongen och tog mig upp på 100 arter jämt innanför Stockholms tullar.

Bläsandsbåge över Söder

EN AV ÅRETS FINASTE obsar kom i morse, uppe på Skinnarviksberget. En av skådarna sa att han såg ett sträck på långt håll i öster. Vi andra hittade det snart och kunde se att fåglarna kom rätt emot oss. Simänder, sa nån efter ett tag, och rätt snart kunde de bestämmas också; den vita buken skvallrade bläsand lång väg.

Många gånger man tittar på fåglar så är det inte de enskilda individerna man ser, utan den organism som skapas när många fåglar rör sig tillsammans samtidigt. Ett moln av starar, en tjirpande flock gråsparvar, gäss i plogformation. Vi kollade snabbt av änderna för att upptäcka om nån annan art hade nästlats sig in i den, men den bestod bara av bläsänder. Då kunde vi slappna av och bara njuta.

Änderna flög sida vid sida i en bred båge. Vingarnas undersidor blixtrade till som silver när morgonsolen nådde dem snett bakifrån, vi stod bara tysta när de passerade rätt ovanför oss. När de avlägsnade sig västerut kunde vi räkna hur många de var. Vi kom fram till 63 individer, så bågen som for fram över himlen var minst 70 meter från den ena sidan till den andra.

EN MINDRE FLOCK på 15 bläsänder kom lite senare, i den gruppen ingick även två stjärtänder. En stor flock sädgäss flög även de västerut, och av rovfåglarna fick berget närkontakt med en sparvhök och en duvhök – en havsörn rörde sig längre bort. En ensam gulärla på flykt förbi berget avslutade morgonpasset.

På eftermiddagen gick jag upp till bergknallen igen i hopp om att få se fler rovfåglar, särskilt bivråk låg högt upp på önskelistan. Nån sån skymtade jag aldrig, eller möjligen såg jag tre som skruvade i uppvindarna på väldigt långt avstånd. Läckrare var då en gammal havsörn med helvit stjärt som flög över Rålambshovsparken med ett byte i klorna.

Sparvhökar och duvhökar var också uppe, och säkert tre havsörnar till. Men eftermiddagens höjdare blev en lärkfalk som vi upptäckte när den just lämnade Hornstull och sträckte västerut.

Enkelbeckasin i betongen

EN SNABB BETONGSKÅDNING i morse från klockan sju och en timme framåt på Skinnarviksberget gav inga mängder, men ändå tre spännande arter. Först kom 18 ljungpipare flygande rätt över oss och strax därpå tre järnsparvar. Båda arterna har folk sett tidigare i år, men för mig var det helt nytt.

En stund senare ropade en av skådarna med munnen full av frukostmacka: ”Beckasin!”. Snart fick vi andra in fågeln i kikarna medan den snabbt flög över Kungsholmen västerut. Vi hoppades lite på dubbelbeckasin, men det var en enkelbeckasin – den första som rapporterats i betongen i år.

Larv av bokspinnare

PÅ VÄG HEM GENOM Tantolunden blev det ganska snabbt uppenbart att jag inte skulle se några fåglar. Kanske satt de och tryckte i nåt träd, för det blåste på rätt bra. I stället hittade jag en fantastisk fjärilslarv på grusgången. Gulhårig med röd svans hamnar den åtminstone på topp 3-listan över varelser som ser helt fantastiskt vackra ut.

Många fågelskådare dubblar som fjärilsskådare, men jag har inte hamnat där än. Därför hade jag ingen aning om vad det kunde vara för typ jag träffat på. Men en snabb sökning visade att det var en bokspinnare, en nattfjäril som i sin vuxna form antar en grå dräkt. Spännande att upptäcka att såna förvandlingsnummer finns.

Det var alltså en bokspinnarlarv som kröp i Tanto.

Tuvsnäppa på Broängarna

I GÅR KUNDE JAG FYLLA på med ytterligare en ny art då en tuvsnäppa hade upptäckts på Broängarna väster om Kungsängen i Uppland. Den hade stått ute på ängarna sedan morgonen och fanns kvar när jag dök upp vid halv sju-tiden.

Vad jag fattar så lever den här fågeln i nordöstra Asien och in på den amerikanska kontinenten, övervintrar gör den oftast i Sydamerika. Men en del av asiaterna verkar välja Sydafrika på vintrarna, så det kan ju hända att den här är på väg dit ner, dock på en ganska västlig bana.

Tuvsnäppan var en ungfågel, 
men även den har det typiskt streckade 
bröstet som slutar skarpt nere på magen.

En helg på Falsterbo Bird Show

JAG ANAR EN NY hösttradition, nåt som kan få samma betydelse som surströmmingsskiva, flanellkostym och regniga lördagar på rygg i soffan: Falsterbo Bird Show. Jag besökte den i helgen för första gången och blev impad. Dels av mässan i sig, dels av kombinationen tid och plats.

Själva mässan hölls på ridanläggningen, den som ser så där maffigt klassisk ut när man ser den på tv-sändningarna från Falsterbo Horse Show om somrarna. Stället passade bra för fågelfolk också där den ligger mitt i fåglarnas flyttstråk, många fina obsar av till exempel bivråk gjordes från gatan mellan utställarnas tält.

Kikarföretagens tält undvek jag i det längsta, en titt i deras fräscha tubar gör att man upptäcker att ens egen tubkikare är en toarulle med förmörkningsfunktion – och sånt vill man inte veta. Däremot är det häftigt att få se en del av vad både lokala, regionala och nationella fågelorganisationer jobbar med och inse vilken betydelse Skåne har för hela Sveriges fågelliv.

OCH DÄR HAR VI det mest spännande, och det som alltid gjort intryck på mig när jag varit i Skåne; varenda jäkla fågel (jag vet, inte ripor och sånt) drar ju förbi det här stället på våren och på hösten. Fåglarnas vilja att flyga så mycket som möjligt över land tar dem ner genom landet, för att sen svänga västerut och komma över Falsterbonäset innan de går ut över vattnet och siktar på Danmark.

Redan när vi kom ner till Skåne med flyg i fredags så såg vi att det var full fart i luften. Överallt över åkrarna hängde ryttlande tornfalkar på spaning efter mat. Jag vet faktiskt inte hur många av dem som är bofasta i Skåne, men några av dem var tveklöst flyttare som passade på att proviantera inför resan söderut.

DE STORA MÄNGDERNA FÅGEL fick vi inte förrän morgonen därpå. Bra precis klockan sex på morgonen kom vi ner till Nabben, sanddynerna som är början på slutet av Sverige. Redan då var det svårt att få plats att fälla ut benen på kikarstativet, men mängden skådare är också nåt av storheten med en sån här fågelmässa – fler ögon ser mer.

I början var det rätt stilla. Skarvarna hade dock uppgiften klar för sig och var de första som kastade sig ut över öppet vatten, några gäss och änder gjorde snart samma sak. En labb fick vi också korn på, men den flög av någon anledning norrut, mot Öresundsbron till. Sparvhökar fanns snart i varenda buske också. Ett par dagar tidigare hade 480 sparvhökar sträckt över sundet, den här dagen verkade inte bli sämre.

Ovanför våra huvuden var det hela tiden ett pipande ljud av småfåglar som visade sig vara trädpiplärkor och gulärlor – periodens flitigaste flyttare. Båda arterna ska hinna mer till tropiska Afrika, södra sidan av Sahara, innan den europeiska vintern kommer så det är förstås smart av dem att börja redan nu. Innan gulärlorna försvann ut över sundet satt de på golfbanans fairway och snappade insekter. Rätt vad det var steg samtliga upp i luften och satte kurs söderut, imponerande att de pallar.

PLÖTSLIGT STACK ETT LÄTE ut ur mängden. Jag uppfattade det inte själv, men de sträckräknande proffsen gjorde oss uppmärksamma på det. Det var en fältpiplärka. Den flög strax över våra huvuden längs med raden av skådare och lämnade snart land med västlig kurs. Kul, första gången jag fick se en sån. En gulhämpling gjorde också några svängar över oss, men trots att jag hade fågeln i kikaren så fick jag inget riktigt grepp på den. Den arten kände jag att jag inte skulle kryssa där och då, jag vill ha en bättre obs på den innan jag räknar in den.

En bättre obs fick jag nån timme senare då en stäpphök gick söderut bortanför golfbanan och sedan svängde västerut så att den flög förbi en bit utanför oss. Vissa av skådarna kände igen fågelns typiska flykt redan på långt håll, medan jag behövde vänta tills den kom närmare innan jag kunde känna att den skilde sig från andra kärrhökar. Ensam på Nabben hade jag inte vågat artbestämma den till en stäpphök, men med församlingens expertis i ryggen känns krysset säkert.

ÄNNU FLER ROVFÅGLAR blev det när vi runt middagstid drog oss upp mot Skanörs ljung, ett stort öppet fält nordost om Nabben. Totalt under helgen såg jag 16 olika rovfåglar, en pilgrimsfalk dök upp redan nere på Nabben, och här kom fiskgjuse, ormvråk, bivråk, fjällvråk, brun kärrhök och röd glada. Den stora stjärnan dök upp nån timma senare, en ung mindre skrikörn. Vi fick koll på den på långt håll och ganska fort gled den åt vårt håll. Ibland gjorde den en sväng i luften där uppåtvindarna kunde ge den några höjdmeter.

Dagens sista rovfågel blev en brun glada. Den hittade vi vid Näsbyholm dit vi hade åkt för att spana in en ung svarthalsad dopping, som visade sig vara minst två. Brungladan jagade i samma marker som flera rödglador, en havsörn och några ormvråkar. Det är mäktigt detta landskap.

SÖNDAGEN BLEV MEST en mingeldag. Vi hängde vid mässan och försökte hitta anledningar att fika och käka. Läckert ändå att stå där och se alla de där fåglarna så obrydda ta sig söderut. För mig själv är Skåne en ovanlig plats, naturen liknar inte alls den jag är van vid och jag behöver anpassa mig för att kunna ta in det jag ser. För fåglarna verkar alla miljöer vara bekanta och bekväma, oavsett om det är norra Sveriges barrskogar, Falsterbos platta landskap, tyska floddalar eller Afrikas heta öknar.

Soluppgång ute på Nabben, strax efter klockan sex.

Lite senare ute på Nabben, de stora massorna 
har droppat av och det är mer mingel än skådning.

En pilgrimsfalk satte sig fint ute på ett rev.

Skanörs ljung, en plats som alla rovfåglar 
verkar flyga över på väg söderut. Här fick 
vi en fin obs på mindre skrikörn. Framåt 
eftermiddagen blev det mer avslappnat.